Castlevania: The Dracula X Chronicles

Vad skulle du säga om jag sa: "Hejpåhre, här är ett fantastiskt sidscrollande actionspel med årtusendets bästa musik och massvis av hemliga banor att utforska, som tidigare bara varit möjligt att få tag på från Japan för tvåtusen spänn, varsågod"? Förmodligen något i stil med: "Nämen tack Micke, det var minsann en furstlig gåva detta". Om jag sedan sa: "Just ja, eftersom jag är så snäll så gör jag också om hela spelet med läcker grafik, ännu fler hemligheter, uppfräschad musik och ger dig det också".

Precis så känner jag mig när jag spelar Castlevania: The Dracula X Chronicles. Den gamla stilen av Castlevania, den med ilskna medusahuvuden och stela men supercoola Belmont-grabbar som trillar ner i bottenlösa hål, nådde perfektion i Castlevania: Rondo of Blood, eller Akumajou Dracula X: Chi no Rondo som det hette eftersom det alltså bara släpptes i Japan.

Det hade precis allt man kan önska sig: en grym story med ungmör som offras för att återuppliva Dracula, en stenhård ung Richter Belmont som kunde piska vampyr med de bästa, enorma ickelinjära banor med hemliga utgångar och genvägar (tänk Super Mario World) och alltså ett rågrymt soundtrack som tog alla klassiska Castlevania-hits och remixade dem med för den tiden (1993) makalös ljudkvalitet eftersom spelet låg på CD-ROM.

Men det är inte det spelet man spelar till en början. Nej, trots Rondos briljans tror varken jag eller Konami att de hade kunnat sälja det rakt av till en modern 2D-allergisk publik. Spelet som kallas Castlevania: The Dracula X Chronicles är en påkostad nyversion av det gamla spelet; nitiskt trogen vad gäller bandesign och rörelsemönster. Vissa sektioner känns taffliga, däribland tyvärr den inledande delen i den brinnande staden, men vissa av de senare banorna är några av de läckraste som skådats i ett Castlevania.

Spelkontrollsmässigt märks det att det baseras på de äldre spelen. Richter är seg i vändningarna och det krävs en hel del bittra tårar innan man bemästrat hans rörelsemönster och lyckats överleva en del vansinniga trångsmål. Jag tänker då exempelvis på färden över en sönderfallande bro medan man antastas av fladdermöss, eller när man plötsligt får en hord hoppande loppgubbar på sig samtidigt som man balanserar på smala plattformar mellan spikgolv OCH beskjuts av ett eldspottande drakskelett. Det är inte lätt men det ska inte heller vara lätt. Det krävs att man lär sig varje fiendes rörelsemönster för att hitta rätt tillfälle. Lite påminner det om det intensiva fäktandet i både Prince of Persia och Zelda 2.

Redan 1993 insåg dock Konami att den klassiska spelbarheten som för många blev en klassisk ospelbarhet inte passade för alla. Lösningen blev Maria Renard, en liten 12-årig flicka som Richter räddade på vägen. Ungefär som Jill i det första Resident Evil blev hon ett "easy mode" med sina dubbelhopp och generösa attacker som gjorde det hela lite mer överkomligt. Och ja, jag ska erkänna att jag ännu inte har klarat riktigt hela spelet med Richter...

Men efter en stunds utforskande låser man alltså upp både originalspelet Castlevania: Rondo of Blood (alltså Akumajou Dracula X: Chi no Rondo) och uppföljaren Castlevania: Symphony of the Night (eller Akumajou Dracula X: Gekka no Yasoukyoku). Därav epitetet "Dracula X Chronicles", för här får man hela storyn från början till slut: hur den skumme prästen Shaft återupplivar Dracula för att sedan besegras av Richter, hur Richter försvinner fem år senare och en vuxen Maria försöker hitta honom, och hur super-emo-prettyboy-vampyren Alucard vaknar upp för att ställa allt till rätta.

Entré Alucard alltså. Castlevania: Symphony of the Night var en återupplivning av en då ganska insomnad serie. Det hade gått flera år sedan det senaste stora spelet, Super Castlevania IV (diverse versioner till X68000, Turbo Duo och Megadrive känns rätt irrelevanta i sammanhanget), och även om Konami jobbade länge och väl med spelet var det väl få som hade kunnat ana hur bra det skulle bli. Symphony är polerat in i minsta lilla detalj, med en närmast oöverträffad känsla för atmosfär och tempo.

Jag ryser fortfarande varje gång jag går genom introsekvensen med Richter och sedan följer Alucard in i ett övergivet slott där glasdörrarna står och slår i vinden... tills ljusen tänds, "Castle Dracula" drar igång och zombier börjar välla fram ur marken. Det är samma sak några timmar senare när jag påbörjar färden upp i klocktornet. Jag står still medan stråksektionen börjar de första sekunderna... och sen pang så börjar elgitarren och trummorna i "Pitiful Scion" medan Alucard rusar framåt med slängkappan virvlande bakom sig. Eller när jag kommer in i arenan och möts av en briljant orgelslinga som följs av en skön basgång och ett läckert gitarrspår i "Wandering Ghosts". Musiken är verkligen kronan på verket i det här spelet och bidrar till att skapa några av de bästa spelögonblick jag har upplevt.

I Playstation-originalet fanns Richter tillgänglig som en extra karaktär som kunde spela om äventyret med helt andra färdigheter men utan rollspelsinslagen som gjorde Alucards äventyr lite lättare. Det var ett kungligt extraläge som satt standarden för serien sedan dess, men Richters sprite var tagen rakt av från Rondo of Blood trots att fem år hade gått.

När Konami konverterade spelet till Saturn något år senare bemödade de sig att rita om Richter och även lägga till Maria som en spelbar karaktär: två saker som inte hade hunnits med ursprungligen. Hur som helst, när Koji Igarashi tog över serien gillade han inte nyheterna och såg till att de inte dök upp i någon nyversion av spelet (till Xbox 360 exempelvis).

Men efter år av väntan får vi äntligen spela med Maria igen. Där Alucard kan byta former och använda en del sjukt kraftfulla vapen, och Richter har allmän rörlighet och kan dra iväg mastodontattacker, är Maria mest bara snabb. Hon är alltså som klippt och skuren för de trogna fans som vill kunna spela spelet så snabbt och elegant som möjligt, men brutalt svår att spela med. Spelet har också dubbats om för att hela samlingen ska ha samma skådespelare, med en nyöversatt dialog som dumpar en del klassiskt pinsamma röstinsatser.

Det här hade alltså kunnat vara den perfekta versionen av ett närmast perfekt spel, men tyvärr har Konami gjort några jobbiga missar. Dels är spelet inte omgjort för widescreen-läget (superkorkat) och dels är svårighetsgraden ibland så hög att det nästan blir löjligt. Det hade inte varit så vansinnigt mycket jobb att lägga till lite mer bakgrundsgrafik runt rummen för att fylla ut widescreen-skärmen: Konami hade uppenbarligen inga problem att göra det i Suikoden-samlingen som släpptes i Japan. Det hade heller inte varit särskilt mycket jobb att balansera svårighetsgraden lite bättre och därmed välkomnat andra typer av spelare än bara de riktigt invigna (beredda på döden, i spelform). En del småmissar alltså, men överlag är detta en grymt skoj samling.

Castlevania: The Dracula X Chronicles ger oss både det bästa av de traditionella Castlevania-spelen och lyckad modernisering av ett urgammalt kungkoncept. Bara den som är dödligt allergisk mot utmaning har någon som helst anledning att inte skaffa det här.