God of War: Chains of Olympus

Nästan i slutet av spelet ställs Kratos inför sin allra största utmaning i hela sitt liv, och då snackar vi om en karl som just har tillbringat de senaste sex timmarna med att ha sönder tusentals skelettkrigare, slita huvudet av medusor, tvinga minotaurer på knä, köra in ett svärd innanför ögonlocket på cykloper, riva vingarna av harpyor, ja, praktiskt taget utplåna en hel mytologi, monster för monster. Jag tänker förstås inte avslöja vad, men det är ett fullständigt genialt berättarögonblick som gör det klart att detta är en tvättäkta grekisk tragedi och etablerar Kratos som en av de bästa spelfigurerna någonsin... trots att han har tagit modetips från den superhemske Quan Chi från Mortal Kombat.

Från början till slut är God of War: Chains of Olympus en helgjuten, supertajt berättad berg-och-dalbana utan några egentliga brister. Balansen är närmast perfekt mellan å ena sidan totalt mördarös och diverse otroliga stordåd, och å andra sidan lugna perioder för eftertanke och en stunds klurigt pusslande. Ena sekunden kan man svinga runt Kratos underarmsmonterade köksutensalier och skära stora hål i diverse kött, för att nästa sekund powerjogga genom ett vackert öde tempel, dra i spakar och bara gilla utsikten. Resultatet blir att all action känns så mycket mer intensiv i kontrast.

Nya specialkrafter och spektakulära attacker läggs till hela tiden vilket bygger upp en försvarlig arsenal till slut, samtidigt som både Kratos trogna kedjeknivar och den enorma stridshandsken han har lånat av Zeus är lika mångsidiga och användbara hela spelet igenom. Det kanske bara är jag, men jag använde praktiskt taget bara Blades of Chaos i ettan. Här är balansen betydligt bättre.

Möjligen hade jag velat se lite fler attacker i slutet av spelet, som man tvingas välja mellan med sina sista blodspoäng. Om du inte har slarvat något alldeles ordentligt med blodsamlandet har du gott och väl tillräckligt för att lära dig precis allt, och missar du något kan du plocka de sista alldeles innan slutbossen. Å andra sidan är väl knappast God of War ett spel som uppmanar till eftertänksamhet, sparsamhet och planering, utan snarare filosofin "ge mig allt och ge mig det nu annars åker du på däng".

Ännu mer imponerande är grafiken. Redan på första banan måste jag stanna upp och bara se mig omkring, när persernas flotta anfaller Attika och hela horisonten bort till den nedåtgående solen är fylld av stridsskepp. Undervattenseffekterna är makalösa, ljuseffekterna spöar det mesta som den förra generationen hade ett erbjuda och allt är grymt detaljerat både vad gäller modellering och texturering. Som teknisk bedrift på en bärbar konsol saknar Chains of Olympus motstycke och det är egentligen bara för att God of War 2 var så ofattbart snyggt på Playstation 2 som det här inte riktigt lyckas matcha det.

Anledningen till att Chains of Olympus ser så otroligt ut är att utvecklarna först gjorde spelet för att fungera på 222 MHz. När sedan Sony låste upp 333 MHz-spärren på konsolen fick man en massa mer prestanda att leka med och kunde blåsa på med ännu bättre effekter för att ge spelet det där alldeles extra, och nog märks det.

Till och med ljudet är av högsta klass, med storslagna körer och pampiga toner, som bakgrund till det intensiva och tunga krasandet när man slår in huvudet på en satyr med sin tjugokilos kampvante. Kratos, som konsekvent skriker åt alla han möter (och sedan har ihjäl dem, utom ett par extrema undantagsfall som faktiskt överlever det här spelet), är hårdare och ändå mer trovärdig än någonsin, mycket tack vare att man, trots allt, bara måste tycka synd om honom. Vi snackar ibland om världens jobbigaste måndag, men Kratos har förmodligen spelvärldens jobbigaste liv, konstant mobbad av ett helt pantheon.

Lite kul får han i alla fall ha, när man tidigt i spelet, som i de båda andra spelen, får klämma lite på två fagra damer. Faktum är att God of War lever upp till sin 18-årsgräns och mytologin det bygger på med massvis av halvnaket kvinnfolk (människor och gudinnor) och förstås oändliga mängder våld, blod och skrik. Ändå har serien aldrig skapat moralpanik som Grand Theft Auto, Mass Effect och till och med Oblivion. Konstigt det där.

Att spelet är aningen för kort (mellan sex och tio timmar beroende på svårighetsgrad) är den enda bristen i ett annars perfekt actionspel. Att man blir trött i fingrarna på grund av den snedplacerade styrplattan är förstås ett litet minus det också, men inget som kan hjälpas när konsolen ser ut som den gör, och heller inget jag tänker lasta utvecklarna för. Bara det faktum att jag uthärdar och nöter mig genom spelet i ett par långa sittningar är väl bevis för hur läcker den här resan är. Hatten av och två söndernötta tummar upp för Ready At Dawn!