Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

GRAND THEFT AUTO V

Efter fem års väntan har vi äntligen fått tillbringat ordentligt med tid tillsammans med Rockstars hysteriskt hett efterlängtade femma


Det hade varit så enkelt att fortsätta där Grand Theft Auto IV slutade. Rockstar hade kunnat låta oss återbesöka Liberty City, återuppta rollen som hårdnackad serb och därmed besparat sig den kostsamma mödan att bygga upp en helt ny spelvärld - igen. Men där 99,6% av alla andra spelstudios tar det säkra före det osäkra med den enkla och mest kostnadseffektiva vägen är det såklart lite av Rockstars roll att göra precis (exakt) tvärtom. Det finns bara en utvecklare som arbetar på det här viset i hela spelindustrin. Och det finns bara en spelserie som Grand Theft Auto.

GTA III vände upp-och-ned på hela actiongenren och står sig idag som ett av de tio viktigaste spelen genom alla tider. Jag minns mycket väl hur sinnessjukt imponerad jag var under de 30 timmarna som det tog mig att ta över Liberty City från det att jag hoppade ur flyktbilen i den där brandgula overallen. Efter det spelet var ingenting sig likt. Mängder av konkurrerande utvecklare hoppade på sandlådetåget och Grand Theft Auto-klonerna haglade över oss.

Grand Theft Auto V
Att kryssa fram natetid, längs Las Lagunas Boulevard, till tonerna av Robyns "With Every Heartbeat" är underbart.

Vice City, San Andreas och sen Grand Theft Auto IV var alla mästerliga spel som expanderade själva grundidén som bröderna Houser kläckte redan i mitten av 90-talet. Frihet, möjlighet och konsekvens. En formel som inte bara fungerar lika bra idag som för 16 år sedan, utan idag blivit något slags honnörsord för en stor del av actiongenren. Några av mina bästa spelminnen härstammar från alla mina hundratals timmar med spelserien, och det vore direkt lögnaktigt att försöka påstå att det femte spelet inte varit osannolikt efterlängtat i det Hegevallska residenset.

Grand Theft Auto V
Whäzz uuuup fooouh! I äm straight upph O-G nihhag! Fuuuck you homie! Tugget mellan Franklin och hans bästa kompis Lamar blir ibland nästan parodiskt...

Det börjar inget vidare, dock. Tyvärr. En, ur ett grafiskt perspektiv, sparsam sekvens som utspelar sig efter ett misslyckat rån av något slag spelas upp. Trevor och Michael ser yngre ut än på samtliga av de bilderna som Rockstar pumpat ut under de senaste två åren och det tar inte länge innan min sömniga hjärna lyckas räkna ut att spelets start är en prolog som utspelar sig långt bak i tiden. Polisen hinner ikapp dem, flyktbilen pajar och Michael blir skjuten. En skenbegravning och en snabb vink om stundande vittnesskydd senare och kameran sänker sig ned över Los Santos flådigare kvarter där kvällssolen precis börjat färga palmkronorna röda.

Den inledande timmen är mest troligt den svagaste någonsin i spelseriens historia. Långt ifrån dåligt men heller ingenting överväldigande. Berättargreppet känns en gnutta förutsägbart och det känns lite som om Sam Houser inte riktigt bestämt sig om hur han vill framställa sina karaktärer, eller vilken typ av berättelse Grand Theft Auto V ska vara.

Grand Theft Auto V
Dialogen tenderar att bli lite väl gapig ibland. Röstskådespelarna spelar över och dialogen består iunder flera timmar bara av bråk. Bara. Något som blir en gnutta tröttsamt (men bara en liten gnutta).

Givetvis är startsträckan bara en liten, liten försmak på det som komma skall, och bara efter ett par timmar har Franklin presenterats som den missnöjda småskurken som drömmer om ett liv som framgångsrik karriärsbrottssling medan Michael redan hunnit med ett gäng gapiga gräl med sin familj. Trevor kliver inte in i berättelsen förrän flera timmar senare, och då i form av en underbart skruvad (och för oss fans fenomenalt välskriven) scen proppad av bisarr (svart) humor och grafiskt övervåld.

Till en början känns de tre huvudkaraktärerna lite som pastischer. Orubbligt ilskna och svåra att gilla. Den stökiga ungtuppen med ambitioner om en karriär som bankrånare, den sofistikerade, rutinerade räven som utfört tjugotalet rån och nu gått i pension, samt den vilt vrålande fullblodspsykopaten som lever för att mörda poliser och stjäla vapen är alla mörka, plågade. Enligt god vana trogen börjar Rockstar i ena änden och tar tid på sig med karaktärspresentationerna, dock. Detta för att under spelets gång skrapa bort lager efter lager och förvandla dessa figurer från stereotypa, och ibland nästan parodiska gaphalsar, till nyanserade, spännande och framförallt mänskliga typer som är lätta att tycka om.

I de två expansionerna som släpptes till Grand Theft Auto IV (Lost & Damned och Ballad of Gay Tony) bjöd Rockstar på urskön symmetri rent strukturellt. Som spelare fick vi gestalta tre olika karaktärer vars val inte direkt påverkade de andra men åtminstone gjorde avtryck i deras liv. Vi fick skjuta mot Nico i rollen som Johnny och vi kunde skymta både Bellic och Klebitz under flera av uppdragen i rollen som Luis. Det var ett smart drag och givetvis något som studion planerat redan innan man tog de första spadtagen i produktionen av GTA IV.

Grand Theft Auto V
Först hatade vi Trevor. Sen lärde vi oss älska den tokiga jäveln. Han är fantastisk. Helt oberäknelig. Förbannad, samvetslös, men också plågad av ångest, och framförallt självhat. En av Rockstars mest komplicerade karaktärer. Han blir lite som av avspegling av dig och mig. Psykopaterna i soffan som njuter av att köra över en förbipasserande tant.

Inför femman valde man inte bara att ännu en gång blanda in flertalet huvudkaraktärer, utan att låta spelaren hoppa mellan dem under det 35 timmar långa äventyrets gång. Precis som vi fått veta via diverse smaskiga gameplay-trailers kan man med ett enkelt knapptryck kasta sig mellan Trevors skeva leverne ute i öknen rakt in till Michaels lyxiga Rockford Hills-villa. Precis som tänkt tillför detta en njutbar dynamik plus att det eliminerar en viss mängd dötid som spelserien alltid dragits med. Det är med andra ord svårt att inte vara lyrisk över sättet på vilket Rockstar beträder outforskad mark här.

Under framförallt de större, mer ambitiösa och spelmässigt utmanande stötarna som trion utför är det inte ovanligt att man som spelare kastar sig mellan karaktärerna för att nyttja deras olika specialiteter. Trevor är utbildad stridspilot (innan han blev utkastad från flygvapnet) och är därmed givetvis mest användbar varje gång en stöt kräver luftunderstöd eller en flyktväg ovan molnen. Han kan också aktivera ett slags rage-mode som gör honom starkare, snabbare och mer dödlig med valfritt skjutvapen. Franklin däremot är gruppens skickligaste bilförare och hans specialförmåga rör möjligheten att sakta ned tiden under tiden då han sitter bakom ratten. Han placeras därmed med fördel i förarstolen varje gång ett gäng ettriga polisbilar placerar sig bakom trions flyktbil.

Grand Theft Auto V
Känslan av att Los Santos och staten San Andreas verkligen är en levande, dynamisk spelvärld är hela tiden påtaglig.

Michael är gruppens mest rutinerade brottsling, som sagt. En kalkylerande typ med slipade sociala färdigheter och ett pålitligt avtryckarfinger. Hans specialförmåga har lånats direkt från Max Payne 3 då han, precis som den skjutglade New York-snuten, kan aktivera en slow motion-effekt under spelets eldstrider för att på så sätt kunna undvika att bli träffad av fiendernas kulor.

Dan och Sam Houser har båda berättat att de hade planer på att baka in tre huvudkaraktärer redan i Grand Theft Auto: San Andreas (2004). Tydligen blev uppgiften övermänsklig varpå man kasserade två av dem och höll sig till huvudkaraktären CJ. I GTA IV ville man även basera äventyret kring tre olika huvudpersoner men valde i slutändan att spara Johnny och Lopez till de nedladdningsbara expansionerna. Enligt bröderna Houser var upplägget med Trevor, Michael och Franklin ytterst nödvändigt i GTA V för att inte spelserien skulle kännas gammal och enformig. Karaktärerna i sig är dessutom annorlunda från de tidigare protagonisterna i Rockstars bästsäljande följetong. Framförallt Michael känns mer rutinerad och kalkylerande än någon av spelseriens tidigare figurer.

Grand Theft Auto V
Los Santos som spelstad är modellerad efter Los Angeles och för de som varit på besök i den amerikanska staden är det såklart lätt att känna igen sig. Michael bor som sagt i Rockford Hills som är Rockstars version av Beverly Hills medan Franklins stadsdel, Vespucci Beach, är en kopia av Venice Beach

Variationen i Grand Theft Auto V är fenomenal. Till skillnad från tidigare spel i serien uppstår aldrig den där känslan av att man bara väntar på ett nytt uppdrag medan man under själva väntetiden bara driver runt och stjäl bilar. Istället hoppar man över till någon av de andra karaktärerna varav åtminstone en alltid har något spännande på gång. Trevor, Franklin och Michael lever sina egna liv men arbetar hela tiden tillsammans, och det finns såklart ett massivt värde i alla de där ögonblicken då man efter 50 minuter på egen hand uppmanas, via mobiltelefon, att infinna sig på en specifik adress för att möta upp med de andra två. Kamratskapen, gnabbet, samarbetet och den kroniska sarkasmen som existerar mellan de tre är för det mesta helt underbar.

Trevor, Michael och Franklin flackar såklart runt i den enorma spelvärlden och utför alla möjliga jobb till flertalet uppdragsgivare, men det är de stora bankstötarna som är äventyrets klara höjdpunkter. Här märks det tydligt att Rockstar inte bara har lyssnat på fansen som älskade bankrånet mot slutet av GTA IV, utan även smygkikat på spel som Payday, Uncharted och Hitman. Det finns bankrån i Grand Theft Auto V som fått mig att fnittra hysteriskt av ren och skär förtjusning, och planeringsbiten är, trots viss brist av speldjup, en välkommen nyhet.

Grand Theft Auto V
Musiken och alla de olika radiokanalerna har alltid varit en viktig del av GTA. I femman är urvalet något begränsat och lite av en besvikelse, dock, även fast Robyn, Black Flag och Phil Collins finns inkluderade.

Inför de tio mest omfattande av gruppens många uppdrag tar man hjälp av snillet Lester som med sina högt uppdragna jeans och tjocka glasögon utgör en härlig kontrast mot dundertrions annars så hårdnackade jargong. Med hjälp av Lester planerar man noggrant varje stöt och anställer eventuell extrahjälp, om det skulle behövas.

Planeringen kan handla om allt från att välja mellan att förklä sig som brandman och smyga in i en regeringsbyggnad för att där stjäla en speciell fil, till att attackera med tunga kulsprutor från taket med hjälp av helikopter. Det är upp till dig som spelare, och väcker en nyfikenhet hos mig som gjort att jag flera gånger sparat spelet strax innan jag gjort mitt val för att sedan, efter avklarat uppdrag, backa bandet och göra om samma uppdrag fast med ett annat tillvägagångssätt.

Inför de större stötarna listar Lester de prylar som trion kommer att behöva använda. Dessa måste man rycka ut och kirra innan själva bankrånet kan äga rum. Det kan handla om allt från att stjäla en bogseringsbil till att svänga ned på stranden för att införskaffa ett gäng gummimasker. Dessa förberedelser bidrar till känslan av att det stundande jobbet faktiskt kommer att bli utmanande, omfattande och tidskrävande. En känsla som jag anser att de tidigare spelen i serien till viss del har saknat.

Grand Theft Auto V
Rockstar blandar hejvilt mellan influenser såsom Pulp Fiction, Heat och Point Break och själva tonen i GTA V är lite gladare, lite varmare än den i GTA IV.
BETA +