Svenska
Gamereactor
recensioner
Sonic Lost World

Sonic Lost World

Jonas har bekämpat Deadly Six i Sonics senaste plattformsäventyr. Kolla in vår recension där vi tar reda på om Sonic är tillbaka i gammal storform eller inte...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Efter att ha sett Sonic kontinuerligt degraderats som spelhjälte, kunde vi från och med Sonic Unleashed börja skönja en förändring. Visst, vi matades med vedervärdiga varulvsbanor, men Sonic-banorna var fantastiska. I efterföljande Sonic Generations började det kännas riktigt underhållande. Lägger man till det kvalitativa Sonic-spel exklusivt till Wii, så börjar bilden av en plattformsmaskot på bättringsvägen att klarna.

Med detta i åtanke är det inte konstigt att en igelkottsentusiast som jag själv sett fram emot att få hugga in på nya Sonic Lost World. Att det utvecklats exklusivt till Wii U betyder ju dessutom som vanligt att man kunnat dra större nytta av formatets exklusiva funktioner och även kräma ur mer prestanda utan att behöva bekymra sig om minsta gemensamma nämnare som vid multiformatsutveckling. Kort sagt är förutsättningarna de allra bästa för en riktig Sonic-fest.

Sonic Lost World
Precis som i Super Mario Galaxy-sviten är varje bana en egen liten värld som vrider och vänder på sig medan man srpringer över dem.

I Sonic Lost World är det som vanligt surpuppan och mustaschmästaren Dr Eggman som hittat på ofog. Tillsammans med en grupp ruskprickar döpta till Deadly Six har han tagit alla Sonics gulliga djurkompisar till fånga. Historien är väl i sig varken sämre eller bättre än det Mariospelen brukar erbjuda (Bowser har ett nytt verktyg för rackartyg och kidnappar Svamprikets prinsessa som en duo rörmokarbröder sedan måste rädda), men skillnaden är att Sega och Sonicteam fokuserar väldigt mycket på den.

Detta är en annons:

Vi förväntas verkligen bry oss om att Deadly Six inte alls verkar gilla Eggman, att det luktar myteri lång väg och så vidare. Allt framfört av en röstskådespelarensemble som känns som amerikanskt tecknat på sämsta möjliga vis. Nu ska det väl inflikas att jag givetvis är lite för gammal för att vara en av dem som är tänkt att älska storyn, men där nämnda rörmokarbroder och Rayman är precis lika roliga för de yngre - så är de även roligare för de äldre spelarna. Precis som Sonic själv var en gång i tiden. Att varva varenda bana med störiga mellansekvenser får mig inte att känna mig mer engagerad, utan snarare distanserad. Det slår an en sträng som säger att det här helt enkelt inte är för mig.

Sonic Lost World
Designen i Sonic Lost World är absolut ljuvlig och det är en fröjd att se alla påhittigheter Sonicteam serverar på ett löpande band.

Allt sådant här spelar naturligtvis ingen som helst roll för huruvida spelbarheten är bra eller inte. Sonic Lost Word har på förhand liknats vid en Super Mario Galaxy-utmanare med mer eller mindre omöjliga mindre världar som vrider och vänder på sig medan Sonic kutar fram över dem. Med handkontrollen väl i handen kan jag konstatera att det är en ganska bra liknelse, det är verkligen inget snack om att producenten Takashi Iizuka låtit sig inspireras av Nintendos mästerverk och velat göra ett eget unikt plattformsäventyr med massor av fräscha inslag.

Det ska sägas direkt att Sonic Lost World är oerhört läckert att kika på. De speciella Sonic-mönstren passar perfekt in på små fristående världar. Egentligen till och med mer än Marios mosvarighet eftersom han trots allt är en människa med lite mer (nåja) verklighetsförankrade banor. Att spinga lodrätt nedåt i överljudsfart på väg mot enorm bikupa medan en uppsjö av fiender och hinder kastas mot skärmen, känns helt naturligt när man styr en laserblå igelkott. Det gör att jag initialt är på väldigt gott humör när jag studsar mig igenom den obligatoriska första turbobanan där allt egentligen går på räls och mest är till för att visa att Sonic faktiskt fortfarande är överlägset snabbast.

Detta är en annons:
Sonic Lost World
De överlägset bästa delarna av Sonic Lost World är när spelet övergår till tvådimensionellt perspektiv. Att Sega inte försökt göra en egen New Super Mario Bros-utmanare med Sonic-spel enligt detta koncept är direkt häpnadsväckande dumt.

Något som dock slår mig är hur tillkrånglad spelkontrollen känns. Sonic The Hedgehog till Mega Drive spelades ursprungligen med en enda knapp, vilket räckte gott. Även i senare delar har det här enkla tänket gått igenom, men i Sonic Lost World har man av oklar anledning distribuerat Sonics förmågor över hela handkontrollen. Vill du rulla så är det Z-knapparna som gäller, målsökande attacker finns på en knapp, hopp på en annan, falla snabbare på ytterligare en annan och så vidare. Dessutom finns Wisp-förmågorna från Sonic Colors med och aktiveras på den tryckkänsliga skärmen med ännu mer tryckkänslig handpåläggning. Hela tiden känns det dock som att allt kunde ha suttit på en knapp och därigenom gjort spelet mer intuitivt. Nu kommer jag istället på mig själv med att i stridens hetta trycka fel ibland, och upplägget känns inte alls smidigt.

Det förvärras även av att Sonic denna gång känns som en luspudel när han inte accelererar i bollform. Han liksom lufsar fram över de direkt enorma banorna och först när han kommer till objekt som ger honom extra fart så känns det som Sonic ska kännas. Men inte heller då blir det riktigt underhållande eftersom samspelet mellan kameran och att låsa siktet på fiender fungerar lite godtyckligt. Ibland kan man busenkelt ta ihjäl 20 fiender på bara någon sekund i en snygg combo, medan man andra gånger blir stående som en dödens lammunge mitt i en fiendehord utan att veta vad som gick fel.

Sonic Lost World
Banorna där man får falla och styra Sonic genom luften fungerar oväntat bra och ger välkommen variation.

Mellan varven är det också svårt at veta när fiender kan attackeras och även hur. Redan tidigt i spelet möttes jag av en Game Over-skylt efter att ha försökt krossa glasklot som jagar en likt den berömda Indiana Jones-bumlingen. Ibland krossades kloten av en spin-attack och ibland dog jag. Det känns alltför godtyckligt och det är även bara ett exempel bland många. Det gjorde att jag under resten av äventyret ibland valde att fly från fiender istället för att möta dem, inte för att de egentligen var svåra utan för att det kändes för slumpmässigt att ha med dem att göra.

Med tanke på att Sonic Lost World både har ett highscore-system och gömda ringar längs banorna, känns det extra synd att det finns brister även med dessa. Det får mig att helt tappa lusten att försöka utforska spelet ordentligt.

När Sonic Lost World fungerar känns det dock desto bättre. Världskartan på vilken man väljer banor är smart utformad med hexagoner som låter en röra sig förhållandesvis fritt och även försöka hitta hemligheter, spela små minispel med Wii U Gamepad för att få extraliv, med mera. Det känns mer levande än att bara gå längs förutbestämda vägar som man brukar få göra.

Sonic Lost World
Deadly Six är en ganska misslyckad samling skurkar som känns alltför mycket Bolibompa för att underhålla äldre spelare.

Bäst är de banor där Sonic verkligen får vara just Sonic. Det betyder i klarttext antingen banor som inte är helt självspelande men ändå låter kotten få utlopp för sin snabbhet. Det får heller inte vara för mycket precisionshoppande mellan plattformar då denna bit alltid fungerat halvknaggligt med Sonics lite småsega spelkontroll. Ovan nämna bana med bikupa är ett praktexempel på hur det ska se ut med lagom mycket hemligheter, högt tempo, samarbetsvillig kamera och välavvägd utmaning.

Allra bäst gillar jag dock de banor där man får styra Sonic i två dimensioner. Det var det bästa i Sonic Generations, och det är även det bästa här. Sonic fungerar verkligen som bäst i dessa sammanhang och jag förstår egentligen inte varför Sonicteam bara använder det som aptitretare i sina spel. Med tanke på hur mycket de sneglat på Marios senaste eskapader, är det märkligt att de helt tycks ha missat hur New Super Mario-serien gjort rent hus på försäljningslistorna. Ett Sonic med samma koncept skulle kunna bli omåttligt populärt.

Nåja, nu är det som det är. Sonic Lost World känns som ett bra spel med stora påkostade världar och tjusig grafik, men Sonicteam har slarvat bort potentialen med tveksamt kameraarbete, trilskande och tillkrånglad spelkontroll samt enkla missar som otydligt upplägg och snåla checkpoints. De har gjort ett spel som är för komplicerat för barn och för barnsligt för vuxna och trots att det i slutändan glimmar till och blir riktigt bra vid flera tillfällen har jag svårt att se någon känna sig helt nöjd med det som erbjuds.

HQ
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Suveräna 2D-banor, ljuvlig design, bra musik, smart utformad världskarta, roliga minispel
-
Spelkontrollen saknar precision, kameraproblem, dåliga checkpoints, menlösa mellansekvenser
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Sonic Team och Sega bevisar ännu en gång att de inte har någon aning om åt vilken riktning de ska fösa sin misshandlade igelkott och det är med stor sorg jag utnämner detta till årets fetaste besvikelse (för min del). De nya fienderna är slarvigt genomförda, de Super Mario Galaxy-inspirerade 3D-banorna risigt designade, trista och slöa och spelkontrollen saknar verkligen all den precisionen som spelserien en gång i tiden gjorde sig känd för. Detta känns under långa stunder inte ens som ett Sonic-spel... 4/10

Medlemsrecensioner

  • czaros1994
    Sonic Lost World är ett svårt spel att recensera. Det lyckas att ändras från fantastisk till ganska medioker väldigt snabbt, men hur är det som... 7/10

Relaterade texter

Sonic Lost WorldScore

Sonic Lost World

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Jonas har bekämpat Deadly Six i Sonics senaste plattformsäventyr. Kolla in vår recension där vi tar reda på om Sonic är tillbaka i gammal storform eller inte...

1
Lanseringstrailers för Sonic Lost World

Lanseringstrailers för Sonic Lost World

NYHET. Skrivet av Oliver Thulin

Lanseringstrailern för Sonic Lost World till både Wii U- och 3DS-versionen har skickats ut och vi får se en hel del av vad vi har att förvänta oss av den blå igelkottens...



Loading next content