Ratchet & Clank: Tools of Destruction

Sista Ratchet-spelet till Playstation 2, Gladiator, blev inget värdigt avsked. Den forne plattformshjälten hade decimerats till en småtrist multiplayer-soldat som i ett sömnigt actionspel skulle göra övningar som flaggfångande och dödsmatcher istället för ursmart plattformshoppande. Hade Insomniac tappat greppet?

Det enkla och rungande svaret är nej! För i Ratchet & Clank: Tools of Destruction är allt som det ska vara igen med det kanske ursinnigaste speltempo som går att finna, smarta plattformsbanor och galna vapen som diskokulor som får fienden att brista ut i hysterisk dans och för en stund helt glömmer bort Ratchet. En gulbrun kaxig lombax som inte tvekar en sekund att ta tillfället i akt och drämma till de dansande fienderna med sin alltid lika pålitliga skiftnyckel för en snabb seger.

Ratchet & Clank: Tools of Destruction tar vid några år efter de senaste spelen och Ratchet har en ganska lugn tillvaro. Ända tills en väldigt liten hjälmförsedd ond rymddespot med storhetsvansinne får för sig att han ska utrota varenda lombax. En ras som Ratchet olyckligtvis tillhör och en lång jakt tar sin början. En jakt som ska visa sig berätta historien om Ratchets ursprung och avslöja mängder av detaljer om den svansförsedde hjälten som vi faktiskt inte visste om.

Gamle Clank är givetvis med från första stund och jag fascineras alltid över hans fnösketorra framtoning där man aldrig riktigt vet om han menar allvar eller är djupt sarkastisk i det han säger. Clank ser denna gången små märkliga rymdvarelser som ingen annan kan se, vilket får Ratchet att tro att han håller på tappa förståndet. Så är såklart inte fallet och allt får sin förklaring tids nog, men det är helt ljuvligt varje gång de små rymdvarelserna dyker upp och uppgraderar Clank blixtsnabbt medan Ratchet tittar åt ett annat håll. Bara för att sedan vända sig om och tycka att Clank är lite olik sig när det i själva verket sitter flera meter stora vingar på honom istället för armar.

Ratchet i all ära men han skulle inte överleva en sekund utan just sin tre äpplen höga robotkollega. Trots sin ringa storlek kan Clank bära enorma föremål i sin robotkropp och han kan smidigt förvandla sig till exakt det situationen kräver och har genom åren dubblat som både helikopter, vattenfarkost och miniraket. Clank är suveränt röstsatt av David Kaye som annars är mest känd som rösten till en annan robot, nämligen ärkeonde Megatron från Transformers.

Att spela Ratchet & Clank: Tools of Destruction går hur smidigt som helst. Allt är sig likt från föregångarna och det märks att Insomniac velat ta tillbaka serien till dess ursprung. Något som på samma gång är spelets både största styrka och svaghet eftersom det också gör att, sånär som på högupplöst grafik och några minispel där man ska använda den rörelsekänsliga handkontrollen, man aldrig blir riktigt överraskad av någonting. Det att jämföra med exempelvis Super Mario Galaxy där Nintendo stuvat om precis hela konceptet.

Ända sedan det allra första Ratchet & Clank startar Ratchet spelet utrustad med en hederlig rymdskiftnyckel, och Ratchet & Clank: Tools of Destruction utgör givetvis inget undantag. Han är ju en enkel mekaniker, trots allt. Den byts dock tidigt ut i spelet mot allt grymmare doningar där en av de kralligare puffrorna skjuter virvelvindar som man sedan kan styra genom att tilta handkontrollen. Allra galnast är diskokulegranaten Groovitron som får fienden att ofrivilligt brista ut i en dans som skulle göra Let's Dance-Martin grön av avund.

De minispel där rörelsekänsligheten kommer till användning är mestadels välgjorda. Ofta kan det handla om att exempelvis falla mot marken och undvika hinder i luften eller att styra både Ratchet och Clank genom en bana med drakflygning där Clanks ovan nämnda vingar bär de båda framåt högt över marken i hög fart. Av och till får man även flyga rymdskepp med Ratchet bakom spakarna. Spelet övergår då till något som mest påminner om Nintendos klassiska Star Fox. Det finns dock tyvärr några mindre lyckade minispel som de ställen där man ska rita mönster på en vägg med Sixaxis-handkontrollen, vilket inte fungerar särskilt smidigt.

Något som varit en het snackis i förhandsdiskussionerna om Rachet & Clank Future är det grafiska. Och visst har Insomniac lyckats igen. Deras Ratchet-spel till Playstation 2 är än idag bland de snyggaste till formatet och jag tvekar inte att utnämna detta till det hittills snyggaste Playstation 3-spelet. Insomniac har exempelvis gjort nästan lika många animationer enbart för Ratchets ansikte som hela Ratchet hade i föregångarna. Det ger fantastisk mimik under banorna som dock kräver högupplöst TV för att kunna urskiljas ordentligt. Det enda som förhindrar toppbetyget är några väl sparsmakade banor samt att mellansekvenserna känns väl fattiga och märkligt nog fulare än det toksnygga spelet i övrigt. Normalt brukar det vara tvärtom.

Allra bäst är när Ratchet drabbar samman med en hoper rymdpirater som även i framtiden ute i rymden slänger sig med gamla sjöbuseuttryck, har krokar istället för händer och seglar träskutor med feta master. Själva banan är givetvis nedlusad med skattkistor, repstegar, vatten, små öar och hemliga grottor. Insomniac har klämt in så många sjörövarreferenser de bara kan och kryddat det hela med ett soundtrack som är som hämtat från Pirates of the Caribbean. Ett helt ljuvligt koncept som förvandlar just den passagen till en av de bästa i Ratchet-historien, vilket faktiskt säger en hel del. I en annan skön bana får vi se ett framtida rymdnöjesfält med ett minst sagt dödligt Lustiga huset och ett cyberpariserhjul man ska vara glad om man kommer ifrån levande.

Ratchet & Clank: Tools of Destruction är måhända inget steg framåt utvecklingsmässigt för serien och i ärlighetens namn bryr jag mig inte det minsta om Ratchets bakgrund, vilket ju är grunden för hela storyn. Men vem bryr sig egentligen. Det här är ett spel som är sprängfyllt med action från första sekund. Det ges ingen tid att andas och pusta ut utan en stor strid kommer obönhörligt att efterföljas av en ännu större. I kombination med bra hållbarhet och den patenterade humorn gör det Ratchet & Clank: Tools of Destruction till årets näst bästa plattformsäventyr, slaget endast av Marios återkomst. Och det är sannerligen ingen skam, tvärtom.