Svenska
Gamereactor
recensioner
Foul Play

Foul Play

Vem kan motstå finkultur när den kommer i form av en teaterpjäs med demoner och våldsamma adelsmän? Freddan har spelat fult i charmiga Foul Play...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vi börjar känna igen upplägget vid det här laget. Nästan lite för väl. Pastellfärgade världar i sidoscrollande 2D-grafik, absurda handlingar toppade med såsig humor och en kraftig dos av våld inlindat i en tecknad gosefilt. Vi såg det i Castle Crashers, vi såg det i Battleblock Theater och vi ser det nu i Foul Play. Receptet fungerar, det är inte det som är grejen. Ändå saliverar smaklökarna efter något mer när det gäller moderna 2D-äventyr.

Mediatonic gör ett tappert försök att andas liv i genren med en idé som i grund och botten verkligen är ett genidrag. Tanken är att ingenting i Foul Play är på riktigt. Inte ett smack. Hela spelet från start till finish är en snärtigt skriven pjäs av modell övervåld, utspelad på en teater i viktorianska England bland murriga mustascher, smutsiga barn och frasiga yllekjolar. Tänk nu på att när jag säger att spelet är en snärtigt skriven pjäs så slänger jag inte mig med metaforer - Foul Play är en pjäs, i spelet, där du spelar huvudrollen inför fullsatta salonger.

Foul Play
Foul Plays största kvalitet är utan tvekan den humor och självironi som vilar över spelets teaterklädda konstnärssjäl.

Som skådespelare är det upp till dig och eventuell kompis att spela ut en klassisk historia om kampen mellan gott och ont. I rollen som huvudkaraktär finner vi den legendariske Baron Dashforth. Perfekt gentleman, rik som ett troll och lämpligen också demonjägare och hobbyexorcist på deltid. I lokal multiplayer får spelare nummer två anta rollen som Scampwick, Dashforths trogna kompanjon och tillika ninjamästare (eller vaktmästare, det är svårt att säga) med en sopborste som käraste vapen.

Detta är en annons:

Tillsammans med Scampwick är det Dashforths uppdrag att besegra demoniska krafter som en äkta engelsk gentleman. Rent konkret innebär detta att följa historien och ständigt röra sig mot höger. På vägen ger du näven (eller käppen) åt mer eller mindre allt som rör sig, oftast i en serie av hysteriska kombinationsattacker. Varje nivå är uppdelad i olika pjäser och akter - den ena mer skruvad än den andra, och under varje akt finns achievements att jaga. Den som gör väl ifrån sig belönas med magiska tillbehör och rekvisita, samt har chans att bli utsedd till pjäsens stora stjärna för kvällen. Båda spelare kan dessutom gå upp i nivå för att låsa upp fler attacker och tekniker. Systemet är fullt optimerat för två spelare och inga sura dofter av obalansering går att sniffa fram någonstans. Foul Play ett spel som definitivt bör avnjutas i duo.

Foul Play
Ser du de där små blixtarna? När du ser den symbolen är det dags att blockera. Ingen gillar en hjälte som får stryk, särskilt inte publiken i Foul Play.

Vikten av att kunna dela ut kvalitativt stryk till dina medskådespelare är verkligen A och O. Kom ihåg att Foul Play är en pjäs, och dina motståndare är bara betalda skådespelare precis som du. Det finns alltså inget verkligt hot någonstans, mer än att någon eventuellt stukar foten eller skrapar knät. Ingen dör på riktigt. Istället för en livmätare är det därför publikens uppskattning och stämning i lokalen som avgör ditt öde. Om publiken är road och får se hjältarna Dashforth och Scampwick knäcka näsor blir de nöjda och du "överlever".

Genvägen till publikfrieri består av att variera attacker, utföra snygga kombos och gärna ha sönder så mycket av scenen som möjligt i processen. Gör du däremot ett dåligt och stelt jobb tröttnar dina fans. Gäspningar blir till hånfulla buanden, och till slut går dödens dramatiska ridå ner över hela produktionen. Game Over. Eller The End, kanske man ska säga.

Detta är en annons:

Eftersom det inte är särskilt varierande alls att fightas i Foul Play är det tur att dialogen är både rolig och välskriven. Pö om pö kan publiken dessutom inflika med önskemål eller rena krav, varpå det gäller att dra åt livremmen och leverera. En liten pojke med Dashforth som största idol kan till exmpel be att få se honom sparka lite extra rumpa mot en särskild fiende, eller att bossen på scenen ska "dö" sist. Plötsligt måste kaoset styras upp till någon form av kontrollerad taktik, eftersom det inte alls är populärt att krossa små snorungars drömmar på första parkett.

Foul Play
Scenerna saknar verkligen inte fantasi och pendlar mellan kyrkogårdar, torra öknar och inte minst djupa hav med skäggiga män i kräftkostym.

I den spelmekaniska avdelningen finns det varken något att klaga på eller hurra över. Du går, du slår, du hoppar och blockerar. På det stora hela är det väldigt sömnigt och det är tveksamt om spelkontrollen skulle upplevts som dynamisk ens för tjugo år sedan. Samtidigt är det något som spelet i stort kommer undan med, eftersom det inte behöver så mycket mer i all sin enkelhet. Gör dig dock beredd på att fyra av grova svordomar när du ska in och dansa din 2D-Kung Fu i djupled. Står du någon annanstans än mitt framför näsan på fienden träffar du bara luft. På sin höjd får du in ett redigt slag på din egen skamkänsla.

Den ständiga förflyttningen (som egentligen inte faktiskt går någonstans, det är ju samma scen hela tiden) är intensiv och välregisserad. Det höga tempot gör spelet en tjänst i stort, men ibland går plottrigheten överstyr. Det är skillnad på njutbart kaos och förvirring, trots allt. Samtidigt finns här en hel del av godiset som faktiskt gör Foul Play värt att spela: humor och charm. Har du någon gång skrattat åt en Monty Python-sketch i ditt liv kommer du utan problem dra på mungipan åt plumpa skämt, skamlösa referenser och ordvitsar så dåliga att till och med Göteborgsskämt framstår som finkultur i jämförelse.

Foul Play
Bossarna är många, men få är så passionerade över sitt jobb som den här killen. Tråkigt nog är de mer lik demonerna som ska gestaltas än skådespelare i kostym, vilket hade höjt humorvärdet.

Teaterkonceptet är en ständig källa till underbara små gester och pinsamheter. Vaktmästare som står och dricker kaffe där de inte ska vara. Skådespelare som glömmer repliker. Däckade motståndare som efter en stund kikar om kusten är klar och i smyg kravlar sig bort från rampljuset för att byta om.

Trots all charm är inte en mysig idé och rolig paketering tillräckligt för att rädda Foul Play från att vara upprepande och till slut omotiverande. Jag märker att desto mer jag spelar är det mest intresset i att se vad nästa akt kommer att handla om och de putslustiga konversationerna mellan Dashforth och Scampwick som håller mig kvar. Slagsmålen som till en början är adrenalinframkallande blir till en ljummen transportsträcka. Att missa långa kombinationer med ett enda slag känns till slut mindre som en utmaning och mer som ett frustrationsmoment.

Foul Play
Den viktorianska eran vore inte sann mot sig själv utan rediga krogbråk med svettiga arbetare och hänsynlösa käppbeväpnade adelsmän.

När ridån går ner och publiken går hem är det minnet av en kort, intensiv och rolig spelupplevelse som finns kvar. Pjäsen är långt ifrån perfekt. Ingen står upp i salongen. Men det var kul, och när biljettpriset inte är särskilt högt kommer de flesta känna att det var värt det, särskilt om de kan bjuda in en kompis på resan.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Briljant idé, en historia med värme och humor, felfri lokal multiplayer, lagom långt
-
Upprepande koncept, oförlåtande kombinationssystem, lite för enkelt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Foul PlayScore

Foul Play

RECENSION. Skrivet av Fredrik Åslund

Vem kan motstå finkultur när den kommer i form av en teaterpjäs med demoner och våldsamma adelsmän? Freddan har spelat fult i charmiga Foul Play...



Loading next content