Svenska
Gamereactor
recensioner
Outlast

Outlast

Sommarens andra stora skräckspelssläpp tar oss med på en resa genom ett förfallet mentalsjukhus. Vi har tvingat Tobias spela det, och han är förvånansvärt nöjd...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Två skräckspel på lika många veckor. Det börjar kännas som att redaktionen vill ta livet av mig. "Vem är mest lättskrämd av oss? Visst är det Tobias? Jag vet - vi tvingar honom genomlida både Amnesia och Outlast! Vilken bra idé!" Nej, Oskar, det är ingen bra idé.

"Tack" vare detta har jag nu, likt så många andra, den intressanta möjligheten att kunna jämföra årets två mest intressanta skräckspel, och de är mer olika än jag kunde anat. Precis som Amnesia: The Dark Descent, och till skillnad från Amnesia: A Machine for Pigs, gör Outlast ingen hemlighet med att dess mål är att skrämma livet ur dig. Eller mig, i det här fallet.

Outlast
"Oj då," tänkte topless-Tompa när han upptäckte att det han trodde var hans middag egentligen var en säkerhetsvakt. Pinsamt.

Min något modigare, eller bara mer dumdristige, journalistkollega Miles Upshur har fått ett tips om ovanliga förehavanden på ett nedgånget mentalsjukhus. Beväpnad endast med en videokamera, ett anteckningsblock och ett efternamn som låter som något ur ett "knock-knock"-skämt har han valt att resa dit och undersöka saken. Sorgligt nog väljer han att inte knacka på dörren, något som visar sig vara ett genomgående tema i Outlast.

Detta är en annons:

I rättvisans namn är det ändå rätt förståeligt att man inte knackar när man är jagad av galna, lemlestade "patienter". Utan möjlighet att försvara sig och med ett hastigt minskande antal fingrar ämnar Miles filma så mycket som möjligt av vad sig försiggår på mentalsjukhuset Mount Massive. Det färdiga resultatet är inte bara en film dokumenterandes hans resa längre och längre in i Mount Massives svindlande korridorer, utan hans egna färd mot galenskap.

Outlast
Outlast gör inga ansträngningar att ta hänsyn till folk med fobi för sjukhus och läkare. Tur att jag inte är en av dem, för annars hade denna situation känts lite obehaglig

Red Barrels gör ett utmärkt jobb med att skapa en trovärdig miljö av ett annars ganska överanvänt tema. Mentalsjukhuset känns inte bara detaljerat utan förvånansvärt livligt. Rummen är inte tomma, utan kryllar av patienter av varierande aggressivitet. Deras repliker och interaktioner med Miles skapar en oväntat intim atmosfär, ett ord jag aldrig trodde jag skulle komma att använda i en recension av ett skräckspel.

Trots denna paradoxala intimitet är Outlast ändå ganska ytligt. Inte för att ytlighet i sig är nödvändigtvis negativt. Dess action-betonade spelmekanik lämpar sig väl för spelets utmärkta jaktsekvenser, men det blir snabbt förutsägbart. Detta, i kombination med spelets ganska ofarliga fiender, är vad som egentligen hindrar det från att vara ett mästerverk; allt annat faller på plats. Inget parti känns någonsin tomt och det är tydligt att utvecklarna gjort sitt allra yttersta för att aldrig någonsin bryta inlevelsen.

Detta är en annons:
Outlast
Att gömma sig under sängar lyckas inte alltid. Även om den fiende som jagat dig inte såg när du gömde dig väljer den ofta att söka igenom rummet, om än ganska slarvigt.

Trots bristfällig svårighetsgrad lyckas Outlast skapa en konstant källa av skräck, obehag och illamående. Dess flitiga lånande från Amnesia: The Dark Descent glöms snabbt bort, jämförelserna med A Machine for Pigs känns irrelevanta. Outlast är något alldeles eget. Det delar inte djupet i A Machine for Pigs, utan fokuserar helhjärtat på skräcken. Det gör det inte nödvändigtvis till en bättre (eller sämre) upplevelse, men det bör poängteras att de inriktar sig på fundamentalt olika saker.

Outlast
I Mount Massives många vrår finns närmast komiska mängder avhuggna kroppsdelar och inälvor. Men vad vet jag egentligen om hur det ser ut på övergivna mentalsjukhus?

Som helhetsupplevelse är Outlast däremot svårt att slå. Det utmärkt effektfulla ljudspåret, de närmast fläckfria spelkontrollerna, karaktärerna, atmosfären, grafiken och det intressanta användandet av människor snarare än övernaturliga väsen som skräckelement gör Outlast till en alldeles unik upplevelse. Det är mer intensivt än skrämmande, mer stötande än tankeväckande, men icke desto mindre närmast mästerligt utformat. Trots sin förutsägbarhet och ytlighet är det bland det obehagligaste vi spelat på länge, och kommer tveklöst kallas ett av senare års bästa skräckspel.

HQ
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Hänsynslöst, detaljrika miljöer, obehagliga karaktärer, välgjorda jaktsekvenser, effektfull musik, känns aldrig tomt, ypperlig spelkontroll
-
Bitvis lite förutsägbart, ojämn svårighetsgrad
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Themassmonster
    Skräckspel, en genre jag verkligen älskar, men när sluttexterna rullade på Outlast frågade jag mig om jag verkligen hade spelat ett riktigt... 10/10
  • ovesmedberg
    Spelad version: PS4 Frilansjournalisten Miles Upshur får ett anonymt tips om Mount Massive Asylum, ett mentalsjukhus ägt av ett bolag vid namn... 8/10
  • Henric Pettersson
    Under E3-eventet så visade dem upp lite gameplay från spel och rätt vad det var så visades ett spel där man gick med en kamera i mörkerseende.... 8/10

Relaterade texter

OutlastScore

Outlast

RECENSION. Skrivet av Tobias Garsten

Sommarens andra stora skräckspelssläpp tar oss med på en resa genom ett förfallet mentalsjukhus. Vi har tvingat Tobias spela det, och han är förvånansvärt nöjd...

0
Nu har Outlast släppts till Switch

Nu har Outlast släppts till Switch

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Att Outlast skulle komma till Switch visste vi redan, men det har varit oklart när. Nu har det överraskande lanserats utan några krusiduller och fans av skräckgenren kan...



Loading next content