Super Mario Galaxy

Varför älskar jag Mario-spelen? Därför att Varför inte existerar i dem. Shigeru Miyamoto avskyr Varför, han skulle inte ta i Varför med tång. I stället har Shiggan och Nintendo hållit fast vid det betydligt roligare Varför Inte och på så sätt hållit spelserien fräsch i 20 år. Varför inte en svamp som gör en stor? Varför inte en spökrädd dinosaurie som sidekick? Varför inte en pipig stjärnvarelse som måste matas tills den bildar en ny galax? Varför Inte är världens bästa affärsidé och livsfilosofi.

Ända sedan bana 1-1 i Super Mario Bros har vi överraskats, underhållits och utmanats. Vi betalar för spelen, ändå känns det som om Miyamoto och gänget har gett oss en present för varje större Mario-titel. Nu är Super Mario Galaxy här. Bättre present kunde vi inte ha fått.

Som så mycket annat börjar det med en stor smäll. Bowser kommer nämligen till stan och attackerar Svampriket med sin luftskeppsarmada, mitt under en festival tillägnad en komet som bara syns vart hundrade år. Bowser sticker iväg med, rätt gissat, Prinsessan Peach och dessutom hela slottet i släptåg. Mario försöker hjälpa till men hamnar i stället på en himlakropp någon helt annanstans.

Och där börjar mitt äventyr. Lite groggy vaknar jag och Mario till på en främmande planet, så liten att en jorden runt-resa bara tar några sekunder. En vit kanin med rymdöron dyker upp. Fånga mig, säger han. I vårt sömndruckna tillstånd låter det fullkomligt rimligt, så jag och Mario tar vårt första, trevande steg. Det är ett litet steg för Mario, men ett sjumilakliv för plattformsgenren.

Super Mario Galaxy är en oerhört fräsch och ny upplevelse, men samtidigt är spelupplägget bekant. Som i tidigare Mario-äventyr är det din uppgift att i olika plattformsbanor samla stjärnor för att avancera till nya utmaningar. Banorna nås via nya bekantskapen prinsessan Rosalina och hennes rymdobservatorier, som hon logiskt nog har placerat i bland annat sitt kök och badrum. Varje observatorium innehåller ett halvdussin galaxer som i sin tur består av lika många banor. Om du har spelat Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine fattar du galoppen fort, om inte så kan du fråga en av de supersöta Luma-stjärnorna som Rosalina tar hand om.

Ju fler stjärnor du samlar desto mer kraft tillförs till prinsessan Rosalinas energibestulna värld, vilket tar Mario närmare sin stackars bortrövade Peach. Det finns 40 galaxer och 120 stjärnor att upptäcka i Super Mario Galaxy. Mario norpar stjärnorna efter krävande plattformspass, en spöad boss eller ett lyckat pingvinrace; variationen är med andra ord enorm.

Hur är kvaliteten på banorna då? Om vi säger så här: när jag precis hade klarat Super Mario Galaxy ställde jag mig frågan om jag överhuvudtaget haft en tråkig stund. Först kom jag inte på något. Jag funderade ett tag till. Jag tog en frukt. Tänkte lite hårdare. Sedan drog jag mig till minnes något. En (1) bana i början av spelet var lite tråkigare än de andra. Det skulle kappköras med rockor längs en vattenbana och kontrollen var lite ryckig eftersom den styrdes med Wii-fjärren och inte den analoga spaken. Racet tog en och halv minut att spela.

De övriga 29 timmarna, 58 minutrarna och 30 sekunderna av Super Mario Galaxy består av unika, vansinniga och intensiva plattformsupplevelser. Mario ska navigeras genom rymd, luft, is, lava, kvicksand, rullband, rörliga plattformar, mörk materia, rör, honung, gungor, vågor, kanoner, luftskepp, bultar och en himla massa ställen där tyngdkraften fått en grav identitetskris. Det märks att en stor arbetsglädje och lekfullhet ligger bakom bandesignen och jag är övertygad om att rymdtemat ligger bakom detta. Det är mycket lättare att leka med plattformsgenren bland stjärnorna än på någon svettig semesterö.

Det är visserligen lätt att bli yr i bollen av Super Mario Galaxys många luftfärder, den skiftande gravitationen, och en upp-och-ned-vänd Mario och flera gånger spelade jag på fullaste allvar med huvudet vridet 90 grader. Men precis som med en riktig rymdfärd är lite yrsel inget att gnälla om när man har upplevt något speciellt. Det är en genomrolig utmaning att fundera på vad som egentligen är upp och ofta är Super Mario Galaxy ett renodlat test av ens spatiala intelligens.

Det enda negativa jag kan säga om bandesignen är att ibland går allt lite för mycket på räls. Jag gör en pilsnabb åkning genom rymden, åker genom en odödlighetsstjärna, in i en grupp snabbt dödade fiender och sedan upp för en grön slingerväxt vidare till nästa planet; det händer otroligt mycket men jag har knappt rört en knapp. Bossarna är inte heller de svåraste, men det blir aldrig irriterande lätt. Jag antar att eftersom Nintendo har byggt upp ett så imponerande universum i Super Mario Galaxy vill de gärna visa upp allt på en gång.

Super Mario Galaxy har en storslagen och mycket unik estetik. Rymden är inte helt becksvart då nebulosor och andra himlafenomen sätter färg på utsikten. Nere på planeterna kan det vara soligt, men samtidigt syns rymden ofta i bakgrunden vilket är en grymt häftig krock. Var man än är, oavsett om det är på en lava- eller isplanet är allting detaljmålat med klara färger och varken ett Mario- eller Wii-spel har sett bättre ut än så här. Tydligen har det där Nintendo Wii grafiska muskler ändå!

Det mest slående med designen är att det pampiga och värdiga hos den verkliga rymden även finns här. Rymden i Super Mario Galaxy är inte Jetsons-barnslig utan ser snarare ut som något från Hubbles fotografier. Det är en makalös och paradoxal effekt att jag funderar på rymdens oändlighet, jordens skörhet och så vidare, samtidigt som jag gör något så larvigt som att bli jagad av en kanonkula med ögon. Allvaret finns i leken. På samma motsägelsefulla sätt ser Mario, en snubbe med hängselbyxor och kulmage, värdigare ut än många rymdskepp i taffliga science fiction-filmer, när han med jetstrålar efter sig flyger från planet till planet.

Ett stort tack, Mahito Yokota och Koji Kondo. Er stundvis ödsliga, stundvis studsglada musik i Super Mario Galaxy är en självklar tia och den lyfter ett redan utmärkt spel till något utomjordiskt. Här finns omarbetade klassiska bitar från exempelvis Super Mario Bros 3, men även en radda nyskrivna låtar som passar perfekt för rymdtemat. Den oemotståndliga valsen i Rosalinas galax har uppenbart komponerats med inspiration från inledningen av 2001: A Space Odyssey, och här finns influenser från Star Wars, Dr. Who och David Bowies rymdiga period. I bi-galaxen ljuder en löjligt trallvänlig xylofondänga och en pingvinfylld vattengalax ackompanjeras av avspända karibiska beats, som väldigt effektfullt dämpas när Mario kommer under vattenytan.

Inget, absolut inget, slår dock musiken i Gusty Garden Galaxy. En kombination av långa stråkdrag och frenetiskt gitarrarbete gör detta till den bästa spelmusik jag någonsin har hört. Musiken klingar dessutom i perfekt harmoni med den natursköna bandesignen. Sagolikt.

Jag är också mycket glad över att få slippa de hemska syntljuden som The Legend of Zelda: The Twilight Princess använde sig och led av. Super Mario Galaxys orkestrerade bitar ger mig gåshud och det är mycket tack vare musiken som exempelvis mitt första möte med Bowser sitter rakt i krysset. Striden har en episk stämning, vilket är en fantastisk prestation med tanke på att det "bara" är en lönnfet rörmokare och en taggig reptil som slåss på min TV.

Musiken får till och med eget liv vid ett par tillfällen. En bana går ut på att balansera på en boll som Mario rullar fram genom banan. Mario styrs här genom att tilta den lodräta Wii-fjärren åt olika håll. Till min absoluta förtjusning påverkas musikens tempo beroende på hur snabbt jag rullar Mario. I andra banor dyker det upp rader av noter som ska samlas ihop. För varje not jag vidrör spelas en ton av den klassiska underjordsmusiken från Super Mario Bros, men med en väldigt irrationell takt. Denna levande musik ger ytterligare inlevelse till Super Mario Galaxy.

Behöver jag ens nämna att Mario styrs med en milimeterexakt spelkontroll? Nej, men jag gör det ändå. Det har han alltid gjorts och så är även fallet i Super Mario Galaxy. Nunchukens analoga styr Mario precis dit du vill ha honom, och lita på mig; med de stundtals vansinniga banorna kommer det att behövas. Du hoppar med A-knappen och den används också för interaktion. B-knappen avfyrar de färgglada stjärnbitar som finns runt varje knut. Med ett skak på Wii-fjärren gör Mario en snurrattack alternativt skjuter iväg sig själv i stora röda gummibandsstjärnor, som används för att nå närbelägna planeter. Vad du än gör så är det följsamt och intuitivt och även när du hittar nya dräkter till Mario (det finns fler än bi- och spökmunderingen, men glöm att jag spoilar sönder dem) är kontrollschemat fulländat.

Jag har hyllat bandesignen, musiken och spelkontrollen men det finns något annat med Super Mario Galaxy som har fastnat hos mig. Det handlar om en värme som genomsyrar hela spelet. Super Mario Galaxy tilltalar de bästa sidorna hos människor med sin humor, charm och uppfinningsrikedom. Här finns ingen cynism men, tro det eller ej, ändå stor intelligens och karaktär. När jag tar på mig en bikostym eller ser ett enormt, grönt äpple sväva mitt i luften kan jag inte göra annat än att le. Det är Nintendo-magi när den är som bäst.

Super Mario Galaxy spelar också på en lite sorgligare känslosträng. Prinsessan Rosalina ordnar under spelets gång nämligen en sagostund för sina Lumas, de små stjärnor som hon har adopterat. Sagan är en djupt rörande berättelse som kretsar kring saknad och vänskap och vissa kapitel är förvånansvärt sorgliga för att komma från en Nintendo-titel. Tillsammans med slutscenerna tillhör sagostunderna Super Mario Galaxys känslomässiga höjdpunkter, som får enorm draghjälp av den otroligt inspirerade och stilsäkra musiken.

Det är helt enkelt strålande dagar för Mario-fans världen över. Super Mario Galaxy är en konstant underhållande plattformspärla och det bästa spelet till Nintendo Wii hittills. The Legend Of Zelda: Twilight Princess får ursäkta, men det är så här man förvaltar en licens. Nintendo har blandat en del klassiskt koncept med fyra delar innovation och att välja en rymdmiljö var friskt vågat och allt vunnet. När eftertexterna rullat färdigt har jag halva spelet kvar och jakten på resten av stjärnorna känns lika gränslös som världsrymden själv.

Det vi kommer att minnas av Super Mario Galaxy är en oerhörd värme, charm och optimism som verkligen tilltalar våra bästa sidor. Super Mario Galaxy är ett utmärkt bevis på att en intelligent och kreativ kulturell produkt inte behöver innehålla en droppe cynism eller blod. Ge alla världsledare varsin timme med Marios rymdäventyr och krig skulle vara ett minne blott (och Kim Jong-Il skulle köpa en bikostym på Butterick's).

Med stor glädje kan det alltså konstateras: Nintendo lyckades. Det Mario-spel vi drömt om, vissa av oss i tio år, har anlänt och våra övermänskliga krav på såväl traditionsenlighet som nytänkande har uppfyllts totalt. Finns det någon som är besviken på Super Mario Galaxy är det universums största gnällpotta och bör omedelbart skickas ut i omloppsbana. Trots bristen på gravitation är Super Mario Galaxy ett spel som står stadigt på egna ben.

För att avsluta lite lagom hädiskt; den där stjärnan över Betlehem lär få konkurrens över julhelgen. Marios stjärna har nämligen aldrig lyst starkare.