Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

MARIO & SONIC AT THE SOCHI 2014 OLYMPIC WINTER GAMES

Så har Nintendo och Segas maskotar återigen drabbat samman i en ny digital olympad. Jonas Mäki har hårdtestat för att ta reda på om man äntligen bestämt sig för att göra mer av konceptet än att bara försöka sälja spel med kända ansikten...


För sisådär 20 år sedan var friidrottsspel det bästa jag visste i sportväg. Titlar som Track & Field 2 och Athlete Kings erbjöd ett axplock av fiffigt utformade grenar som var enkla att lära sig, roliga att spela, och med ett speldjup som tog en livstid att bemästra. Jag vet inte exakt när det hände, men någon gång under tidigt 2000-tal förvandlades alla friidrottsspel till simulatorer.

Plötsligt krävdes mängder av moment för att kasta en diskus, att skjuta en lerduva förde tankarna till dödsmatcher online och att ens hoppa ett enkelt tresteg påminde om att lära sig flyga Microsoft Flight Simulator. Det blev för komplicerat och för min egen del försvann allt intresse. Försvann gjorde även försäljningen och friidrottsspel hamnade i händerna hos allehanda klåparutvecklare som gjorde dem så billigt och snabbt det bara gick.

Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games
Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games är det fjärde och tyvärr sämsta spelet i serien.
Detta är en annons:

Varför jag tar upp det här, är för att när Mario & Sonic at the Olympic Games släpptes 2007 blev jag ändå lite hoppfull. Sega bakom spakarna för spelvärldens förmodligen två mest kända maskotar med plojig idrott. Det hade potentialen att bli precis hur bra som helst. Ett kreativt sportspel med roliga grenar som förde tankarna till Segas glansdagar när man dominerade arkadhallarna. Tyvärr blev det inte så, och det fokuserades för mycket på oprecist viftande och dåligt utformade grenar, något som även gällde uppföljarna.

Detta är en annons:

Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games har ändå fångat mitt intresse eftersom det är ett Wii U-spel och det faktum att Sega gjorde ett härligt spel av London 2012 - The Official Video Game of the Olympic Games. Med bättre prestanda och Wii U Gamepad gav mig förhoppningar om en nytändning för den här typen av sportspel, och jag vet ju så väl att kompetensen finns hos både Nintendo och Sega. Men tyvärr måste jag återigen meddela att vad som borde vara ett ljuvligt möte mellan två fantastiska fixstjärnor med bihang känns som en framstressad och fullständigt ovärdig produkt.

Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games
Bakåm den ljuvligt designade och härligt tonsatta ytan döljer sig ett knappt ens mediokert sportspel.

Det mest upprörande är hur de onödigt tillkrånglade grenarna från tidigare spel i hög grad återvänder och hur de nu försvårats ytterligare. När jag spelar med mina vänner som inte rört serien tidigare tar det en evighet att gå från gren till gren och demonstrera allt. Många rent av bad om att få slippa spela, och det är sällan ett särskilt gott tecken. Det står i bjärt kontrast med exempelvis helt självförklarande Virtua Athlete 2K till Dreamcast där man fattade direkt hur man skulle spela. Att Sega inte drar mer nytta av sin egen historia hade varit fullkomligt obegripligt, om det nu inte vore för att Mario & Sonic-serien varit en makalös kassako trots bristande kvalitet. Mer av samma, tycks de alltså ha resonerat, även fast det aldrig var särskilt bra.

Lyckligtvis finns onlinestöd denna gång när polarna tröttnar på det söliga upplägget. Av oklar anledning dock bara för några få grenar, och genomgående ganska dåliga sådana. Trots en briljant idé om att låta varje land kämpa för sina lagfärger, så har jag svårt att tro att någon kommer orka engagera sig i det här. Att kunna spela en riktig olympiad med landsrekord i alla grenar samt möjlighet att spela flera åt gången hade kunnat lyfta anrättningen ordentligt. Nu känns det mest som något Sega gjort för att det ska finnas ett onlinestöd, och inte för att det är något de vill att folk ska lägga ner tid på.

Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games
Hockeygrenen hör till de bättre i Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games, men är ändå inte ens i närheten av så bra som det hade kunnat vara.

Nåväl, totalt står 24 grenar till förfogande i Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games, bestående av allt från bob till utförsåkning och curling. De flesta grenar spelas bara med Wii-fjärrar, men i ett par fall har man lagt in stöd för Wii U Gamepad. Eftersom bara en kan vara inkopplad samtidigt, leder det till en massa problem i balanseringen av grenarna. Skidskyttet är kanske värsta skurken där en person får enorm fördel av att spela med just Wii U Gamepad och aldrig riskerar att missa ett skott, medan de som spelar med Wii-fjärrar har det tuffare. Och som lök på laxen är det dessutom spelaren som redan leder som får det bättre kontrolldonet och därigenom garanterat utökar sitt försprång. Andra exempel på hur tokigt det kan bli är att man i en gren ska turas om att spela med Wii U Gamepad, viket gör att dessa grenar tar en halv evighet att bli klara med.

Bäst fungerar det i bob där den med Wii U Gamepad styr och de som har Wii-fjärrar lutar i kurvorna. Men betyget måste ändå bli underkänt för hur man dragit nytta av de möjligheter Wii U ger annat än det grafiska. För snyggt är det. Designen är härligt färgsprakande med tjusigt utformade figurer och effekter.

Segas och Nintendos vinterolympiad är alltså ganska tråkig. Det som ändå hade kunna rädda Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games är spelläget Dream Events. Här har Sega tagit sig friheten att hitta på egna grenar att tävla i. Det som skulle kunna vara fenomenalt roliga minispel utan verklighetsförankring har dock helt kastats bort. Istället har man bara piffat till befintliga grenar och återigen lyckats göra dem onödigt komplicerade eller slängt ihop ogenomtänkta grejer i all hast.

Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games
Wii U Gamepad är sorgligt underutnyttjad i Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games.

Ett bra exempel på sistnämnda är Snowball Scrimmage. Alltså snöbollskrig med twisten att man samtidigt ska rulla en stor snöboll. Kunde ha varit hur kul som helst, men går i praktiken knappt att styra och påverka på ett sätt jag inte ens kan begripa att Nintendo accepterar. Samma sak med den halvhyfsade ishockeygrenen som med bara lite jobb kunde ha varit direkt superkul, varför kunde inte Sega bara rakt av stjäla de egna hockeyidéerna från Sega Sports Jam till Dreamcast? Nu är det bara en slaskig soppa av knappt godkända uppslag som kanske kan vara roliga för de yngsta. I bästa fall.

Nej, när jag stänger av Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games för att författa denna recension så inser jag att jag gör det för sista gången. Jag tänker inte spela det något mer och det klarar faktiskt inte ens betyget godkänt. Jag är övertygad om att vi kommer att återse Mario och Sonic i framtida sportspel med, men snälla lägg då ner lite tid och energi på bra grenar. Tänk arkadhall. Långa köer. Folk som vill spela. Man måste fatta direkt vad som händer samtidigt som det är så djupt att folk vill spela om och om igen. Sega brukade vara bäst i världen på det här, och både Mario och Sonic förtjänar betydligt bättre än såhär.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Ljuvlig design, det finns ett par bra grenar, härlig musik
-
Ojämnt tempo, för krångliga grenar, magert onlinestöd, för många dåliga grenar
Detta är en annons:
BETA +