Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

WARFACE

Att gratis är gott visste vi sedan tidigare, men hur gott smakar egentligen Cryteks senaste actionrökare? Simon har spelat...


Crytek har varit smarta när de utvecklat Warface. Målet har hela tiden varit att skapa en snabb actionkick som inte utger sig för att vara annat heller och som rider på Free-2-Play-tsunamin, är uppbyggt av mycket solida beståndsdelar och behandlar sina spelare med respekt. Det är ett lyckat drag, det kan inte förnekas. Och med det färdiga spelet framför mig kan jag konstatera att de faktiskt lyckats. Spelet kräver inte någon regelrätt installation alls - efter skapandet av ett konto loggar du in på hemsidan och kör spelet direkt från webbläsaren med hjälp av en kort plug-in-laddning. Det är rätt fascinerande hur väl allt fungerar från första början. Flytet rubbas väldigt sällan på grund av näverksproblem och tiden det tar att börja spela en match från den stunden man startar spelet via webbläsaren är inte lång. Det gör att Warface har den fasta grund som krävs att stå på när det kommer till att hävda sig som ett "kafferastspel", en kategori som det sannerligen passar in i.

Warface
Warface är inget prestandakrävande spel, men lyckas trots det se mycket bra ut. Det smakfulla användandet av "Depth of field" är ett exempel på det snygga effektarbetet.

Spelmekaniken är strålande och det märks tydligt att utvecklarna filat mycket på framförallt vapenkänslan och det sätt som kulorna träffar sina mål på. Vapnen är alla mycket välbalanserade där till och med pistolerna är användbara i samma utsträckning som exempelvis kulsprutorna, något som inte ses alltför ofta i actionspel av den här typen. En mycket användbar glidmanöver finns implementerad, liksom möjligheten att klättra över väggar, men i stort leker dock Warface med standardiserad vapenaction enligt mall 1A och höjer aldrig handen för att skapa något eget eller utstickande, men när de enskilda delarna är så pass omsorgsfullt stickade som här kan det förlåtas. Det är otroligt lätt att komma in i spelupplevelsen och tillfredsställelsen såväl som suget efter mer är högre än hos konkurrenter som Blacklight: Retribution. Att spela en snabb dödsmatch träffar helt enkelt på rätt ställe hos mig; det är mer polerat än vad jag på förhand hade trott och besitter en genuint oförfalskad spelglädje som verkligen glänser. Att spela som ingenjörs-klassen på banan "AUL", placera claymores bakom gathörn och skjuta rivaler i ryggspenan är förbaskat underhållande och duger gott som en fin avrundning efter en slitsam dag på jobbet.

Inget modernt multiplayerspel 2013 är dock helt nöjt med sig självt utan ett fullödigt rankingsystem och det som finns här är mycket väl utfört. Genom att eliminera fiender och avklara matcher samlar du pengar som sedan kan spenderas på nya vapen, kläder eller annan utrustning. Utbudet är lagom stort och sporrar alltid till att spela vidare, tacksamt nog. Likt de senare årens Call of Duty-spel finns här också olika kontrakt av typen "Döda femtio fiender med välriktade skott i pannloben under de kommande tjugofyra timmarna", som man kan ta sig an för att tjäna ännu mer valuta.

Warface
Granaterna i Warface är nästan löjligt välfungerande. Kontrollen och responsen är underbar.

Crytek vill erbjuda spellägen som passar för olika tillfällen och har bankat in några olika val. Förutom alla-mot-alla, lagbaserad slakt och Plant The Bomb finns här också ett spelläge vid namn "Storm", där fokus ligger på att försvara och attackera strategiska punkter på kartan, samt "Destruction", som går ut på att hålla en kontrollpunkt för att senare kunna kalla in ett artillerianfall. Inget är utöver det vanliga, direkt, men tillgodoser trots allt olika behov bland spelarfloran. Det finns dessutom en hel del banor att välja mellan - Farm, Hangar, Dock, Widestreet, Blackgold och Yard är bara några av dem. De har alla medeltrångheten gemensamt, men är med det sagt utsmyckade med sidovägar för att alternera rutterna spelare emellan. Ingen av kartorna kommer att vinna några priser för übergrym speldesign, men de gör sitt jobb klart godkänt. Särskilt utomhusmiljöerna är ofta trevliga att titta på dessutom och bidrar med lite skön storskalighet till kryddmixen.

Ett medvetet designmässigt val har varit att placera ut gröna svävande pilar för att hjälpa oinitierade spelare att överkomma den lilla inlärningskurva som trots allt existerar för att omedelbart omedelbart känna lättillgängligheten. Det hela låter kanske som ett estetiskt självmord, men faktum är att det fungerar mycket väl och aldrig stör upplevelsen. Exempelvis finns pilar alltid där för att visa dig att du kan klättra över väggar eller andra objekt eller rent av utföra en samarbetsövning för två för att bestiga ännu högre ting. Att Warface vill uppmuntra till lite samarbete under dödsmatcherna är trevligt och fungerar utan att kännas gimmickartat. Att klättra upp på tak och dylikt gynnar båda parter vilket gör att folk faktiskt samarbetar på detta sätt.

Warface
Crytek håller dig i handen under krigandet, men aldrig med ett jättehårt grepp. De gröna pulserande hjälppilarna vävs in på ett snyggt sätt.

Warface besitter dock även ett äkta samarbetsläge som Crytek har haussat upp på förhand. Denna del är långt ifrån dålig, men det blir snabbt tydligt att Warface gör sig bäst som dödsmatchsunderhållning på kafferasten än som samarbetsövning med arbetskamraterna. Är det något man kan beskylla Warface för så är det dess identitetlösa skal. Det vill stå på så många ben som är fysiskt möjligt utan att falla, vilket gör att personligheten rätt omgående drunknar. Det märks särskilt tydligt i samarbetsläget, där nya fiendetyper och miljöer kastas i pupillerna på spelaren, men att det i slutändan ändå känns lite för ihåligt och osynligt. Spelmässigt delar det däremot samma hjärna som multiplayerläget, vilket är en bra sak, men intelligensbefriade datorstyrda fiender och pansarklädda minibossar som sväljer kulor gör det hela lite mindre skoj. Just den genuina utmaningen och tillfredsställelsen i ett riktigt bra samarbetsläge infinner sig aldrig, utan istället målas illusionen upp av ett inrutat och sammansatt spelläge som aldrig överröstes med den där välbehövliga kärleken under utvecklandet.

Warface
Vapenkänslan är strålande och en enskild del som bevisligen Crytek jobbat hårt med.

Det här är ett trevligt spel att vila ögonen på, för det mesta. Crytek brukar ju inte kallas för grafikkungar för inget, precis. Effektarbetet med rörelseoskärpan, bilddjupet och de tjocka penseldragen av bloom i skärmfiltret är lysande och passar utmärkt för den frenetiska adrenalinrush som varje match ger. Synar man sömmarna återfinns dock tyvärr lite väl lågupplösta och intetsägande texturer, men det är acceptabelt trots allt, då spelet är designat för att flyta på fint på en mängd olika prisnivåer av riggar och har inte i närheten haft någon Crysis-budget att leka med. Målet med det visuella här är att bombardera dig med fräscha effekter för att du på bästa sätt ska kunna njuta av lite snabb dödsaction.

Warface
Genom att hjälpa varandra som lagkamrater kan ni nå högre höjder.

Beträffande ljuddelen har Crytek även här lyckats bra. Skottljuden låter alltid fylliga och levereras med ett trevligt eko, medan explosioner och ljudeffekter likt fotsteg och knivhugg alla är omsorgsfullt designade. Det enda minuset här är röstskådespelet, som ibland låter lite väl krystat. Alltså rent bokstavligt. Det finns framförallt en kvinnlig insats här som jag på fullaste allvar tror är inspelad på en toalett där skådespelerskan i fråga har blivit ombedd att leverera replikerna samtidigt som uttryckandet av avföring skedde. Det är synd att inte nummer två-stönen filtrerades bort innan lansering då de sticker ut i en i övrigt strålande ljudbild.

Jag har fortfarande Tekken Revolution i bakhuvudet när jag tänker på mikrotransaktioner. Men där småsummorna i det spelet var nästintill ett elakt inklistrat tvång för att ens kunna spela, är det i Warface en mer skonsam och klassisk formula som viskar: "Gillar du spelet kan du köpa in-game cash för att snabbare köpa loss alla godbitar som vi har lagrade." Eftersom inget av den upplåsbara utrustningen är bättre än standardkiten känns det som ett fullt rättvist grepp att tillämpa. Du behöver inte de dyraste vapnen för att regera och därför kan Crytek med gott samvete handla med denna säljningsstrategi; eftersom det upplåsningsbara materialet ändå besitter en väldigt attraktiv aura kommer stålarna att regna in, oavsett.

Warface
Samarbetsläget hade gärna fått lämna bestående intryck. Í sitt nuvarande stadie överskuggas det av dödsmatcherna.

Warface är ett spel som alltid kämpar för att hålla dig på dina tår och flåsa andra spelare i nacken när du lobbar granater och hagelbössar dig fram på scoreboarden, med eller utan bristfälligt röstskådespel. På de premisserna tycker jag helt och hållet att Crytek lyckats och som gratisspel är det här mycket underhållande och klart spelvärt. Det är inte ens i närheten av lika ambitiöst eller storsatsande som Planetside 2, men det aspirerar heller aldrig på att knocka ut Sonys mastodont heller. Counter-Strike/Call of Duty-publiken med sitt furiöst snabba manglande är den typ av publik som Crytek vill roffa åt sig och som också borde uppskatta vad som erbjuds här. Tillhör du den skaran har du gladeligen många värdefulla timmar att spendera i Warface...

Warface
Förutom det klassiska Deathmatch och Team Deathmatch finns här även Plant The Bomb, Storm och Destruction att välja bland.
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Grym vapenkänsla, suveränt ljud, polerad onlinedel, fint rankingsystem, bra grafik
-
Lite opersonligt, ibland krystat röstskådespel, lite för tunn samarbetskampanj

En andra åsikt

Petter Hegevall
Affärsmodellen med gratisspel som skapar ett beroende för att sekunden senare kräva mig på pengar (mer eller mindre) tröttnade jag på för länge sedan. Samtidigt har det varit svårt för mig att lägga Warface åt sidan då Cryteks mustiga gratisshooter erbjuder en bekant och underbart balanserad spelkänsla som för tankarna till Crysis. Vapnen känns fenomenalt bra i handen och jag gillar verkligen bandesignen. Knappast lika raskt som Call of Duty och aldrig lika omfattande och expansivt som Battlefield men samtidigt ett av de bästa gratisspelen jag haft nöjet att testa. 8/10
Detta är en annons:
BETA +