Contra: Shattered Soldier

Revolution är ett fint ord som många spelskribenter gärna skriver så fort som de får händerna på ett spel som är det minsta nyskapande. Evolution brukar det heta när ett hypat spel inte riktigt blir så nyskapande som man trott från början. Contra innehåller inget av dessa beskrivande element. Istället så levererar Konami en kompromisslös actionkompott där i stort sett det enda spelaren behöver tänka på är att skjuta mycket och hänge sig åt akrobatiska övningar som skulle få vilket rumänskt gymnastiklag som helst att skämmas. Probotector och Super Probotector (NES respektive SNES) heter ju föregångarna i vår del av världen, och ska man vara ärlig så har det inte hänt ett skvatt spelmässigt sedan dess. Contra: Shattered Soldier idag är samma frenetiska actionfest som föregångarna var då. Det enda som har ändrats är tekniken som driver spelen.

Handlingen i Contra är ungefär lika medryckande som vilket nummer som helst av Hemmets Journal. Faktum är att handlingen ibland känns som fullkomligt slöseri med skivutrymme. Det som istället lockar desto mer är de få banor som erbjuder oss mer action än vad vi normalt sett får se på flera månader. Allt är sig likt, man går från vänster till höger och förintar allt som är dumt nog att komma springande mot en. Till skillnad från de äldre spelen (låt oss glömma de som kom till Playstation1) så har man en betydligt mer begränsad arsenal att gå lös med. Från start så finns det ett vanligt maskingevär som spottar...kulor, en eldkastare, samt ett granatgevär. Mer än så blir det inte, inga pickups, inga powerups, inga andra chanser. Rör vid fel sak (eller smaka död) och du tappar ett liv. Bara att köra vidare tills man blir tvingad att ta en continue.

Något som det talats mycket om, är svårighetsgraden. Den blir...låt oss använda ordet påtaglig. Till en början så svär man långa verser då man trampar fel, hoppar fel, skjuter fel, rör sig fel. Contra är ett spel där missade manövrar och bristande koncentration belönas med direkt död. Kör man på Easy så får man nio liv per continue, och man har nittionio continues. Så det räcker ju en stund, det behövs dessutom. Den lede fi stormar mot spelare från alla håll och kanter, och det är tack vare den stora variationen som att spelet inte dör fullständigt i sitt egna hårda grepp. Bara på den första banan så får vi börja med att springa till fots, åka snowboard och gå armgång. Då ska man även tänka på att det är en relativt kort bana. Ändå hinner med med tre bossar. En ordentlig slutboss, men även två mid-level-bossar som spelaren ska förpacka och skrota. Så fortsätter det, bana efter bana, där nästa upplevelse utskåpar den förra, och man tvingas riva sitt hår i ren frustration gång på gång.

Grafiken är, i all ärlighet, fullkomligt ändamålsenlig. Miljöerna i sig är tredimensionella, men man får nästan uteslutande röra sig i två dimensioner själv. Under spelandets gång så kommer man att upptäcka gott om detaljer och nyanser i när det gäller effekter, miljöer och fiender. Men allt är inte guld och gröna skogar. Tyvärr får man säga, så utesluter Contra en stor mängd av spelsamhället. För ska man vara helt ärlig, så är Contra ett spel som i stort sett endast passar obstinata action-idioter. Med sitt antika spelsätt, och med ovanligt höga trösklar för spelaren att ta sig över, så finns det chansen att väldigt många spelare kommer att ge upp innan de ens har hittat det härliga i detta spel. Vissa bossfighter är även de allt för utdragna, där det i stort sett enbart går ut på att nöta så mycket det bara går. Att spela två spelare på Contra är en upplevelse av rang, och när jag och polaren gick lös på de ankommande legionerna av fiender så fick man en flashback av den gamla tiden.
Men jag kan inte hymla med att jag nog skulle känt mig lite lurad om jag hade lagt ut 600 feta bagare för det. Då spelar det liksom inte så stor roll hur mycket jag gillar det. Ska sanningen fram så älskar jag Contra, men jag kan inte garantera att ni kommer att göra det. Testa innan ni köper det.