Svenska
Gamereactor
recensioner
Batman: Arkham Origins

Batman: Arkham Origins

Warner backar bandet och låter oss träffa en ung och hungrig Läderlapp som just fått ett pris på sitt huvud av Gothams värsta flåbusar. Jonas Mäki har snört på sig Bat-dräkten och delat ut en ordentlig mängd storstryk...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Varje historia har sin början, så även Arkham-sviten som för min egen del stått för de senaste tio årens bästa Batman-underhållning. I Arkham Origins ska vi spelare för första gången få vara med Batman som rookie, något man hittills varit hänvisad till serier eller filmer för att få uppleva. Bara det att när jag tar mina första stapplande steg i äventyret, så är Batman redan bättre utrustad än i något av de tidigare spelen. Han har även en mer välfylld Bat-grotta, vräkigare flygplan och coolare prylar.

Nej, det ska sägas direkt att hela grundpremissen med att Arkham Origins skulle vara ett spel som erbjuder något unikt till spelare i Batman-sammanhang faller ganska platt. Det finns ingenting i Origins som antyder att det skulle vara frågan om något ursprung och det gör även storyn svår att ta till sig. Å ena sidan tror inte skurkarna på någon Läderlapp medan polisen i mellansekvenser försöker lura i reportrar att det inte alls finns några fullvuxna fladdermuskarlar, å andra sidan syns en enorm Batman-symbol på himlen över Gotham City från den klassiska strålkastaren som anger när staden behöver hjälp.

Batman: Arkham Origins
Media tror inte på någon Läderlapp, och polisen förnekar all kännedom. Ändå har polishuset en Batman-lampa på taket. Origins-storyn känns inte lika genomtänkt som de tidigare delarna.

För att förvilla oss spelare ännu mer behandlas Batman som en välkänd figur av klassiska superskurkar som till råga på allt satt ett pris på hans huvud. Det är kort sagt ett spretigt äventyr Warner erbjuder denna gång, där jag ofta känner mig helt distanserad av storyn och där drivkraften att spela vidare istället är presentationen. För Batman är alltid Batman och i ett ogästvänligt Gotham City är det alltid förbaskat trevligt att klappa skurkar på käften. Dessutom är det få spel som erbjuder samma tillfredsställande stealth-däng som Arkham-serien. Det blir aldrig gammalt att svinga sig omkring högt ovanför fiendens huvud innan man ljudlöst dyker ner för att plocka upp något intet ont anande offer varpå man sedan knyter fast denne upp och ned hängandes från en gotisk staty.

Detta är en annons:

Grundmekaniken, det som gör Batman-spelen till vad de är, känns alltså i stora drag intakt. Man har samma pålitliga förmågor, stridssystemet fungerar på samma sätt och pusslen är snarlika. Det gäller återigen att guida sina radiostyrda bataranger genom små hål för att krossa elskåp, dra flottar över vatten med hjälp av änterhakar och hacka dörrar genom att rotera analogspakarna. Och självklart har gamle Riddler placerat ut ett antal utmaningar som måste lösas. För mig som alltså älskade föregångarna är det alltså mer av det jag redan gillar, och min huvudsakliga invändning är att det rent av är lite för likt. Jag hade gärna sett mer fräscha inslag.

Batman: Arkham Origins
Undan för undan får man chansen att uppgradera Batman som redan från början är väldigt välutrustad. Bäst är därför att bara lägga poäng på att förstärka Batmans rustning.

Nu är det istället mordgåtor som är den stora spelmässiga nyheten i Arkham Origins där man mellan varven får undersöka brottsplatser och skapa sig en uppfattning vad som hänt. Det kan exempelvis inkludera att kolla varför ett lik ligger på en viss plats, undersöka konstigheter i omgivningarna och även gå omkring i hologram som skapas allteftersom man får en klar bild av brottet för att på det sättet få mer ledtrådar. I början är det ganska banalt, men snart blir detaljerna allt viktigare. I takt med att man hittar fler detaljer, så får man också en bättre bild av vad som skett.

Med L- och R-knapparna kan man sedan spola upp filmen fram och tillbaka för att se vad som hände och även gå omkring med Batman inne i själva brottsförloppet. På det sättet kan man se om offret kanske tappade något, vidrörde en viktig grej eller få en bättre uppfattning om vad som behöver undersökas närmare. Denna dunderteknik får såklart samtliga CSI-kårer att framstå som Palme-gruppen när det kommer till mordgåtor och saknar all form av realism. Men skitsamma, det är Batman, och det är heller inget som sker speciellt ofta, men det fungerar och gör brott lite roligare än lösa än i föregångarna.

Detta är en annons:
Batman: Arkham Origins
Det är fortfarande en episk känsla att svinga omkring högt ovanför skurkarnas huvuden, tjuvlyssna på vad de har att säga innan man i skydd av mörkret kidnappar dem och knyter fast dem under någon gotisk staty.

Något som däremot känns klart sämre är bossfighterna. Medan mötet med exempelvis Scarecrow i Arkham Asylum hör till mina absoluta favoriter någonsin och Mr. Freeze i Arkham City också var minnesvärd så finns det ingen strid som känns lika genialisk i Arkham Origins. Tvärtom handlar det oftast om att lösa problemen exakt så som utvecklarna avsett och det påminner egentligen mer om att trycka sig igenom quick time events än att faktiskt spela smart.

Ett skräckexempel är mötet med Deathstroke. Det var en av de grejer jag såg mest fram emot helt enkelt eftersom han är förbaskat cool i serietidningen. Här får man istället bråka med honom enligt ett rysligt förutbestämt mönster där han slår varpå jag parerar och får in två-tre smällar. Därefter repeteras det - utan att han egentligen förlorar något liv alls. Istället krävs det att han gör en kamikaze-attack, varpå man återigen ska kontra och följa upp med en combo som nyper runt en fjärdedel av mätaren.

Batman: Arkham Origins
Stridssystemet är fortfarande underhållande i Batman: Arkham Origins och det är inga problem att bygga långa combos. Tajmingen är dock inte riktigt lika bra denna gång.

Slagsmålet i sig är alltså bara rent tidsfördriv och fyller inget syfte eftersom han är immun mot mina slag i ansiktet, men efter kamikaze-attacken tar de plötsligt tio gånger så mycket. Det är kort sagt riktigt skräpig bossdesign och även om det finns en ljuspunkt (nej, jag ska inte spoila), så är det ingen tvekan för mig om att holmgångarna med superskurkarna är genomgående sämre i Batman: Arkham Origins. Däremot vill jag ge kudos för hur väl Warner lyckats designa om småostiga DC-skurkar som Copperhead, Electrocutioner och Firefly, och verkligen få dem att kännas som självklara fiender anpassade till år 2013. Det är svårare än man tror och flera gånger får jag känslan att jag nog hellre hade läst det här spelet i serietidningsform än faktiskt spela det.

När jag studsar omkring genom Gotham City för att plocka de skurkar som satt ett pris på Batmans huvud som kan jag inte annat än känna en viss tomhet. Det är uppenbart att Warner Montreal inte har Rocksteadys fingertoppskänsla för hur man berättar en bra historia, skapar ett perfekt tempo och lägger upp ett fritt äventyr. Nu matas jag hela tiden med information om vad jag bör göra härnäst för att spelet inte är intuitivt nog för att jag ska kunna lista ut det själv och försök till lite improvisation leder ingenstans.

Batman: Arkham Origins
Mötet med Deathstroke är ett rejält aniklimax och väldigt ogenomtänkt. Tyvärr är även resten av bossfighterna generellt sett lite sämre än i föregångarna.

Grafiskt har heller inte speciellt mycket hänt sedan föregångarna. Batman: Arkham Origins är bitvis otroligt läckert och att exempelvis besöka Pingvinens båt inför en omgång storestryk, känns som att kliva in i kärleksbarnet till Michael Keaton-rullen Batman Returns och Bioshock. Det är marint gotiskt och läckert designat på ett sätt som uppriktigt imponerar, även till Xbox 360 som är vårat huvudsakliga testade format. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att allt också är lite mindre polerat. Fienden fastnar exempelvis mellan varven i banorna och animationerna under striderna är inte lika klockren, något som även påverkar tajmingen när det vankas handgemäng.

En annan stor grej som Warner velat hypa på förhand är multiplayer. Det saknades som bekant helt i Rocksteadys båda föregångare. Även om man undvikt fällan att servera någon form av dödsmatcher med Batman-tema, så är jag fortfarande av åsikten att utvecklare inte behöver slita för att lägga till multiplayer till vart och vartannat spel, och Batman: Arkham Origins är inget undantag. Det känns som ett tillägg för att lättare kunna sälja DLC (extra kostymer, nedladdningsbara banor, alternativa spellägen och så vidare).

Batman: Arkham Origins
I grund och botten är Batman: Arkham Origins ett roligt spel, men det är samtidigt svårt att känna sig annat än lite besviken när praktiskt taget allt är lite sämre än i föregångarna.

Den stora grejen är att tre spelare i Banes gäng mäter tre spelare i Jokerns gäng. Man får bara dö ett visst antal gånger, men för att försvåra det lite finns ett tredje lag bestående av Batman och Robin. Genom att sänka en hjälte kan skurkarna återuppliva sina lagkamrater, men det är lättare sagt än gjort då den dynamiska duon har en uppsjö av tillbehör till sitt förfogande och kan nyttja både brunnar under marken och änterhake för att överraska de andra båda krigande lagen. Det märks dock snabbt att balansen inte är på plats, och de begränsningar som gjorts för att väga upp räcker inte till och känns mest irriterande - inklusive bland annat busar med tidernas sämsta kondition. Som med så många andra spel är multiplayer alltså något som i bästa fall håller i någon timme, men inte alls bör vara avgörande för om du ska köpa Batman: Arkham Origins eller ej.

Har man som mig spelat föregångarna är det svårt att bli sådär riktigt imponerad av detta äventyr. Batman: Arkham Origins är ett underhållande spel, det är inget snack om den saken. Och hade detta varit seriens första del hade jag förmodligen varit överförtjust. Men när föregångarna var så mästerliga som de faktiskt var, är det ändå svårt att känna annat än besvikelse när praktiskt taget allt är lite sämre än i Rocksteadys mästerverk.

HQ
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Intressanta mordgåtor, tillfredsställande stealth-stryk, grym design, härlig musik, massor av innehåll
-
Trista bossfighter, otydlig spelvärld, för mycket buggar
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Wii64
    Har bestämt att skriva recensioner till alla Wii U spel jag äger, har skrivit om Nintendo Land och Arkham City. Nu är det Arkham Origins. Batman:... 8/10
  • Andreas Blom
    Batman är inne på sitt tredje äventyr som ironiskt nog sett från tidslinjen är hans första. De nya utvecklarna Warner Bros. Games Montreal som... 6/10
  • Comic_Phoenix
    När jag först fick höra om detta spelet så var jag taggad för det, men osäker på om det skulle köpas vid premiär. Delvis var jag sur på att... 6/10
  • Henric Pettersson
    Det ska redan nu sägas att inget spel i serien slår Arkham City. Det är för mig nästan en omöjlig sak att göra. Att få kliva in i... 8/10

Relaterade texter

Batman: Arkham OriginsScore

Batman: Arkham Origins

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Warner backar bandet och låter oss träffa en ung och hungrig Läderlapp som just fått ett pris på sitt huvud av Gothams värsta flåbusar. Jonas Mäki har snört på sig Bat-dräkten och delat ut en ordentlig mängd storstryk...



Loading next content