En våg av nostalgi sköljer över mig, och jag gör ingen som helst ansats för att mota bort den. Jag har precis vaknat i Links lilla stuga och möts till tonerna av en akustisk och optimistisk variant av Zeldas kultklassiska ledmotiv. En liten pojke vid namn Gulley gapar och skriker om att Link har försovit sig och att hans mästare, en smed i den intilliggande byn Kakariko Village, kommer att bli tokig av ilska. Tillsammans lämnar vi stugan och ger oss ut i en värld som ser bekant ut på ytan, men som ska visa sig innehålla ett av de mest unika äventyren i Zelda-seriens historia.
Det lär inte ha undgått någon vid det här laget att The Legend of Zelda: A Link Between Worlds hämtat design- och spelmässig inspiration från A Link to the Past. Att upptäcka Hyrule från ett fågelperspektiv visar sig vara precis så roligt och beroendeframkallande som jag minns det, och spelkontrollen känns närmast identisk den i A Link to the Past, bortsett från att Link numera kan styras i alla riktningar tack vare den analoga styrspaken på Nintendo 3DS. Men vad som först tycks vara en ren hyllning till SNES-klassikern visar sig snart vara en titel fullt kapabel att stå på egna ben, och mer därtill.
Jag vill inte avslöja för mycket om storyn och spelets olika pussel, så jag låter bli. Låt oss istället konstatera att prinsessan Zelda och hela hennes kungadöme, Hyrule, hamnat i rejäl knipa och att Link är den enda som kan göra något åt saken. Låt oss också konstatera att han gör något åt saken genom att klistra fast sig själv på väggar och vandra genom två dimensioner snarare än tre, när humöret faller på.
Bara en sådan sak sätter förstås säregen prägel på pussellösandet, men det är knappast den här funktionen som stjäl showen och gör A Link Between Worlds så spännande att upptäcka. Faktumet att man redan från början har tillgång till de flesta av spelets föremål är långt intressantare, och visar sig vara det absolut bästa Nintendo kunde ha gjort för Zelda i en tid då spelare hunnit lära sig pusselstrukturen för länge sedan.
Rent historiskt har The Legend of Zelda alltid varit förhållandevis linjärt, även om ett vidsträckt Hyrule har gett illusionen om att så inte är fallet. Tidigare har det sett ut så att nya vägar öppnas av nya föremål som orsakar händelseförlopp, och föremålen införskaffas genom att följa ett linjärt, förbestämt mönster. Så ser det alltså inte ut i A Link Between Worlds, och när hela Hyrule står för mina fötter blir upptäckarlusten så mycket större. Vill jag ta en sväng förbi Death Mountain kan jag göra så omedelbart. Vill jag hellre titta vad Zora-folket har för sig kan jag göra det istället.
Sägas bör att alla vägar inte är öppna redan inledningsvis. Vissa föremål går inte att få tag på förrän senare i spelet, och vissa händelseförlopp måste trots allt ske innan jag får tillgång till vissa områden, men spelet kastar aldrig den informationen i ansiktet på mig. Jag har ingen Navi, Tatl, Midna eller Fi som tjatar om att jag borde bege mig österut. Jag är totalt fri i en värld som skriker efter att upptäckas.
Som direkt resultat ägnar jag majoriteten av min speltid utomhus, först i Hyrule och lite senare växlandes till ett parallellt universum kallat Lorule. Här finns mängder att upptäcka, sidouppdrag att förkovra sig i, minispel att lösa och tjänster att utföra. Faktum är att jag oftare råkar springa in i ett tempel av misstag än när jag faktiskt letar aktivt efter det, och väl där tar det sällan längre än någon halvtimme innan jag är klar. Tempot passar hela tiden väldigt bra med det bärbara formatet, och utmaningen blir aldrig lidande. Snarare tvärtom. Vissa lösningar hade varit snudd på omöjliga att lista ut och går nästan bara att snubbla över, men det stärker ytterligare viljan att utforska snarare än något annat, och jag konstaterar snabbt att The Legend of Zelda: A Link Between Worlds inte har bråttom.
Rent designmässigt har man också vågat ta ut svängarna. Grundstrukturen är bekant, som sagt. Man mixar konstant friskt mellan Wind Waker-inspirerad, tecknad stil och tomma, svarta utrymmen från Ocarina of Time för att sedan klistra detta på en modern tappning av A Link to the Past. På många ställen är världen dessutom indelad i rutor som skiftar när man vandrar mellan dem. Alltid i samma tempo som när det begav sig till SNES, förstås. Slutresultatet är en ljuvlig känsla av tidlöshet och nostalgi blandat med välbehövlig oförutsägbarhet. 3D-effekten överanvänds aldrig, men går att lägga på för att mjuka texturerna en aning. Personligen låter jag den vara avslagen under hela äventyret.
I vanlig ordning är många av karaktärerna hämtade direkt ur tidigare installationer i serien. Andra har omtolkats, och ytterligare ett gäng är helt nya för A Link Between Worlds. Gemensamt för alla är att de är värda att prata med, oavsett om de ger ett värdefullt tips, delar med sig av skatter eller bara berättar något som får världen att verka lite mer levande. En av de bästa karaktärerna är den spydiga unga häxa som hjälper Link att färdas mellan olika platser i Hyrule. En annan är gravgrävaren Dampe som menar att han är missförstådd.
I slutändan är The Legend of Zelda: A Link Between Worlds ett av de bästa Zelda-spelen på senare år, och definitivt den bästa bärbara installationen någonsin. Pusselstrukturen är så gott som reviderad, och att utforska Hyrule (och Lorule) i min egen takt utan att bli skriven på näsan är fantastiskt på ett sätt som påminner om den gamla skolans äventyrsspel. Däremot vill jag slå ett slag för att Nintendo måste modernisera vissa aspekter.
Vissa av föremålen, såsom is-staven, känns helt värdelösa - och det är trist att se att ett helt tempel designats runt dessa. Dessutom återanvänder man lite väl många sekvenser från tidigare spel, såsom sökandet efter rätt väg i Lost Woods. Det är förvisso mysigt och nostalgiskt om man som jag lever och andas Zelda, men jag hade hellre sett något nytt och fräscht här. Jag ska heller inte låtsas som att grundstoryn får mig att kippa efter andan direkt. Istället är det de små, oväntade mötena som ligger kvar på hjärnan långt efter att eftertexterna har rullat och Nintendo 3DS-enheten klappats ihop.
Men haka inte upp dig för mycket på det. Du kommer att trivas toppenfint i Hyrule oavsett om du är helt ny till serien eller ser fram emot att återbesöka den ännu en gång.