Mystery Dungeon: Shiren the Wanderer

Man ska inte gå till ICA när man är hungrig och man ska inte skriva en recension när man precis dött för femtioelfte gången. Men jag struntar i att jag är i affekt för nu ska frustationen och ilskan ut.

Shiren är oldschool. Shiren är hardcore. Shiren är självspäkning i dess renaste form. Ett spel som omöjligt kan tilltala mer än den lilla bakåtsträvande grupp av spelare som älskar frustrerande utmaningar. Ett spel med framslumpade områden och djävulska utmaningar. Målet är en skatt, men resan är död, död och död.

Ett gammalt Super Nintendo-spel har återvänt från en grav som aldrig borde öppnats. Mystery Dungeon: Shiren the Wanderer ser ut som ett vanligt japanskt rollspel på baksidan av spelfodralet. Ni vet proceduren. Man börjar med att piska några slemklumpar för att sen i rask takt gå över till ekorrar med pilbågar och några levande skelett. Så svärdar man ned en drake eller två och tar hem några kristaller till slottet. Men så fel jag hade. Shiren och hans talande utter vandrar inga vägar jag tidigare gått på. Shiren är vare sig Final Fantasy, Chrono Trigger eller Grandia. Shiren är tillverkat av ondska i dess renaste form.

Shiren och hans iller springer runt i framslumpade grottor och slåss med oknytt samtidigt som de letar efter en skatt. Den där skatten fann jag aldrig, efter några timmars frustation gav jag upp jakten. Jag hoppas verkligen den var värd resans vedermödor för de som hittade fram. Själva spelsystemet är klassiskt rollspel med erfarenhetspoäng, vapen, rustning och helande örter. Allting är turbaserat, världen står stilla tills du som spelare rör dig.

Shiren och hans talande bävers resa är krävande, men inte på ett bra och förlösande sätt. Jag springer aldrig runt och letar svaga punkter hos en till synes osårbar boss tills jag äntligen förstår den perfekta strategin och sätter svärdet i pungen på honom. Nej, Shiren är tålamodskrävande på ett helt annat sätt. Håll i hatten för nu vecklar jag ut det.

Shiren och hans talande Hermelin dör ofta. Ett svårt spel, liksom. Men vad som skiljer den här vandraren från andra är att han vägrar underkasta sig ett sparsystem. När jag dör får jag börja om från noll. Alltså. Dör jag när jag kämpat mig upp i level 45, så börjar jag på level 0. På samma ställe där spelet började. Det är där ilskan börjar.

Stick och dö alla äckliga spel med hardcoreambitioner, vad gör ni på den här sidan av 2000-talet? Här har vi sparsystem och det är mjuka värden som gäller. Vi lever i en upplyst tid och att få börja från början av ett spel när man dör är fel och dumt.

Det finns genvägar, allt är inte kolsvart. Vapen och utrustning kan man slänga av sig på ställen där de kan samlas upp nästa runda. Med bättre vapen från början går det snabbare att ta sig dit man stupat. Men ett korkat system är det, onekligen.

Men varför får inte Mystery Dungeon: Shiren the Wanderer en etta i betyg? Jo, därför att det finns saker som fungerar. Musiken och grafiken till exempel. Mysigt och stämningssättande. Dessutom gillar jag räddningssystemet, det är verkligen gulligt. Om jag faller i strid kan jag skicka ut ett meddelande till andra spelare om att jag behöver räddas. Detta kan göras tre gånger, sen är man helt rökt. Osjälviska aktioner spelare emellan, som förbrödrats genom samma obarmhärtiga spelsystem.

Att börja om från början kan slita på tålamodet och jag börjar spela slarvigt för att komma ifatt. Så fort man börjar spela slarvigt så dör man. Direkt. Då är det bara att snällt börja om från början. Det är efter femte omgången död på en sittning jag bestämmer mig för att gå och skriva en recension. För det är lite svårt att hålla all denna ilska inom mig.