Viking: Battle for Asgard

År 790 till 1066 brukar normalt räknas som den skandinaviska vikingaperioden. En ganska bra tid för oss eftersom vikingarna var duktiga både på att bygga båtar, navigering till sjöss samt att de även var framstående köpmän och nybyggare. Historiskt sett var det en kultiverad period av lugn för vår del.

Men det är inte så skrönorna ser ut. Där är vikingarna vildsinta bestar med enorma horn på sina hjälmar som plundrar, våldtar och härjar varthelst de kommer åt. Inte speciellt historiskt korrekt, men betydligt roligare för författare, serietecknare och filmskapare att basera sina historier på. Ja, och för spelskapare såklart, för Viking: Battle for Asgard prickar av vikingaflosklerna en efter en i ett riktigt högt tempo medan man hugger sig fram i ett oväntat välgjort actionäventyr bland våra drygt tusen år gamla förfäder och deras gudar.

Viking: Battle for Asgard kretsar kring självaste asarna som fått stora problem sedan dödsrikets gudinna Hel, Lokes dotter, hotat att frammana ragnarök och ta över Midgård (glöm Sagan om ringen-Midgård, detta Midgård fanns sisådär tusen år innan Tolkien var född) där människorna bor. Freja har därför valt ut dig, vikingen Skarin, att hjälpa asagudarna att övervinna det kommande hotet som annars kommer att bli slutet för hela världen, för gott.

Skarin är en ung pojkspoling med en egen agenda och gott om familjeproblem. Att i det läget tampas med gudinnans Hels arméer är lättare sagt än gjort och innan man kan göra några direkta framsteg måste man samla ihop folk, medan man även tampas med den personliga biten. Hel har tagit hela byar, slott och enstaka grupper av krigare till fånga och varje gång du befriar sådana ansluter de sig till dina led av tacksamhet. När du fått tillräckligt många män samt även hittat viktiga reliker kan du göra enorma räder mot fiendens tillhåll för att slå ut dem.

I Viking: Battle for Asgard får du relativt fritt göra allt i ditt eget tempo och utforskande belönas ordentligt med både guld och fler krigare. Den mest klockrena jämförelsen är väl kanske klassikern Rune för er som minns, men jag får även små vibbar The Elder Scrolls IV: Oblivion när jag springer omkring fritt, hittar grottor, stöter på fiender och utforskar ruiner. För snabbare transporter finns även heliga stenar utplacerade och för varje sådan man hittar kan man blixtsnabbt teleportera sig fram och tillbaka över kartan.

Som för att späda på Oblivion-liknelsen (som kanske inte är helt klockren) kan man även hitta mindre uppdrag som att krögaren i Skarins hemby har beställt mjöd, vilket därefter kommit på avvägar. Bara att låta världsräddandet vänta och bege sig av på lite sidouppdrag, vilket vanligtvis resulterar i skönt klingande guld och gör att man hinner se mer av världen.

Och det vill man. För Creative Asssemblys Midgård är en ljuvlig plats. Längs kusterna drar stora vågor fram och vrak av drakhuvudsprydda vikingaskepp kröner strandkanterna. Skogarna är täta och lummiga och marken är ordentligt kuperad med både raviner och små berg. Något som fått lokalbefolkningen att bygga rangliga repbroar och mer stabila konstruktioner, varav av några rasat och endast kan forceras med lite hederlig akrobatik. I horisonten skymtar man ofta enkla väderkvarnar, stora träpalissader och liknande som sätter an en trolsk stämning. Överhuvudtaget är det riktigt läcker vikingaromantik som dessutom är riktigt imponerande även tekniskt med bland annat fenomenalt läcker ljussättning.

Den som hade väntat sig ett rasande actionäventyr i samma anda som Ninety-Nine Nights eller Conan är alltså ganska fel ute. Viking: Battle for Asgard är djupare och mer varierat än så. Vilket inte alls är samma sak som att det är actionfattigt. Onej. Det finns inga uppdrag som inte inkluderar ett enormt köttande med enorma yxor och väl tilltagna bredsvärd. Överallt smyger Hels legionärer omkring och de kommer i mängder av olika utföranden. Alltifrån kanonmat till topptränande lönnmördare och enorma vaktbestar.

Och det är här Viking: Battle for Asgards svagheter visar sig. För lika lyckat som egentligen allt annat än slagsmålen är, är själva slagsmålen mediokra. Animationerna är styltiga och tillåter ingen vidare finess och några avancerade combos är bara att glömma. Visst lär man sig undan för undan nya attacker och visst finns det möjlighet att åkalla högre makter, men det är fortfarande väldigt slentrianmässigt utfört och striderna blir därför så pass finesslösa att det kostar minst en betygspinne.

Mediokert är dock inte samma sak som dåligt och till en början kan man om inte annat gotta sig åt den enorma mängd vikingavåld det bjuds på i Viking: Battle for Asgard. Här snackar vi inte några mjäkiga hugg eller avkapade huvuden. Nej, nej, för Skarin är en stadig bit med massor av skägg som istället klyver sina motståndare på mitten. Minst. Blodet yr under striderna som minus den styltiga spelkontrollen ändå ser riktigt läckra ut visuellt med bra tyngd i alla träffar.

Dessutom vill jag absolut nämna de stora striderna när man tar med sig sina insamlade krigare för jätteangrepp på Hels truppers fort. Vi snackar enorma bjässestridigheter där du kommer med hundra män och möter lika många. Du behöver heller aldrig tala om för dina krigare vad de ska göra utan de sköter sig själva med bravur. Har du utforskat och samlat på dig många mannar kommer du få en enklare strid medan färre gör att du får kämpa hårdare.

Trots det avskalade stridssystemet går det inte att låta bli att verkligen njuta av dessa bataljer då två enorma horder av soldater skrikande kastar sig mot varandra med dragna vapen och brinnande facklor. Det känns verkligen maffigt, ödesmättat och som att något betydelsefullt håller på att hända. Dessa strider är dessutom ganska ransonerade och överanvänds heller inte så man hinner tröttna på dem.

Hade väl egentligen inga förhoppningar på Viking: Battle for Asgard som mest såg ut att bli det vanliga vikingaköret kombinerat med den taffliga spelbarheten från Conan. Och visst, historiskt är det väl på samma nivå som Asterix och spelmässigt hade det tveklöst kunnat vara betydligt bättre. Men ändå.

Jag erkänner så gärna när jag har fel och Viking: Battle for Asgard är riktigt engagerande och precis så varierat att man aldrig någonsin tröttnar på det, ser förbi dess brister och rycks med i de maffiga striderna som sprutar av adrenalin på ett sätt jag tidigare bara sett i Gears of War. Lägg till det riktigt imponerande grafik och en hyfsat stor spelvärld med massor av saker att göra i och du har ett riktigt skapligt alternativ för alla som saknat ett bra tredjepersonsactionspel sedan Devil May Cry 4 släpptes.