No More Heroes

Jag får en kalldusch redan från början. Efter att de snygga introbilderna får upp mina förväntningar till löjliga nivåer får jag se spelgrafiken. Då blir jag medveten om hur tekniskt underlägset No More Heroes är. Grafiken är helt enkelt skitful. Fantastiskt snyggt designat, men hopplöst på ett tekniskt plan.Det är som om versionen jag spelar borde ha slängts på skrivbordet hos ett monsterstort spelföretag med orden "fixar ni till bristerna är ni snälla, men rör inte designen". Då hade det här kunnat bli ett av de coolaste spelen genom tiderna.

Hemsk spelkamera, osynliga hinder och andra störmoment följer en spelet igenom. Men jag vet att ni redan sneglat på betyget innan ni börjat läsa texten. Om det här ska vara en hyllning, hur kan recensionen då börja så illa? Jag vill helt enkelt ha undan allt gnäll redan från början så att det är överstökat. För även om jag hatar den delvis klumpiga styrningen, den tråkiga staden och den värdelösa motorcykeln så finns det så mycket jag älskar.

Karaktärsdesignen, till exempel. Enklast är väl att börja med att beskriva huvudpersonen. En kåt otaku-psykopat vars enda mål i livet är att få mäta sina krafter mot andra mördare och försöka komma innanför trosorna på drömtjejen. Som ideligen tar emot samtal från videoaffären om antingen nya intressanta porrfilmer som kommit in (Coffee and MILF), eller klagomål om porrfilmer han glömt lämna tillbaka i tid. Killen som behöver pengar för att betala en organisation som för honom samman med andra psykopater, så att de kan döda varandra. Travis Touchdown. Med ett mystiskt förflutet som wrestlare. En kalaskaraktär.

Jag är hela tiden nyfiken på hur nästa motståndare ser ut. Denna nyfikenhet är den största drivkraften att fortsätta spela. Samtliga lönnmördare är fantastiskt väldesignade och färgstarka. Vansinniga och snygga. Det är knasdesign från början till slut och det är svårt att värja sig. Travis motståndare är faktiskt den absolut största behållningen i spelet och jag föredrar att inte avslöja för mycket om dem, det är roligare att uppleva själv.

Man sparar sina framsteg genom att nyttja toaletten på hotellrummet. Vem behöver snygga texturer när det finns bajshumor? Efter varje motståndares fall rankas man högre på listan över världens bästa mördare. Rankinglistan ser ut som en highscore-lista från ett gammalt arkadspel. Det finns massor av liknande referenser att upptäcka. Saker som får mig att småle, konstant. Spelet är faktiskt smockfullt med populärkulturella anspelningar. Det hämtar sin inspiration från bland annat Shadow of the Colossus, Kill Bill, Warriors, Baseball, Grand Theft Auto, Star Wars, spel från 80-talet och mexikansk wrestling.

Själva kärnan är hysteriskt stilfull action. Efter att Travis bestämt sig för att slå ihjäl folk som hobby köper han ett lasersvärd på nätet. Svärdet använder han för att trasa sönder horder av människor. I början är det förvirrande men snart lär jag mig att bara flyta med och njuta av att konstiga filter täcker skärmen ibland och att enarmade banditer börjar snurra så fort en fiende fallit. Även samtalet från den franska tjejen som inför varje strid påminner om vikten av personlig hygien börjar efter ett tag kännas fullständigt logiskt.

När pengarna tryter är det läge att ta lite extrajobb. Förutom det vanliga mördandet går det att samla kokosnötter, tanka bilar, röja minor och lite annat smått och gott. Det är om sanningen ska fram inte speciellt upphetsande, men vad gör man inte för att ha råd att möta en ny galning i strid.

Det är inte vad man gör, utan hur man ser ut när man gör det. Jag klipper gärna lite extra gräs för att ha råd med några nya snygga t-shirts eller ett par schyssta jeans. Travis besök i klädesaffären blev många och det är faktiskt rätt kul att klä ut den lille galningen.

Censur är värdelöst. Fullständigt värdelöst. I ett spel där underhållningsvåldet går ut på att vara så snyggt som möjligt är det vansinne att blodet inte får stå som röda fontäner. Jag har inte följt diskussionerna bakom beslutet om censur, men det känns så fel att vi européer får se svart sörja istället för blod spruta ur de lemlästade kropparna. Det är faktiskt extra konstigt med tanke på att alla andra teman som brukar få moralens väktare att se rött finns intakta. Grovt språk och sex till exempel.

Och så kommer vi till den ofrånkomliga jämförelsen med Killer 7, Grasshopper Manufactures Gamecube-äventyr. Spelet som delade alla i två läger. Gruppen som älskade spelet (jag kallar dem "de som hade rätt" eller "sanningens riddare") och de som avskydde det ("fienden"). Visst är mycket sig likt, främst den skruvade humorn och det våldsamma upplägget. Men i grund och botten är det två helt olika spel. Killer 7 lyckades hålla ihop en enhetlig grafisk värld och var ett av de snyggaste och mest stilistiska spelen som släpptes förra generationen. No More Heroes är grötigt, spretigt och delvis fult. Killer 7 gick på räls och var begränsat, No More Heroes är betydligt friare.

No More Heroes känns ibland som ett ofärdigt spel som någon borde ha putsat på ett par extra månader. Ändå gör originaliteten, humorn, referenserna och karaktärerna gör det nästan oumbärligt. Polygonräknare göre sig icke besvär, ibland är det fascinerande fult. Men ni som uppskattar maskingevärsbröstvårtor, pixliga dialogrutor, japansk kultur och coola poser måste ut och köpa. Gärna nu på direkten.