Hellgate: London

Vad kan hända på en riktigt dålig dag? Man fastnar i en bilkö, kommer för sent till jobbet, får skäll, missar att äta lunch och när man väl är på väg hem får man punktering och får vänta lite drygt två timmar på en svindyr bärgare som bänder sönder framvagnen på bilen. När man väl kommer hem finner man flickvännen och bäste kompisen i säng tillsammans, lekandes lustfyllda stoppningslekar.

Det skulle kunna vara en dålig dag, och i verkligheten är det ju faktiskt en dålig dag i ett i-land. Men låt oss sätta det hela i ett perspektiv, låt oss se vad som skulle överträffa detta. Låt oss ponera att ett helvetesgap öppnar sig i staden där du bor. Ett helvetesgap är ju något man helst av allt vill undvika. Visst ska det erkännas att vi egentligen inte vet vad ett helvetesgap faktiskt är, men namnet antyder att det inte kommer att skutta ut söta och kelsjuka kattungar och hundvalpar därur.

Låt oss istället anta att ur detta hål till helvetet kravlar det i stort sett allt i spök-, demon-, monster-, zombie- och storkräk-väg som helvetet har att erbjuda. Du kommer nu att ha en serie dåliga dagar. Det är precis här som Hellgate: London tar sin början. London har under flera år varit platsen för en större demonisk invasion, och som spelare har man nu en hyfsat massivt insats framför sig för att ge dessa helvetesinvånare stora mängder smisk.

Spelaren axlar rollen som en kämpe mot dessa vidriga demoner, och klasserna är sex till antalet. Guardian är den klass som har visats upp mest, heliga krigare med svärd och sköld som vi har sett utsmyckade i rustningar med lysdioder i reklambanners och artwork. Blademaster fungerar till viss del på samma sätt som Guardians, men med den skillnaden att Blademaster är mer fokuserad på att dela ut stora mängder skada på kort tid. De kan använda ett vapen i varje hand, och är ruggigt effektiva i närstrid, till skillnad från de mer defensiva Guardians.

Evokers är den vanliga typen av magiker. Kan kasta magi som bränner sönder en halv planet, men som samtidigt inte mår speciellt bra av att komma inom en armlängds avstånd från fienden, då Evokers till största delen består av svagt kött och tyg. Summoner är i sin tur en klass som framkallar hjälpredor för att slåss för honom/henne, och är en helt klart annorlunda klass.

Precis som Summoner använder sig Engineers av assistans från andra. Men istället för att använda sig av trollformler för att frammana sina kollegor, kan Engineer ta hjälp av robotar med vapen. Till sist finns även Marksman som använder sig av skjutvapen av olika sorter, och är helt och hållet fokuserad på distanskamp och gillar precis som magikerna inte när det blir för mycket runt om.

Man börjar i en gränd, till synes ovetande om det mesta, och snart har man värvats in i kampen mot ondskan. Nu följer en lång kamp för mänsklighetens skull, och som spelare han man ansvar för att ställa allt till rätta. Som en ny rekryt i kampen mot helvetet kommer man att få ta del av ett par lättare uppdrag innan det riktiga helvetet brakar loss på allvar. Inledningen är väl avvägd, även om det ibland kräver en hel del av spelaren när det händer mycket på skärmen.

Allt eftersom man kommer längre in i spelet nystar man upp handlingen mer och mer, och man kommer konstant att finna nyare och bättre utrustning. Föremålen man hittar går att förbättra med olika förmågor, ibland med mer skadeverkan på fienden, ibland med helt nya attribut. Hellgate: London handlar självklart mycket om att man ska ha rätt verktyg för jobbet, och när man väl har hittat ett vapen man verkligen gillar, går det att se till att det håller ända tills man snubblar över nästa maffiga dödsverktyg.

Allt eftersom man ökar i nivå får man dessutom möjlighet att utveckla sina egna förmågor och styrkor. Exempel på detta är att man kan springa snabbare, eller återfå hälsa varje gång man klappar till en fiende med sitt vapen, något som jag kom att uppskatta en bit in i spelet.

Den som tillfredställs av effektfyrverkerier kommer garanterat att få saker att hända i byxorna när det blir större strider i det demoninfesterade London. När fienden anfaller i samlad trupp och sprutar all sin magi och ondska mot spelaren, som kontrar med samma sak, fullkomligt exploderar skärmen i flammor, partiklar, rök, explosioner, färgade strålar och och annat snyggt. Är det något som Flagship Studios har lyckats väl med, är det verkligen effekterna och de stora striderna.

För den som vill åtnjuta Hellgate: London till fullo behövs det dock att man gräver lite djupare i fickorna än den handfull hundralappar spelet kommer att kosta i butikerna. En prenumerationstjänst omkring en hundralapp tillkommer varje månad, för den som vill få ta del av lite olika finesser och funktioner i spelet. De som betalar kallas Elite, vilket lär skapa ett effektivt sätt att särskilja spelare åt, Elite och "de andra".

Elite-spelare har möjlighet att skapa upp till 12 karaktärer, medan icke-betalande får nöja sig med tre. Eliten får även tillgång till ett större förvaringsutrymme att förvara alla sina saker i när man inte kånkar runt på dem. Att skapa ett gille är vigt är de som betalar varje månad, men alla spelare kan självklart gå med i ett gille för att kunna snacka irrelevanta saker, koordinera äventyrande och gnälla över att det där föremålet de är ute efter fortfarande inte har trillat ur en fiende.

Den största fördelen man får som betalande spelare är det faktum att man får ta del av innehållsuppdateringar till spelet. Detta betyder ny utrustning, nya uppdrag och mycket annat. Flagship Studios satsar på att ge spelarna nytt innehåll med ett par månaders mellanrum, och att det kommer att löna sig att betala om man verkligen vill ha det bästa i spelet. Personligen är det dock något med detta som rimmar lite illa.

Visst är det så att det kostar kosing att ha en onlinetjänst aktiv där tusentals spelare rör sig av och på varje dag. Detta kräver hårdvara, kundsupport och många timmars slavande framför ett tangentbord för att det ska fungera ordentligt. Visst förstår jag att Flagship Studios och EA behöver tjäna in pengar på spelet. Men förutom försäljning av själva spelet och en valfri månadsavgift, kommer spelarna även att få ta del av reklam i spelet.

Visst, jag har egentligen inget emot att det är reklam i spelet i sig, men när Flagship dels bombarderar oss med reklambudskap, och väljer att potentiellt skapa en klyfta mellan gratis-spelare och betalande spelare, kan jag inte låta bli att undra om de inte gapar efter lite för mycket? Jag har inget emot att det ska tjänas pengar, det är inte det hela saken handlar om, men varför servera oss skräddarsydd reklam och locka oss att betala varje månad? Personligen anser jag att lite av känslan försvinner när jag ser en annons för Nvidias grafikkort i en tunnelbana år 2038, sisådär 20 år efter att demoner har invaderat staden. Men visst, det kan vara jag som är överdrivet petig.

Något jag känner som är Hellgate: Londons stora problem, är den tråkiga spelvärlden. Estetiskt sett är det alldeles för sterilt, stelt, tråkigt och intetsägande för min smak. Förutom några lustiga fraser från datorkaraktärer känns samtliga personer man stöter på i spelet som tråkiga skyltdockor helt utan känsla och inlevelse. Den som gillar ett rakt, ärligt upplägg där actionbiten är det viktiga och miljön runt om är utfyllnad kommer detta inte att spela någon roll. Personligen anser jag dock att Hellgate: London hade tjänat på att vara mer levande.

Detta är något som lever vidare i bandesignen, tyvärr. Då banorna slumpas fram varje gång man tar sitt till en viss plats, kan det sluta lite hur som helst. Downing Street kan ena gången vara en kloak, andra gången botten av en ravin, och en tredje gång en helt normal brittisk demonfylld gata. Medan detta främjar att man kan spela om hela spelet och få en delvis ny upplevelse är klart, men samtidigt känns det väldigt ologiskt. Att ett område bara blir helt annorlunda känns inte trovärdigt eller logiskt, bara konstigt. Designen på själva banorna är dessutom ofta väldigt vinkelrät och känns estetisk urtråkig. Något som för övrigt även går igen i den halvdana monsterdesignen.

Nu låter jag horribelt sur, bitter och negativ och så är delvis fallet. Hellgate: London är ett spel som har roat mig i omgångar med maffiga strider, horder av monster, rak, ren dödsaction och en hyfsad variation. Precis som i Diablo 2 går det alldeles utmärkt att spela igenom hela spelet själv utan större problem, men ska sanningen fram lär det mesta av tiden spenderas online i goda vänners tjänst. Flera spelare kan samarbeta online och få en smått annorlunda upplevelse än vad man får om man spelar själv.

Svårighetsgraden justeras beroende på hur spelartruppen är sammansatt, och möjligheterna är långt fler i strid då man har vänner vars spelstil och klasser är annorlunda från ens egen. Trots en hopplöst buggig beta som konstant kraschade, gillade jag det jag har testat online, och ger ett lite nytt perspektiv på spelet då man får spela med människor med andra färdigheter än ens egna. För mig som är van vid World of Warcraft är detta helt klart ett steg upp vad gäller ren råaction, och något som helt klart får timmarna att passera kvickt.

Med en mer levande spelvärld, fler egna idéer och ett mindre stelt upplägg hade Hellgate: London kunnat bli ruggigt bra. Självklart är det inte dåligt på något sätt, men jag känner att Flagship Studis stänger ute oss som inte har harvat ner massor av timmar i att spela Diablo 2 online. För den som är en gammal grottkravlare kan man gott höja betyget ett snäpp eller två, men för mig som utomstående känner jag ibland att spelet inte ens försöker locka mig att spela vidare. För den som ger det tid och hårt arbete kommer det att finnas mängder med uppdrag, föremål och förbättringar att införskaffa.

Att skriva om alla aspekter om Hellgate: London är tyvärr omöjligt, som med vilket massivt onlinespel som helst. Helt klart står dock att Flagship Studios har gjort en andlig uppföljare till Diablo 2, och med tanke på att flera av upphovsmännen till just Diablo-spelen har ledande positioner på Flagship Studios, kommer det knappast som någon överraskning. Dock hade jag gärna sett att vi som inte är inbitna Diablo-fans skulle fått en mer tilltalande produkt. Även om temat är helt annorlunda, känner man igen mycket från Blizzards klassiska hack and slash-äventyr. Har man inte spelat en hel del Diablo 2, ja då riskerar man att känna sig lite efter i utvecklingen. Det gjorde i alla fall jag.