Gamla Nights: Into Dreams till Sega Saturn är ett av mina absoluta favoritspel. Ett spel där man kunde strunta i både poäng och mål och bara flyga omkring i psykedeliska landskap med den lila drömdemonen Nights, göra loopar, kolla på sällsamt läckra omgivningar och bara känna sig allmänt euforisk. Ett spel jag såhär i retrospekt har spelat med ojämna mellanrum sedan det släpptes och tillika ett spel som nog värt 10 av 10 i betyg. Kanske det spel jag mest av allt velat se en uppföljare till. Men efter att ha spelat Nights: Journey of Dreams önskar jag att mina vackra minnen av Nights: Into Dreams kunde ha fått förblivit just minnen.
Det är egentligen inte svårt att se varför Sega haft grava problem med Nights: Journey of Dreams och varför man så länge dragit sig för att återuppväcka spelet igen annat än som enkla gästspel här och var. Nights Into Dreams var nämligen ett perfekt spel. Det fanns inget dåligt i det. Det skulle vara att det var för kort, men när varje bana var så bra att de tålde ett oändligt antal genomspelningar fanns det ingen anledning att laga något. Att göra nya banor och stoppa in nya spelmoment skulle bara förstöra ett mästerverk. Som att du eller jag med pensel i handen skulle förbättra Mona Lisa.
Nights: Journey of Dreams kretsar spelet kring de båda barnen Helen Cartwright och William Taylor i vilkas drömmar äventyret äger rum. Även om det spelmässiga fortfarande i grunden baseras på drömskt flygande märks det tydligt att Sega fått stressa ut Nights: Journey of Dreams. Spelkontrollen är exempelvis inte alls så finslipad som den borde vara, vilket är oerhört allvarligt med tanke på att det var ett av originalets främsta försäljningsargument. Nights Into Dreams blev nämligen spelet som Sega lanserade sin första analoga handkontroll med (bara dryga veckan efter att Nintendo lanserat Nintendo 64, Sega var alltså ungefär samtidiga).
En riktigt skön skapelse som sedan låg till grund för Dreamcast-handkontrollen. Med den fick man en perfekt spelkontroll som gjorde flygandet till något man aldrig tidigare fått uppleva i ett spel. När Nights: Journey of Dreams utannonserades trodde jag att det var Wii-moten som inspirerat Sega att återigen göra något magiskt, att återigen revolutionera flygandet i spel. Något som snabbt visar sig vara totalt fel. Att spela med en Wii-mote är inget annat än katastrof.
Lyckligtvis kan man stänga av alla Wii-funktioner och spela med en Gamecube-handkontroll, vilket gör det hela något mer följsamt. Det går även att spela med en Classic Controller, vilket dock inte känns fullt lika genomarbetat som gamla trotjänaren Gamecube. Något som får mig att fundera över om Nights: Journey of Dreams kanske var planerad att släppas till Dreamcast en gång i tiden. Nåväl.
Till skillnad från original-Nights måste man spela en hel del som barnen i Nights: Journey of Dreams, något som är ganska precis så trist som det verkar med slentrianmässigt gjorda plattformsbanor och bökig spelkontroll. Det är ju som Nights man vill spela och känner sig sådär magiskt fri, detta är nästan som att ta bort den höga hastigheten från Segas andra stora maskot - Sonic the Hedgehog. Lyckligtvis är dessa banor ganska enkla och snabbt avklarade, men att dessa förskräckliga avbrott alls finns i spelet gör att den där mysiga flower power-känslan aldrig riktigt vill infinna sig.
Lyckligtvis finns ett antal banor där man ska flyga på tid och här får jag nästan små Nights-vibbar mellan varven. Små sagolika fragment som påminner om en svunnen tid där jag får flyga omkring och bara njuta. Tyvärr finns en hel del utfyllnadsbanor mellan varje sådan där man ska göra diverse pseudouppdrag som att plocka fallande kristaller och liknande. Bossfighterna är dock rejält upplyftande händelser där man ska göra massor av finurligheter istället för att bruka våld.
Andra saker som lär störa gamla Nights-fans är att Nights själv blivit en riktigt babblig figur samt att Sega dessutom konsekvent kallar den androgyna drömdemonen för en han. Nights var alltid coolt mystisk och av oklart kön men känns nu lite som en irriterande sentida Disney-figur i sina sämsta stunder. Dessutom är dialogen märkligt dåligt hopmixat så att man aldrig hör vad Helen säger, medan de andra låter hur tydligt som helst. Lika ojämn som ljudmixen (och spelbarheten) är grafiken som pendlar mellan att vara hur läcker som helst till att kännas trist. Istället är det musiken som blir den verkliga behållningen i Nights, den är nämligen redigt bra.
Nej, det är på två spelare jag hade mest roligt, där man ska flyga igenom banor på tid. Det går att spela både online och med en polare hemma i soffan och stundtals lyser lite av den gamla Nights-magin igenom. Men bara lite, för det finns bara fyra banor att tävla på och hur bra de än är så tröttnar man. I slutändan är det här ett medelmåttigt spel som inte borde ha gjorts eftersom det inte alls lever upp till det stolta minnet av ett av världens bästa spel - Nights: Into Dreams.