En dockteaterscen har förts upp i mitt vardagsrum. Jag sitter på första parkett och runtomkring mig sitter åskådare som jag inte kan se. Ett litet skådespel ska just börja. Miniatyrstrålkastarna tänds.
En berättarröst drar historien om Månbjörnskungen, härskare över Månriket, en ruskig figur som spenderar sin fritid med att förslava små barn och göra dem till sina själlösa tjänare. Som att inte karman vore låg nog sliter han, helt oprovocerat, av huvudet på en stackars pojke vid namn Kutaro, och äter upp det. Den osynliga publiken flämtar. Kutaro förvandlas till en trädocka, och får nöja sig med att sätta ett av många unika substitutdockhuvuden på sina axlar.
Det är en starkt Disney-doftande, men också oväntat mörk (halshuggning av barn, liksom!) historia som spelas upp, stöpt i trä, tyg och papper. Kutaro dras in i en saga bland sluga häxor och fallna riddare. Och typ allt som är magiskt. Snart snubblar han också över ett viktigt föremål, som likt Härskarringen eller Excalibur är just den här världens mäktigaste tillhygge. Passande nog, i en miljö endast uppbygd av pyssliga material, råkar det vara en förtrollad sax, döpt till Calibrus, som väljer Kutaro som sin nya mästare.
Jag hjälper Kutaro lite på traven, tänker att grabben gått igenom nog med skit i sin ensamhet. Känner mig lite som den på teatern som viskar replikerna när skådespelarna får hjärnsläpp. Kutaro har nästan konstant hjärnsläpp, så jag får göra det mesta jobbet själv. Vi klipper oss fram genom tygstycken och fallande löv, och allt möjligt annat som går att klyva itu, för att ge alla skurkar på nöten och bringa frid i eländet.
Det är som att Kutaro kan flyga fritt, sålänge vi har något att klippa i. Så vi svävar elegant fram, och friserar om hela världen. Vi får också en flygande polare som sällskap, inledningsvis katten Ying Yang, som jag likt en muspekare kan dra runt över scenen med handkontrollens högerspak. Detta för att klicka på föremål som tycks kunna dölja hemligheter, medan jag hjälper Kutaro med den vänstra spaken. Plattforms- och Peka-och-klicka-genrena tar i hand, och får det riktigt mysigt ihop. Deras nyfunna vänskap är egentligen inte överdrivet unik, men fläktar ändå tillräckligt friskt för den att känns självklar.
Det är fullt av liv på den lilla scenen i mitt vardagsrum. Och det är ett sjuhelsikes imponerande maskineri som döljer sig någonstans under den. För att få allt att kunna hända inom ridån som ramar in scenens gränser, får kulisserna vrida sig och snurra runt för att skapa illusionen av framåtrörelse. Akt efter akt spelas upp, och varje scen är full av nya kreativa moment. Presentationen både visuellt och speltekniskt är överlag rätt klanderfri. Till och med riktigt charmig. Jag hittar nya huvuden för Kutaro att bära, som alla har små unika förmågor, som att öppna upp hemliga gångar eller ge fördelar i vissa av sammandrabbningarna med Månbjörnkungens generaler. Bosstriderna blir ofta storslagna uppgörelser över hela scenen, som både blir spännande och tillfredsställande.
Själva historien zonar jag dock iväg från, nästan oförskämt snabbt. Det är gulligt, men liksom om det vore barn som stod bakom hela uppsättningen är det lätt att jag mest sitter och ler artigt, och helst vill snabbspola de ofta väldigt långa, självspelande scenerna då historien ska berättas utan min hjälp. Vi snackar borderline Metal Gear Solid-serien i längd här. Eller okej, jag överdriver kanske en smula, men det är lite så det känns.
Jag tappas bort någonstans bland magiska sköldar och solprinsessor, och får svårt att hänga med i vart och varför jag hjälper Kutaro över huvud taget. Känns lite som att jag klickat på en "I Accept"-knapp utan att ha läst det långa, tråkiga avtalet. Jag vet liksom inte riktigt vad jag gått med på. Men jag vill ändå ta mig vidare. Så jag accepterar. Det är en liten uppoffring. Världen som Puppeteer bygger upp är nämligen en värld jag gärna dras in i, även om jag inte helt förstår vad jag gör i den.
Jag sitter där på första parkett med mina marionettrådar direkt länkade till Kutaro och hans magiska sax, och tänker att det Puppeteer inte gör helt perfekt inte behöver ta något ifrån vad det faktiskt gör väldigt bra. Bitvis knagglig regi till trots, är det ändå ett livligt och grannt skådespel som det strålar om. Det sprudlar av plattformsglädje av både äldre och nya slag. Jag må själv, precis som Kutaro, få lite hjärnsläpp. Men jag märker att jag inte behöver någon som viskar mig replikerna. Vi freestylar istället fram, klipper lite här och lite där. Och vi gör det bra så.
Jag sugs in, börjar undra vem som egentligen är marionetten. Så jag sitter där på första parkett och tänker att det får dröja innan jag monterar ned den lilla scenen i mitt vardagsrum. Marionettrådarna får sitta kvar ett tag.