Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

WWE 2K14

2K Sports har tagit över utgivarrollen för WWE-spelen. Hur mycket har förändrats från fjolårets installation egentligen? Calle har testat


"They are really going at each other!", vrålar kommentatorn. Jag undrar om de tittar på samma match som jag spelar just nu, för det enda jag och motståndaren gör är att ta på varandra väldigt tafatt. Det är mina andra match i WWE 2K14 - uppföljaren till fjolårets WWE 13 och det första spelet från nya utgivaren 2K Sports - och jag fattar ingenting. Det gör inte rumskompisen heller. Vi sitter i soffan och försöker tämja spelkontrollen, alltjämt som kommentatorerna pratar på som om det vore en episk titelmatch på väg att nå ett brutalhäftigt crescendo.

Men det kommer inget crescendo. Jag och motståndaren kramas mest. Två muskulösa, svettiga män i tajta spandexkalsipper som ömsom håller om varandra, ömsom försöker stretcha den andras lårmuskel. Det ser ut som ett förspel i en tysk utbildningsfilm för gymnasieelever. Jag inser att det var väldigt länge sedan jag spelade ett wrestlingspel.

WWE 2K14
Hulk Hogan ser ungefär dubbelt så biffig ut i spelet som i verkligheten...

Jag försöker hamra in några häftiga knappkombinationer och riva av en mördarstreak a'la Tekken, men det enda som händer är att John Cena nästan kärleksfullt lägger sina vaskulära armar runt Undertakers bröstkorg och kramar honom. Undertaker sliter sig loss och måttar av ett slag mot Johns käkparti. John dråsar ihop och spandextrosorna, nej förlåt, kalsongerna, glider upp i mörkare regioner. Undertaker börjar cirkulerar runt honom, hotfull men synligt osäker på hur han bör fortskrida. Igen; tysk parningsritual. Kommentatorerna hasplar ur sig osammanhängande expertanalyser och publiken vevar med utsträckta armar. Klimax, klimax, klimax!

En minut senare är det över. Jag förlorar. Undertaker flexar muskelfibrer, John Cena är förnedrad. En av wrestlingvärldens absolut lamaste matcher har precis ägt rum och jag skäms. Lyckligtvis tar det sig, så småningom. Efter några fler kraftigt homoerotiska matcher fulla av prekära kroppsplaceringar börjar spelmekaniken att sjunka in hos mig.

WWE 2K14
... medan The Rock ser klenare ut än vad vi vant oss vid efter filmer som Pain & Gain.

Jämfört med fjolårets WWE 13 är det mesta sig likt rent spelmässigt, med undantag för några smärre korrigeringar. Animationerna har förbättrats, det finns fler så kallade "OMG moments" och man har även gjort om reverse-systemet så att spelaren har kortare tid på sig att kontra motståndaren. En lyckad kontring leder nu också direkt till en offensiv attack, vilket visserligen bidrar till ett bättre tempo i matcherna, men som stundtals blir väl problematiska att förutse när växlingarna mellan olika rörelser sker så pass snabbt.

Tyvärr är kommentatorerna lika korkade som vanligt och AI:n hos de datorstyrda motståndarna svänger fram och tillbaka mellan helt okej och bara... väldigt förvirrad. Det här lyser igenom extra starkt om du spelar med flera datorstyrda motståndare samtidigt. Grafiskt känns det dessutom redan daterat och flera av karaktärernas ansikten är skumt modellerade. Hulk Hogans ögonlober ser till exempel ut som om de vill ploppa ur skallen på honom och skrikmörda publiken.

WWE 2K14
Särskilda färgfilter må vara fånga tidseran bättre, men det döljer ändå inte den föråldrade grafiken.

Spelets största nyhet och tillika stora dragplåster är den ambitiösa singleplayerkampanjen 30 years of Wrestlemania. Vi får chansen att uppleva detaljerade återgivningar av alla stora matcher i wrestlingvärldens motsvarighet till Super Bowl. Det börjar 1985 med matchen mellan André the Giant och Big John Studd och fortsätter därefter framåt. Totalt har utvecklaren Yuke's klämt in nästan 50 matcher, utspridda över 30 år. Är du ett inbitet wrestlingfan så finns det alltså mycket nostalgi att insupa och minnesvärda matcher att återuppleva. Är du som jag en gröngöling inom ämnet så får du en rejäl historieundervisning.

Yuke's har varit noga med att återskapa matcherna så detaljerat som möjligt. Man använder riktiga videoklipp och utför du vissa rörelser vid rätt tillfälle (så som de utfördes under den verkliga matchen) så spelas en kort mellansekvens upp där vi får en exakt återgivning av det ögonblicket. Man har och även lagt på ett grynigt grafikfilter under de tidiga Wrestlemania-tävlingarna för att det ska se ut som att vi tittar på en skräpig burkteve från 80-talet. Väldigt ambitiöst, och det märks att det är här som utvecklaren lagt ner mest tid. Det kan vara en bra idé för nybörjare att tidigt sätta sig in i singleplayerkampanjen då det är via den som jag själv snabbast lärde mig grunderna i spelet. Inlärningskurvan är annars generellt ganska hög.

WWE 2K14
Förutom välbekanta lägen som WWE Universe och The Creation Suite får vi en riktigt ambitiös singleplayerkampanj i 30 years of Wrestlemania.

Det finns ett spelläge kallat The Streak där spelaren antingen kan försöka bryta The Undertakers obrutna vinstsvit, eller iträda rollen som Undertaker själv och försvara den. Det är ingen direkt ögonbrynshöjare, men det tillför variation i Wrestlemania-läget som i längden tenderar att bli en aning enformig. The Creation Suite - läget där du kan namnge och skräddarsy din egen wrestlingkämpe - är ytterligare utbyggt från WWE 13. Det finns mängder av inställningar att leka med och det går även att designa sitt eget bälte. Jag skapade en anatomisk abnormitet vid namn Smisk-Stellan. Smisk-Stellan har de största gorillaarmarna som Wrestlemania någonsin skådat, en huvudbonad som pryds av en propeller och ett par rejäla stövlar på fötterna.

När Smisk-Stellan presenteras inför en match så buar publiken, alltjämt som de retarderade kommentatorerna välkomnar honom som "den blodiga vikingen från Danmark" (Sverige finns inte som alternativ, tråkigt nog.) Jag ställde upp med Smisk-Stellan i The Streak - övermodig och säker på att sopa golvet med den kajalsminkade emo-wrestlaren. Det slutade dock med att det var den blodige vikingen från Danmark som fick rejält med rumpsmisk.

WWE 2K14
"Nu kommer jag!"

Med WWE 2K14 har nya utgivaren 2K Sports inte trampat in och gjort några radikala förändringar. Tvärtom har man varit väldigt försiktiga i arbetet och utvecklaren har egentligen bara finputsat små spelmässiga detaljer som kontringssystemet, lagt till en del nya avslutningsattacker och finpolerat animationerna. Spelmekaniken är inte perfekt, AI:n är fortfarande svajig och kommentatorerna tycks rapportera från månen, men är du redan ett muskelälskande wrestlingfan så finns det ingen anledning att inte kika närmare på det. Detsamma gäller dig som bara vill ha ett kul spel att dänga polarna i, är nyfiken på sporten och/eller önskar få en rejäl historisk genomgång.

WWE 2K14 är proppat med spellägen och karaktärsutbudet täcker alltifrån gamla 80-talsikoner som Hulk Hogan och King Kong Bundy till senare legender som The Rock och Ultimate Warrior samt moderna kämpar som Randy Orton och CM Punk. Det är en svulstig och välspäckad utgåva där singleplayerkampanjen sticker ut som den största - och bästa - nyheten. Själv har jag plockat med mig erfarenheterna från 30 years of Wrestlemania för att glänsa i tvåspelarläget mot rumskompisen. Nu ser inte matcherna ut som en klåfingrig intimstund mellan två spandexklädda män längre. Nu talar vi submissions och rejäl dominans. Rumskompisen har inte en chans när jag åtar mig att våldsstretcha låren på hans karaktär till publikens jubel och kommentatorernas slumpartade orerande.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Ambitiös singleplayerkampanj, massor av spellägen och karaktärer, förbättrat tempo, utbyggd The Creation Suite, cool presentation
-
Fortfarande usla kommentatorer, bristfällig artificiell intelligens, gammal grafik

En andra åsikt

Jonas Mäki
Det känns som att det var förra året först som Yuke's på allvar kom på hur singleplayerdelen av ett WWE-spel ska utformas. Att gräva i WWE-arkivet och satsa på stora händelser är helt rätt väg att gå och hur detta implementerats i matcherna gillar jag. Men för mig är det också den stora behållningen, för precis som i de senaste årens WWE-spel är det så stort fokus på inställningsmöjligheter (dessa är enorma) och att minutiöst återskapa WWE - att man missar själva wrestlingen. Den saknar tyngd och känns inte alls som den levande och roliga brottningsunderhållning WWE faktiskt brukar bjuda på, och i slutändan stannar betyget för mig på en sexa. 6/10
Detta är en annons:
BETA +