Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

CALL OF DUTY: GHOSTS

Årets upplaga av världens mest bombastiska spelföljetong dundras idag ut på spelhyllorna och Johannes Leander har delat ut betyg...


Likt mytologiska väsen målas de upp, de där gastarna; den mest skräckinjagande samlingen herrar världen någonsin skådat, med förmågan att röra sig som skuggor förbi världens alla försvarssystem, genom väggar, in i folks sinnen... Att nedsätta Nordamerikas alla hot tycks i deras ögon vara livets sanna kall. Det gäller att skydda hemlandet, för upprättelse och den goda sakens skull.

Den patriotiska explosionsfesten har återigen satts i rullning. Så har det sett ut varje år sedan fullträffen Call of Duty 4: Modern Warfare lanserades 2007. Några betydande förändringar har under de gångna åren inte påvisats då man verkar ha klamrat sig fast vid det faktum att vad som inte är trasigt, inte heller behöver lagas, något som är till både för- och nackdel.

Det som vid liknande argumentationer allt som oftast sker, är stagnation. Fenomenet upphör att utvecklas och lever på meriter från fornstora dagar, likt en karriärsmedveten företagare med ambitioner som tog slut någonstans vid chefsjobbet, som nu bara driver vidare ett tidigare fungerande system för saftigast möjliga avkastning innan det är dags för pension. Ett tragiskt skeende på många sätt, som dessvärre inte kan klandras i den utsträckning som sig bör. De initierade och redan frälsta kommer förmodligen att fortsätta vallfärden till den arme företagarens ofelbara företagsimperium. Tycka om det vad man vill.

Call of Duty: Ghosts
Spelets många mellansekvenser är precis så filmiska som tidigare förväntats - läppsynken letar sig dock stundtals ner till tidigare outforskade avgrundsdjup.

I en avlägsen nutidsgestaltning sker det omöjliga. Året är 2013 och Sydamerikanerna har till slut fått nog av Nordamerikanernas uppsåt. De kapar därför ett av landets viktigaste försvarsmedel. Orbital Defense Initiative (ODIN), en enorm satellit utrustad med kärnvapenspetsar, avfyras mot protagonistens älskade hemland, med ruiner och ond bråd död som efterföljd. Tio år senare ligger merparten av Nordamerika i ruiner. Sydamerika har enats under vad som kallas "The Federation," vars ledare är höljd i dunkel. Allt hopp tycks vara ute och här kommer du, din bror och din far in i bilden. Detta ger givetvis plats för en hejdundrande berg- och dalbanetur i sann blockbuster-anda med krut och lik i i oändliga kvantiteter.

Call of Duty brukar liknas vid spelmediets förkroppsligande av Hollywoods traditionsenligt bombastiska historieberättande, och Activition har givetvis slagit på stora trumman inför släppet av Call of Duty: Ghosts. Med den väletablerade manusförfattaren Stephen Gaghan bakom manuset fanns det någonstans hopp om en djupare intrig som sträcker sig längre än blodshämnd och hjärntvättning, vilket dessvärre är huvudingredienserna i den gröt av karaktärer och platser som denna installation bjuder på.

Skådespelarinsatserna är i sina bästa stunder på medioker nivå, där priset för årets Sylvester Stallone-insats går till huvudkaraktärens bror Hesh. Vi ges aldrig möjlighet att knyta an till karaktärerna utan blir istället påtvingade klyscha efter klyscha om hur familjen ska offras för sitt älskade land och att hämnd är den sanna lösningen på alla problem. Det hela påminner om en skolgårdslek, helt utan intellekt och en skrämmande brist på fantasi.

Call of Duty: Ghosts
Individen i beige rymddräkt insåg snabbt att hon skulle ha tagit rollen i Gravity istället.

Nu har Call of Duty tursamt nog aldrig utgett sig för att vara någon form av nobelpriskandidat när det kommer till historieberättande, men detta känns stundtals som ett skräckexempel på vad som kan hända när man ställer minimala intellektuella krav på spelaren. Detaljer lämnas helt oberörda och för varje fråga som bevaras ställs två nya - helt utan rimlig anledning. Vart resten av världens alla länder i denna konflikt står är ungefär lika oklart som vart spelets utlovade förstörbarhet tagit vägen.

Det skjutgalleri som målas upp framför mina ögon framkallar blandningar mellan djupa suckar och höga gapskratt. Som löjligast blir det när Riley (du vet, den där hunden du skulle bry dig om) besinningslöst kastar sig in i fiendens attackhelikopter till dundrande stråkar och pilotens dödsskrik. I vissa fall som i Die Hard-filmerna så görs saker och ting på ett så charmigt och dumt sätt att man medryckande vill skratta med, snarare än åt, filmens uppskruvade tempo. Den där glimten i ögat infinner sig dessvärre aldrig i Infinity Wards testosteronpumpade epos, utan allt som händer på skärmen dramatiseras utanför rimlighetens alla gränser och lämnar efter sig ett tomt skal för nästa scen att plocka upp... om och om igen.

Att min negativa inställning till singleplayer-kampanjen enligt många inte är befogad, är något jag är fullt beredd på. Idag kan man inte förvänta sig något annat än just fullt-ös-medvetslös från ett spel av den här typen. Den fråga som dock bör ställas är om singleplayer-komponenten verkligen är nödvändig i sin kontext? Den gör ett rentav skrattretande jobb vad gäller introducerandet av de nya spelmekaniska inslagen och står helt enkelt i vägen för upplåsandet av ett antal spellägen. I sedvanlig ordning bör därför den sanna charmen ligga i det beprövade flerspelarläget.

Call of Duty: Ghosts
Dessa inzoomningar kräver att två versioner av landskapet renderas samtidigt, vilket är väldigt imponerande ur ett tekniskt perspektiv.

Vad som gjorde Call of Duty 4: Modern Warfare till den framgångssaga vi idag minns det som var inte det bombastiska berättandet eller den moderna tonen. En helt ny standard sattes istället för förstapersonsskjutare på konsol, och inte minst desamma på nätet. Flerspelarläget är precis lika roligt som vi minns det och har fortfarande det där oöverträffade konsolflytet som innan 2007 endast existerade i våra våtaste drömmar.

Om man bortser från det rent tekniska och istället tittar på spelmekaniken, kan det snabbt konstateras att det är ett Call of Duty som rullar i maskinen. Om detta råder inga tvivel. Jag ska inte sticka under stol med att den senaste gången jag var riktigt insatt i serien var under Call of Duty: Modern Warfare 2 och dess storslagna glansdagar. Problemet var att en viss mättnad därefter uppstod. Uppföljarna spelades på löpande band, men när Treyarch och Infinity Ward sedermera påbörjade en dragkamp mellan Black Ops och Modern Warfare åsamkades serien dessvärre ett gäng hiskeliga barnsjukdomar till följd av utvecklarnas meningsskiljaktigheter. Inför Ghosts har dock en försiktigt optimistisk inställning infunnit sig från min sida. Den nya konsolgenerationen hägrar i en inte alltför avlägsen framtid och de utlovade nyheterna till spelets redan väletablerade flerspelarläge lät initialt rentav lockande.

Detta är en annons:
BETA +