Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

ASSASSIN'S CREED IV: BLACK FLAG

Ett av höstens största spelsläpp är en välbehövd men något schizofren nystart för Assassin's Creed-serien. Tobias är något kluven, men ändå rejält imponerad...


Det här är livet. Solen stiger över Västindien och ombord på skeppet Jackdaw hörs besättningens muntra visor. Jag har just hittat en gammal skattkarta mellan revbenen på en före detta sjöfarare, och med tankarna på kistor fulla med guld och de nöjen dessa medför är det svårt att inte själv brista ut i sång. Jag som trodde att Assassin's Creed IV: Black Flag skulle vara en besvikelse.

"En lönnmördarpirat? Urdumt", tänkte Tobias för ett halvår sedan. En lönnmördare ska vara diskret, näst intill osynlig! Visserligen har serien hittills varit minst sagt liberal med ordets användning, men nu har de väl ändå gått för långt? Ett halvår senare sitter jag här och reflekterar över mina felaktiga fördomar. Problemet med Black Flag är nämligen inte hur olikt det är sina föregångare, utan snarare tvärt om.

Assassin's Creed IV: Black Flag
Att helt fritt kunna lämna skeppet och simma iland när som helst ger enorm frihetskänsla, för att inte tala om potentiella belöningar. Världen kryllar av nedgrävda skatter!
Detta är en annons:

Mina äventyr i Vilda Västindien börjar olyckligt. Edward Kenway, far till tempelriddaren Haytham och farfar till tråk-Connor, är strandsatt på en okänd ö. Mitt skepp sjunker mot havsbottnen och jag tänker tillbaka på mitt olyckliga förhållande med frugan hemma i Wales. Gårdagens i-landsproblem. Min lycka vänder dock snabbare än snabbt när jag upptäcker att uppspolad bredvid mig på stranden ligger en underligt klädd herre med vad som inte kan vara annat än ett enormt dyrbart föremål i handen. Han måste sett begäret i min blick (begäret av föremålet, inte honom, dummer), för strax därefter sätter han fart, hoppandes från träd till träd på flykt från en girig pirat.

Detta är en annons:

Jakten blir inte långlivad; strax därefter ligger han död vid mina fötter. I en av hans fickor ligger ett brev. Han ska tydligen leverera det konstiga glasföremålet till guvernören i en närliggande stad, säkerligen i utbyte mot en stor summa pengar. Jag bestämmer mig för att slutföra uppdraget åt den döde främlingen, vars utrustning och kläder jag nu tagit på mig. Edward har ingen aning om det, men jag själv inser att den döde främlingen i själva verket är en Assassin. Därmed faller allt på plats. Jag behöver inte gnälla över att Assassiner inte ska bete sig som pirater, för Edward är ingen Assassin! Åtminstone inte inledningsvis.

Assassin's Creed IV: Black Flag
Skeppsstriderna har sett enorma förbättringar sedan Assassin's Creed III. Skutornas styrning känns naturlig och skicklighet är en avgörande faktor.

Ändå är jag inte nöjd. Det är redan nu tydligt att inga lärdomar överhuvudtaget hämtats från den kritik tidigare spel fått. Inga alls. Närstriderna är visserligen ännu snyggare än förut, men det stridssystem som tidigare känts lite smådumt och en smula frustrerande i sin enkelhet är nu smärtsamt föråldrat. Var är utmaningen? Var är utrymmet för taktik och skicklighet? "Vem behöver skicklighet," undrar Ubisoft, "när allt du behöver göra är att kontra en attack var femte sekund medan resten av dina fiender tålmodigt väntar på sin tur? Är inte det mycket roligare?". Nej tack. Jag vill åtminstone känna att jag gjort mig förtjänta av alla de fantastiskt häftiga animationer striderna bjuder på.

Ubisoft sätt att lyssna till kritik verkar istället vara ett helt annat. Varför åtgärda brister när man helt enkelt kan dölja dem bakom en massa häftiga nyheter? Konstigt nog fungerar det faktiskt. Till viss del i varje fall. Black Flag är som ett resultat av detta ett segmenterat spel, på land närmast identiskt sina föregångare. Grundmekaniken är oförändrad och oförbättrad och uppdragen är fortfarande lika bristfälligt utformade som i Assassin's Creed III. Två timmar in i spelet var jag minst sagt bekymrad. Var detta allt spelet hade att erbjuda? Självklart inte. Vilket piratspel hade varit komplett utan ett hav att utforska?

Assassin's Creed IV: Black Flag
På traditionellt lönnmördarmanér springer Edward skrikandes mot sina fiender. Jomenvisst.

"Poff", så har vi gått från besvikelse till det roligaste spelet i serien hittills. Bara sådär liksom. Jag är kapten på min egen skuta, och fri som en fågel. En enorm övärld är min att utforska, avnjuta och plundra när och hur jag vill. Besvikelsen på land är ett minne blott, och efter bara en timme till havs har jag hunnit känna mig hotad, panikslagen, listig, triumfatorisk, sällsam, uppmuntrad och euforisk. Transportsträckor i traditionell bemärkelse syns inte till; varje ögonblick till havs är ren och skär njutning i form av avkopplande skönsång från besättningen, hotfulla oväder och tidlöst pampiga sjöslag. För att inte tala om hur vackert det är.

Till och med de aspekter som på land bara irriterat gör sig mycket bättre bland vågorna. Rep, segel och master lämpar sig utmärkt för den sedvanligt smidige protagonisten, och lyckligtvis kan den som känner som jag klara sig i flera timmar utan att behöva gå iland för annat än att sälja de varor man plundrat från diverse handelsskepp. Grand Theft Båt känns som ett mer träffande namn än Assassin's Creed, helt enkelt. I eldstrider mot andra skepp finns äntligen utrymme för taktik och skicklighet, särskilt om man skulle få för sig att ta sig an ett större och mer välutrustat skepp än ens eget, och den militära närvaron gör att jag för första gången i serien känt mig hotad på riktigt.

Detta är en annons: