The House of the Dead 2 & 3 Return

Är det möjligt för öron att kräkas? Tydligen inte, för då hade mina gjort det för länge sedan. House of the Dead 2, ursprungligen ett Dreamcast-spel, har nämligen de absolut sämsta rösterna i ett spel någonsin. Ibland är det så illa att jag när som helst förväntar mig att de ska vända sig om mot mig och säga "haha, gick du på det där, nu kommer de riktiga rösterna". Det måste vara något med genren, för Confidential Mission och alla Time Crisis var lika vedervärdiga. Det är så uselt att det blir bra och sedan hela vägen ner till uselt igen, och nästan värt att spela bara för att uppleva. Trean är bättre på den fronten och känns åtminstone aningen mer modern även grafiskt.

Men det är ju knappast därför man spelar dessa två spel. House of the Dead-serien är typiska arkadspel, där zombier och annat äckligt väller fram bakom varje hörn, vart man än vänder sig. Logik och grundläggande fysiska lagar lyser med sin frånvaro, det är bara att sikta och skjuta på allt som rör sig. Man rör sig automatiskt runt i omgivningarna och det dyker upp fiender precis överallt, även om det aldrig blir några Dead Rising-liknande horder utan bara tre-fyra stycken åt gången.

Det här mönstret bryts upp med bossar emellanåt som kräver aningen mer precist sikte för att ge sig. Här märker man också problematiken med att konvertera såna här spel till konsol. Det är egentligen väldigt lite skicklighet inblandat. När fienderna väl bestämmer sig för att göra en attack är det redan försent och du kommer att ta stryk. I arkadhallen hade du kvidit och stoppat i en femma till (eller gett upp med tom plånbok), men här är det bara att trycka på start och fortsätta.

Tidigare har vi varit tvungna att köpa dyra och åbäkiga specialkontroller för att ägna oss åt den här typen av pistolspel (att spela med handkontroll är sjukt meningslöst), men Wii-kontrollen är som gjord för det, med eller utan Zapper-tillbehöret. Det är väl nästan det största problemet med genren, att det alltid har krävt en pistol som sedan, i bästa fall, gick att använda i något enstaka spel till. Själv äger jag pistoler till Playstation 2 och Saturn, och nej, det blev aldrig riktigt meningsfulla köp det heller. Ska man vara elak så är den plastiga Zapper-tillsatsen precis lika värdelös, och även om den, med all sannolikhet, kommer att användas i en rad billiga pistolspelskonverteringar framöver är det ett dyrt åbäke till plastattrapp som ingen egentligen behöver.

En liten, liten nyhet i Wii-versionen är att den inbyggda högtalaren i Wii-kontrollen spelar upp alla ljud av själva vapnet, vilket hade gjort en del för inlevelsen om det inte vore för att den högtalaren är plågsamt dålig med burkigare ljud än ett gratulationskort för femton kronor.

Problemet är väl att genren aldrig varit särskilt prisvärd. Visserligen bjuder båda spelen på olika vägar att utforska men i praktiken gör man samma sak om och om igen i någon futtig timme tills det är slut, och spelet har inte ens Time Crisis taktiska duckande för att bryta upp mönstret. Man bara följer en svävande kamera och skjuter, skjuter, skjuter. Själva spelidén är förstås kul, även om genren lite förlorade sin lyster med förstapersonsskjutarnas framfart. Det blir ju faktiskt en helt annan sak att stå med en pistol i händerna och skjuta på TV:n, än att se en pistol på TV:n skjuta. Men som ett typiskt arkadspel är det egentligen bara underhållande i fem minuter för fem kronor, och 600 kronor för två urgamla pistolspel är rena rånet.