Fading Shadows

En ung pojke hålls fången av mörkrets mästare. Denna pojke är ett offer, eller ska snart bli ett - allt för att storstyggingen ska få tillgång till omättlig kraft, världsherravälde och tillgång till det vackra slottet i himlen. Men se, den unge pojkens oskuldsfulla själ blir räddad, inkapslad i en ensam tår. Räddad men ändå inte, fri men ändå inte...

Visst låter det fint. Lite som en introduktion till en episk fantasysaga i bokform, en storslagen film eller ett bombastiskt rollspel. Hoppas att du inte blir snuvad på konfekten, för ovanstående är bakgrunden till ett pusselspel.

Ja, ett pusselspel. Helt tokigt som helst, i mitt tycke. Visst har vissa pusselspel haft handling, om än ytterst ytliga sådana. Zoo Keeper, Tetris Worlds och Pokemon Link är några exempel. Fading Shadows tar däremot hela konceptet med pusselspelshandling till en helt ny, och ganska onödig, nivå. För det är inte så att spel med intrikat bakgrund är bättre på något sätt, speciellt inte när den förklaras i sin helhet på spelfodralets baksida.

I Fading Shadows är du en gudomlig pelare av ljus, som ska hjälpa den unge pojken Erwyn till frihet. Han har som sagt fått in själ inkapslad i en tår, som i sin tur har omslutits av en sfär, för att kunna rymma ut ur borgen där han hålls fången. Din närvaro kan helt enkelt sätta bollen i rullning för att vitsa till det lite.

Det är nämligen så att sfären följer pelaren av ljus som ett gem följer en magnet. I backar, genom vatten, ojämnt underlag och snirkliga passager får du trixa fram klotet till slutet på hinderbanan. Du kan ändra intensiteten på ljuspelaren för att kunna manövrera sfären lite bättre, vilket kommer väl till pass då klotet inte alltid är så samarbetsvilligt.

För att knåpa till det har utvecklarna på Involgamus lagt till funktionen att klotet kan ändra material. Från början är klotet gjort av järn, men järn rostar som bekant vid långvarig kontakt med vatten och är ett ganska tungt material. För att undvika oönskade kemiska reaktioner kan klotet förvandlas till trä, som flyter bättre på vatten men som tar stryk av din ljusstråle, genom att du trixar upp det på en förvandlingsruta. När varken järn eller trä fungerar bra kan du med ett knapptryck förvandla klotet till glas, och med ens blir klotet mer ömtåligt men kan komma åt knappar under vatten.

Banorna i Fading Shadows är som små hinderbanor. Lite backar, hopp, knappar, zick-zackande, vattenmassor och avsatser inbjuder till ett envetet rullande fram och tillbaka. I början känns spelsystemet intressant, men dessvärre blir det långtråkigt. Även om utvecklarna gör sitt bästa för att försöka variera pusslen på de 40 banorna, känns det inte som spelet har det där lilla extra som håller ens intresse vid liv. Det blir mycket av samma vara, trots försöken.

Fading Shadows må tappa nyhetens behag ganska snabbt, men det är inte bara spelets upplägg och bandesign som är ansvariga för den bedriften. Mycket frustration uppstår på grund av de långa laddingstiderna och den opolerade kameran som snarare stjälper än hjälper till i de flesta av spelmomenten. Grafiskt är Fading Shadows ett tillfredsställande spel, men kameran och laddningstiderna gör sannerligen sitt bästa för att skapa en känsla av ospelbarhet.

Visst har Fading Shadows några ljuspunkter, men dessvärre kan spelet inte skaka av sig känslan av att vara mediokert. Mycket är halvbra, såsom idén och spelkontrollen, men allt för många delar är för ogenomtänkta för att Fading Shadows ska kännas roligt. Nä, Involgamus borde helt sonika ta sin ambitiösa bakgrundshistoria och göra något mer konstruktivt av det. En bok eller en serietidning kanske? Det skulle säkert kännas mer intressant än en spelsession med Fading Shadows.