Devil May Cry 4

Devil May Cry 4 tar sin början med ett brutalt prästmord på Sanctus, begått av ingen mindre än Dante. Det blir startskottet för ett riktigt häftigt äventyr där man som spolingen Nero initialt ska nosa upp den gamle huvudpersonen Dante och nedkämpa honom för denna oförrätt. Men laga inget som inte är trasigt. En självklarhet kan tyckas, men många utvecklare är så måna om att förnya sig att de försämrar sitt eget lyckade koncept. Capcom går däremot åt rakt motsatt håll och bjussar nu på den fjärde installationen i Devil May Cry-serien. Ett spel nästan helt utan andra förbättringar än högupplöst grafik.

Det där lät negativt va? Det var det inte. Ni som spelat Devil May Cry tidigare vet precis hur grymt det är att smälla till ett monster med bredsvärd så kraftigt att de kastas upp i luften, varpå man hoppar efter och gör en enorm combo mot det hjälplösa offret. Sekunden efteråt gör man blixtsnabbt ett urgrymt kast som får monstret att flyga ned mot marken, medan man snabbt drar två enorma pistoler och bombar demonen i tusen bitar nere på marken. Texten Brutal dyker upp på skärmen och en skön känsla av tillfredsställelse infinner sig.

Devil May Cry är spelet där det visserligen är viktigt att döda sina motståndare, dock inte hälften så viktigt som att göra det snyggt. Långa, varierade combos skall det vara. Precis som i föregångarna alltså. Capcom har verkligen inte försökt laga något som inte var trasigt utan tagit ifrån tårna för att bara bjuda på den absolut bästa Devil May Cry-upplevelsen hittills. Och man har lyckats ordentligt.

Här får vi nämligen precis allt det vi alltid gillat med serien som brutala strider, pumpande blytung rock, smarta pussel, långa varierade banor, ett visst mått av utforskande, mängder av hemligheter och de kanske häftigaste bossfighterna som går att finna. Allt bara stämmer hela tiden och suget efter att fortsätta spela är så stort att jag inte riktigt kan förmå mig att lägga ifrån mig handkontrollen utan sitter timme efter timme och njuter mig fram.

Devil May Cry 4 är egentligen del tre rent storymässigt eftersom Devil May Cry 3 utspelade sig före det första spelet. Det utvecklas av Capcom Production Studio 4 som är deras allra främsta team, ansvariga för bland annat Resident Evil 4 och det första Devil May Cry. Men eftersom Devil May Cry 4 inte släpps till Playstation 2 som de tidigare delarna utan till PC, Playstation 3 och Xbox 360 har stor möda lagts ned på att förnya historien. Ett sätt att göra det har varit att helt enkelt byta huvudperson. Dante får nu nöja sig med att spela andrafiol och dyker mest upp som gubben i lådan i valda mellansekvenser. Istället är den unge hetsporren Nero som Devil May Cry 4 kretsar kring.

Att göra en riktigt störig yngling sympatisk är lättare sagt än gjort och ofta resulterat i avskyvärda figurer som Tidus i Final Fantasy X, men återigen lyckas Capcom bra och jag fattar snabbt tycke för Nero som har rollen som slumpens hjälte. Att göra upp med seriens ursprung på detta vis känns uteslutande som en bra grej eftersom den hade börjat gå på tomgång. Nu känns allt nytt och fräscht igen.

Nytt och fräscht är också ord jag skulle vilja använda för att beskriva det visuella i Devil May Cry 4. För till skillnad mot flertalet andra japanska utvecklare har Capcom lyckats tillgodogöra sig den nya tekniken och tack vare Dead Rising och Lost Planet: Extreme Condition är man redan rutinerade. Devil May Cry 4 är bitvis riktigt snyggt och Neros äventyr går genom både gotiska slott, städer, vinterpinade bergslandskap, pittoreska hamnar och såklart de obligatoriska kloakerna.

Hela tiden stegras svårighetsgraden genom smarta medel. Tack vare en visserligen komplicerad men väldigt genomtänkt spelkontroll har man dock ingen annan än sig själv att skylla om man tvingas kasta in handduken. Precis som i gamla tvådimensionella pixelspel kan vissa delar av spelet vara ohyggligt svåra och snudd på frustrerande, men man ser hela tiden lösningen och får man bara till det där komplicerade knapptryckandet kommer man klara av det.

På samma sätt är spelets maffiga bossfighter en riktigt fest där hjärna möter fingerfärdighet i ljuv harmoni. Som i alla bra bossfighter går det verkligen att krossa sin till synes överväldigande motståndare. Men. Man måste komma på hur man gör det, och man måste ha skickligheten att lyckas med att faktiskt utföra det hela. Slagsmålet mot Bael på bana fyra bjuder på så många sköna vändningar och överraskningar att det omedelbart blev ett av mina mest minnesvärda spelögonblick någonsin.

Utan undantag flyter Devil May Cry 4 på i läckra 60 bilder per sekund, vilket gör att bilder inte gör spelet rättvisa. Dessutom har Capcom har gjort ett fantastiskt jobb med alla versioner så det spelar ingen roll vilken du köper. Nöjd kommer du garanterat att bli ändå. Den rörelsekänsliga handkontrollen till Playstation 3 kan dock användas både i några minispel samt för att kontrollera kameran. Det gör dock mest Devil May Cry 4 mer svårspelat och det är betydligt smidigare utan.

Det första Devil May Cry sålde över fyra svindlande miljoner och beskrevs som spelet som tog tvådimensionella actionupplevelser som Contra och Metal Slug till tre dimensioner. Succén ledde till att Capcom började planera för ett liv för serien utanför spelen. Bland annat har det skrivits två Devil May Cry-noveller av Shinya Goikeda samt att det finns en animé baserad på spelen. Dessutom planerar Capcom för en långfilm som ska ha premiär 2010. Och med tanke på hur pass häftigt Devil May Cry 4 faktiskt känns tror jag det här är en tendens som kommer att fortsätta från Capcoms sida med ännu mer Devil May Cry i alla former.

Om du är svårt allergisk mot gammaldags spelbarhet där varje rum måste rensas på fiender innan man får gå vidare eller där pelare måste knuffas hela banor för att pussel ska kunna lösas är Devil May Cry 4 nog ett spel du bör hoppa över. För alla andra är det ett ljuvligt gammaldags och otroligt underhållande actionspel som spänner över totalt 20 långa banor med skön utmaning och tillika det bästa spelet i Devil May Cry-serien hittills.