Jag är mållös.
Vart tog den fjärde väggen vägen? Vad har du gjort, Stanley? Känslan av att bli direkt tilltalad av ett spel, av en röst i ett spel, på detta vis är helt utan like. Oroväckande, omtumlande och oerhört roligt, allt på samma gång. The Stanley Parable är Miley Cyrus på en rivningskula, och den fjärde väggen är... en vägg. En före detta vägg.
Okej, inte helt mållös antar jag - bara grundligt omskakad. Jag borde kanske vara arg på Galactic Café. Inte för att de gjort ett av de mest intressanta spelen någonsin och självklart inte för att min topp 10-lista nu fått ännu hårdare konkurrens. Kanske, däremot, för att de indirekt gett mig ett ohyggligt svårt recensionsuppdrag. Att beskriva någon konkret del ur The Stanley Parable skulle förstöra magin; att ens försöka förklara handlingen (eller handlingarna) vore inte bara förgäves, utan potentiellt förödande. Men jag kan inte vara arg. Det jag kan göra, däremot, är att försöka göra så lite skada som möjligt.
Det hela började 2011 som en mod till Source-motorn. Ett avskalat men fascinerande ifrågasättande av fri vilja, traditionell speldesign och normer i såväl virtuella som riktiga liv. En briljant mod, och ett spännande koncept. Modden blev en mystisk trailer, en mystisk trailer blev till ett ändlöst roligt brevsvar, ett brevsvar blev till det kanske bästa och mest representativa demot i mannaminne och det bästa demot i mannaminne blev till... ja vad blev det?
Kärnan är fortfarande densamma som för två år sedan; ett narrativt äventyr där rätt och fel är ord med högst subjektiv betydelse. En berättarröst, ett kontor och ett mysterium med och utan lösning. Men där modden var ett experiment, ett koncept och en idé är spelet så mycket mer. Mer berättelse, mer mysterium, mer humor och mer spänning. The Stanley Parable är ett mysterium. Det är en gåta utan tydligt svar, men med mer sanning än något annat spel. Sanningar om sig självt, om spel generellt, om fri vilja och om dig och mig. Det är det närmaste vi kommit ett fullfjädrat konstverk, men till skillnad från så många andra konstnärliga spel hålls den interaktiva kärnan inte bara intakt, utan den tillåts stå till grund för konstnärligheten i sig.
Välförfattat är bara förnamnet. Underbar humor, träffande sarkasm och fascinerande insikter levereras klockrent av berättaren, tack vare enormt begåvade brittiske röstskådespelaren Kevan Brighting. Berättarrösten blir en närmast outtömlig källa av skratt och fascination, och upplevs ibland tala inte bara till Stanley utan till spelaren själv. Inte på något ytligt "Hej, anonyme spelare, jag vet att du finns där ute"-vis, utan på ett "Hej, Tobias Garsten, du har ingen kontroll över ditt liv. Trevligt att råkas"-vis.
The Stanley Parable tar narrativ till en ny nivå. Det understryker problemen med berättande i spel, granskar dess brister och hånar sina egna brister. Hur det samtidigt lyckas vara en gripande berättelse i sig är närmast obegripligt. Den där fjärde väggen är ett minne blott. The Stanley Parable smyger in sin hand i mitt psyke. Leker med det, visar det vägen, manipulerar det och roar det. Jag har fortfarande inte lyckats utröna allt spelet vill säga, men vad än det kan tänkas vara är det både välformulerat, välpaketerat och har redan fullkomligt förändrat mitt sätt att se på spel.
Har jag sagt för mycket? Säkert. Men ett betyg? Att ens försöka betygsätta The Stanley Parable känns närmast pretentiöst. Pretentiöst och arbiträrt (lite som den här texten kanske). Det är lika mycket ett spel som en spegel; som vilket annat konstverk som helst ligger mycket av storheten i åskådarens egen tolkning. Att se förbi den vackra fasaden på vad som gömmer sig där bakom.
Vad som gömmer sig bakom The Stanley Parable?
Det vet inte ens berättaren.