We are LIVE Streaming

GRTV Game of the Year #2

Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

NEED FOR SPEED: RIVALS

Svenska spelstudion Ghost Games laddar på med nitro, skrikiga poliser och en enorm, öppen spelvärld. Racingtoken Hegevall har äntligen delat ut betyg till nya Need for Speed...


Tänk dig en riktigt krystad röstskådespelare som spänner halsen, magpartiet och hela ansiktet och försöker låta så hård som det bara går, så hårt han bara kan. Tänk dig koncentrerad bajsnödighet som når nya oanade nivåer, och att följande manus levereras i kombination med ilsket klippta bilbilder längs en regnig bergsväg:

"We're unbound. We are Free. Unshackled. We push the very limit in the most powerful of ways. We push the limits in car's we don't pay for. You may call us Thugs, but deep down you know you need us. We are the law. I am the life you are too scared to live. You are asleep. I am awake. We are the law. We are the end of your freedom. We will break you. We are rivals!"

Need for Speed: Rivals
Mot skärmen sprutar det grus, damm, vatten och ganska gott om bråte. En effekt som är cool i cirka 19 sekunder innan man önskar att man kunde stänga av den.
Detta är en annons:

Jag skäms lite, men jag började skratta under introt, och det ordentligt. Jag skrattade så jag nästan svimmade. Jag skrattade så det sprutade snor ur båda näsborrarna och ymniga svettdroppar letade sig fram i området strax under mitt hårfäste. Introt till Need for Speed: Rivals är något av det absolut töntigaste jag sett i hela mitt liv. Det känns så krystat, så fånigt. Lite som när 52-åriga gubbar med slipsen runt huvudet ska försöka prata ungdomslingo. Som om Loket Olsson skulle ge sig på uppgiften att skriva lyriken till Eazy-E:s nästa skiva. Som om Lasse Berghagen skulle spela huvudrollen i Boyz N The Hood.

Och thug-tugget bara fortsätter, genom hela spelet (dessvärre). Rivaliteten mellan fartgalningarna och poliserna delges i mellansekvenser, fejkade SMS och Youtube-klipp innehållande hån och renodlat skitsnack (som inte går att trycka bort/förbi). Utvecklarna har försökt skapa en tidstypiskt ungdomlig ton i Rivals genom att nyttja ett ordförråd som enklast hittas igen i några år gamla Twitter-inlägg där näthatet vanligtvis får flöda fritt.

Detta är en annons:

Fartgalningarna är anarkister, coola, fräna, stora i käften och kaxiga så det stinker om det. De lever livsfarligt, gör saker som vi som soffsittande gamers inte ens kan drömma om. Och budskapet gnuggas in till den mildra grad att jag skulle rekommendera långvarig psykoterapi för den som nu skrev spelets löjeväckande manus. Poliserna är verkligen inte mycket bättre. De är nämligen 100% omutbara, ettrigt kompromisslöst superförbannade, drar liknelser med att ge sig ut på slagfältet och kriga, att offra sin själ till krigsgudarna och krossa sin fiende. Hela grejen blir så löjlig att jag under resten av mina 11 speltimmar med Rivals återgår till det där hemska skrattstadiet så hela överkroppen sitter och guppar i soffan. Tänk Fast & Furious 6, fast ännu töntigare (och minus The Rocks monstruösa biceps).

Need for Speed: Rivals
Bilmodellerna är välgjorda och snygga och det finns gott om ordentligt mustiga kärror här.

Efter ett katastrofalt intro drar Rivals igång och då genom långa, jobbiga tutorial-videos där en sådär lagom uttråkad kvinna berättar saker för mig som jag redan förstått innan jag ens rev av plasten runt själva spelfodralet. Vi snackar de mest grundläggande självklarheter som varenda racingtitel sedan Ridge Racer (1996) innehållt. Istället för att visa spelaren vilka spelmekaniska nyheter som tillkommit sedan föregångaren inuti själva tävlingarna väljer Ghost Games att riva ned den fjärde väggen gång på gång. Resultatet blir en spelstart där jag känner mig distanserad och framförallt uttråkad. Detta är kontraproduktivt på så många sätt. Jag hatar Rivals innan jag ens börjat spela det. Framtidens racingspel bör inte innehålla en sekund av detta. Inte en sekund.

Efter 19 minuter av tradiga inlärningsvideos och hopp mellan hackigt sega menyer och laddningstider som får mig att tvivla på att EA lärt sig tillräckligt mycket om hårdvaruarkitekturen i framförallt Playstation 4, är det dags för mig att ge mig ut på vägarna - utan stödhjul, mellansekvenser som inte går att trycka förbi eller tips som avbryter mig mitt i en furiös asfaltssladd. Rivals baseras i stora drag på samma grundrecept som Criterions två senaste Need for Speed-spel, Hot Pursuit och Most Wanted, med ett par distinkta skillnader. För det första äger racingen för det mesta rum på landsbygden och för det andra är drifting-mekaniken ännu klumpigare än sist. Med andra ord är detta inget arkadracingspel som ens lyckas närma sig det genombriljanta Forza Horizon ens för en liten, liten sekund. Låt mig förklara närmare...

Det enskilt största problemet med Need for Speed: Rivals, förutom töntig ton, gapig dialog och långa laddningstider, är det faktum att spelvärlden känns livlös och död. Ghost Games släpper lös spelaren i en gigantisk värld som saknar mening, poäng och som aldrig lyckas förmedla något annat än en opersonlig känsla av upprepning. Spelet kopplar upp sig mot nätet per automatik och släpper in fem andra spelare, och tillsammans gör vi vårt bästa för att skapa maximalt kaos i Redview County. Sex spelare i en såpass stor spelvärld som Rivals innehåller är dock på tok för lite. Jag skulle velat se, låt säga, 66 spelare som ett absolut minimum då det förutom den där tomma, döda känslan av total livlöshet faktiskt är snudd på omöjligt att försöka samordna någon form av enhetlig, lagbaserad racing här.

Detta är en annons: