Castlevania

Det har gått sex år sedan det oöverträffade mästerverket Castlevania: Symphony of the Night, och äntligen får jag lägga beslag på redaktionens exemplar av The Game Formerly Known as Lament of Innocence. Jo, av någon anledning dumpade Konami undertiteln till Europa-lanseringen, kanske för att säga att nu börjar vi om från början.

Och Castlevania är på många sätt en nystart, samtidigt som det lider av en hel del barnsjukdomar. Handlingen tar oss tillbaka långt förbi Symphonys sena sjuttonhundratal, till och med bortom det ursprungliga spelet som utspelade sig 1691. Leon Belmont, en tempelriddare, tvingas bege sig till ett olycksbådande slott för att rädda sin älskade Sara som rövats bort. För att ha en chans mot mörkrets makter utrustas han med en magisk piska, som framåt slutet kommer att förvandlas till den legendariska Vampire Killer, familjen Belmonts främsta vapen mot vampyrerna. Handlingen är faktiskt den mest genomtänkta i serien, även om den inte är riktigt lika fyndig som den i Aria of Sorrow. Vi får veta vem Dracula var innan han blev vampyr, och varför han valde att vända ryggen åt ljuset. På så sätt har Konami därmed skapat en egen Dracula-myt, skiljd från Bram Stokers klassiska karaktär.

Men en spännande handling räcker inte för att göra ett kul spel. Lyckligtvis är Leon trevlig att styra. I och med 3D-perspektivet blir det lite svårare att få överblick över slagfältet, men kameran sköter sig oftast bra. Det är inga problem att röja sig fram genom rum fyllda med skelett, gigantiska riddare, flygande dödskallar och annat oknytt. Istället för att gå upp i rang får du nya attackkombinationer och rörelser allt eftersom du besegrar fiender. Därmed påminner spelet mer om Devil May Cry eller Dynasty Warriors. Leon är lite seg i vändningarna till en början, men när du har lärt dig lite mer kombinationer visar han sig vara lika vig som vilken spelhjälte som helst. Förutom piskan finns också den klassiska uppsättningen av extravapen - yxor, knivar, kors, heligt vatten och sånt. Dessa kan kombineras med olika sorters magi och därmed skapa en hel rad specialattacker, men tyvärr känns yxan helt överlägsen så det finns ingen direkt anledning att välja något annat. I och med att kameran styr sig själv frigörs höger spak till att bläddra i menyer och byta utrustning - både bra och dåligt då det kan bli lite jobbigt att försöka hitta rätt helande dryck i stridens hetta.

Slottet är ofta strålande vackert och varje rum känns väldesignat, även om de flesta är ganska fyrkantiga och tomma. Det som däremot blir mer och mer irriterande ju längre du spelar är repetitionen. Kartorna är väldigt blockiga och knappast utformade enligt någon som helst arkitektur. Formeln är rum - korridor - rum - korridor, nästan hela vägen. Däremot finns det faktiskt en mängd dolda rum som faktiskt är betydligt mer varierade. Risken är ju bara att man tröttnar innan man ens hittat dem. Samma repetition märks i fiendeutbudet. Det finns inte ens hälften så många fiender som i Symphony of the Night, och då är ändå många varianter på samma tema. Det är därför spelet på många sätt känns som en prototyp. Ägnar Konami lika mycket tid och kärlek åt nästa del i serien finns det ingen anledning varför det inte skulle kunna bli lika klassiskt.

Kompositören är densamma som i Symphony of the Night: Michiru Yamane, och musiken är lika bra som i det spelet. Gillar du seriens musik i övrigt kommer du inte att bli besviken här, och näst efter Symphony of the Night och Turbo Duo-exklusiva Rondo of Blood är det kanske den bästa hittills. Säga vad man vill om Game Boy-äventyren, men de kan aldrig mäta sig med musiken på en konsolversion. Lyckligtvis sköter sig också röstskådisarna utmärkt, även om det finns några små missar i manuset som ingen skådespelare kan göra något åt.

Det är alltså en tekniskt och spelmässigt komplett produkt som Konami Computer Entertainment Tokyo och Koji Igarashi presenterar. Men jag saknar fortfarande den otroliga detaljrikedom som fanns i Symphony of the Night, och även i tidigare spel. 3D-perspektivet skadar inte spelet på något sätt, och öppnar faktiskt en del nya möjligheter. Som sagt, jag väntar på en ännu bättre uppföljare, men Castlevania är definitivt inte dåligt.