Grand Theft Auto IV

Jag hade hoppats på det bästa, men samtidigt också ställt in mig själv på att bli besviken. Det är svårt att förklara. Rockstar är inte vad Rockstar en gång var. Trodde jag i alla fall. Många nyckelpersoner bakom milstolpen Grand Theft Auto III hade slutat, och företagets enorma plånbok har genom åren krympt i rasande takt. Grand Theft Auto IV är tvunget att lyckas, och det rejält. Det är tvunget att vara superbt... och det är det.

Som speljournalist är jag van att få allt i god tid, att få allt innan dig. Vi får alltid spelen cirka två månader innan premiären och därmed tid för att spela igenom storyläget, testa eventuell multiplayer och även utföra sysslor som att fånga screenshots, eller testa kampanjen med en annan karaktär, eller på en annan svårighetsgrad. Detta gäller dock aldrig Rockstars spel. För Rockstar är spelbranschens rockstjärnor, och de jobbar hårt för att hålla den imagen vid liv.

Vi började prata med Rockstar så tidigt som i februari om att få recensera Grand Theft Auto IV i förväg. Responsen var minimal, intresset från deras sida svagt. Mycket svagt. Det löste sig dock till slut (annars skulle du inte läsa den här recensionen) och för mig, som alltid lever (och dör) med mina förväntningar - har min genomspelning av Grand Theft Auto IV varit en mycket annorlunda spelupplevelse.

Varför? Jo, för att jag, som den urbota GTA-fanatiker jag ändå är, faktiskt inte hört eller sett någonting från Grand Theft Auto IV, alls. Petter Mårtensson reste till Rockstar ifjol för att kika lite, men inte jag. Jag var tvungen att vara hemma och tjata på Bengt (med flera) och hade fram till tidigare i veckan inte sett en sekund av Rockstars efterlängtade fyra. Och därmed kom mycket som en härligt glad och mycket positiv överraskning.

Skulle Rockstar lyckas nyttja all den nya hårdvarukraften som de två nya konsolerna innehåller? Skulle de lyckas bygga ut spelvärlden i GTA inte bara rent geografiskt, och inte bara rent visuellt, utan även beträffande dynamik, liv - och rörelse. Skulle Rockstar lyckas skapa ett spel av samma skyhöga kvalitet som föregångarna bjudit på?

Svaret på alla dessa frågor är ja. Ja, ja, ja, ja. Ja! Rockstar har lyckats med allt detta, och lite till. De har lyckats snickra ihop ännu ett mästerverk som kommer att få all tänkbar konkurrens att skämmas. Rockstar må vara en bunt dryga satar med en otäck inställning till spelpressen... men ingen kan ta ifrån dem att de inte bara förändrat hur vi idag ser på spel (med GTA III) utan faktiskt fortsätter att briljera på en nivå som ingen annan tycks nå.

Det börjar som en stiligt utformad start på en kvalitetsrulle från Hollywood. En vy över ett rostigt lastfartyg, credit-texter som smälts in i grafiken likt anslaget till Lucky Number Slevin. Niko Bellic hoppar av lastfartyget i Liberty Citys hamn, en dimmig söndagnatt. Han har levt på båten i veckor, rest ända från Östeuropa, för att fly sitt förflutna, och jaga den amerikanska drömmen.

Niko är gammal krigsveteran från Balkan-kriget, ärrad, tystlåten, skrupelfri, snaggad och klädd i stereotypdoftande träningskläder. "Welcooome to America my coooouuuusin Niiikooooo!" skriker hans korpulente kusin Roman sekunderna efter Nikos fötter för första gången rör amerikansk mark. Och här börjar årets hittills bästa spel.

Handlingen i Grand Theft Auto IV ligger närmare Grand Theft Auto III än vad den gör Vice City och San Andreas. Niko är en hård jävel, som utan pengar på fickan, framtidsutsikter eller egentliga planer snabbt slår sig in på brottets bana för att bistå sin klumpige småskurk till kusin med nödvändig assistans.

Som vanligt börjar allt med enklare rutingrejor som att skjutsa glädjeflickor, stjäla bilar och frakta vapen. Ju längre in i spelet man kommer, ju mer insyltad i Liberty City-maffians organiserade brottslighet blir man, och som Niko Bellic gäller det att slå sig upp mot toppen. Mot att bli Liberty Citys högst aktade råbus.

Från början kommer uppdragen antingen från kusinen Roman eller småskurken Vlad, som förpestar den redan ruttna arbetsmiljön på Romans bilverkstad. Att återse staden från Grand Theft Auto III är härligt. Rockstar har byggt ut Liberty City ganska rejält sedan jag sist besökte den, men ändå hållit kvar viktiga stadsdelar och riktmärken, och en bekant och ruskigt njutbar känsla av hemtrevnad infinner sig snabbt.

Upplägget och den dynamiska spelstrukturen som Grand Theft Auto-spelen alltid skrytit med finns inkluderad även i Grand Theft Auto IV. Du tar uppdrag av den du vill arbeta för, du gör de uppdrag du vill, resten hoppar du över - och trots detta, trots all denna frihet som spelaren ges - lyckas Rockstar lika skickligt som alltid berätta en intressant, mångfacetterad, våldsam och ruskigt välskriven story som känns högintressant från filmruta ett. Resten av spelvärlden: stjäl, kopiera och plagiera - för såhär bra på att berätta en story är tamefan ingen förutom just Rockstar.

Handlingen och tonen i Grand Theft Auto IV är mer allvarlig och en gnutta mer sofistikerad än i tidigare spel. Niko kämpar mot sina egna hjärnspöken efter Bosnien-kriget, och hans uppdragsgivare, kompisar och offer känns mer mänskliga, verkliga och intelligenta än vad Rockstar vant mig vid. Grand Theft Auto IV är inte proppfullt med lättsamt fnittriga popkulturella referenser och parodier som framförallt Grand Theft Auto: Vice City och Grand Theft Auto: San Andreas var. Nej, här känns det som om Rockstar istället vågar förlita sig helt på sin egen starka berättelse, och därmed dragit ned en del på seriens patenterade humor.

Grand Theft Auto IV handlar om östeuropeisk maffia, och hur de sakta men säkert sväljer Rockstars digitala variant på New York. Visst, här finns stereotyper (i massor) och överspel (i massor) men tonen är hårdare, råare och mer allvarlig än någonsin tidigare.

Detta går såklart hand-i-hand med att Liberty City uppgraderats rejält, på alla tänkbara sätt, sedan sist jag besökte stället. Till skillnad från tidigare spel, eller andra spel av samma typ, lever Liberty City nu - på riktigt. Det känns inte alls som en spökstad som bara slagits upp av lösryckta polygonflak, för att husera dig och dina vansinnesstrapatser, utan verkligen som ett riktigt ställe. Som en riktig stad. Det känns som om Niko anländer, som vilken våldsbenägen (illegal) invandrare som helst, och bara är en liten del i en enorm stad. Inget mer. Och den känslan är helt fantastisk.

Vid flera tillfällen har saker skett i det här spelet som fått mig att skratta högljutt, eller bara stirra - med förstenad blick, på redaktionens enorma 103-tumsduk. På väg ut genom Romans skraltiga garage alldeles i början av spelet råkar jag (i låg hastighet) köra på en gammal tjock farbror som pratar i sin mobiltelefon. Han ramlar, tappar sin telefon och svär över min oförmåga att se mig för i trafiken. Sekunden senare står han upp igen, borstar av sina byxor, plockar upp telefonen (som ger ifrån sig ett irriterat ljud från en upprörd kvinna) och fortsätter samtalet med "sorry honey, I just got hit by some asshole".

Det är ett exempel, ett av många. Vid ett annat tillfälle skrämmer jag bort en korvgubbe och tar över hans korvkiosk. Jag står bredvid korvvagnen i en halvtimme ungefär och passar såklart på att betrakta världen framför min (min och min?) lilla vagn under tiden. Rödlyset strax till höger i korsningen blinkar till, ett tiotal bilar stannar i samlad köbildning, de väntar alla på grönt.

En lättklädd dam går fram till en av bilarna som stannat vid rödljusen och frågar han som kör bilen om han är sugen på lite "rajtan-tajtan". Svaret blir nej, varpå det blir grönt och de första tre bilarna kör iväg. Mannen som just tackat nej till horan är lite sen på gasen och blir därmed bumpad av bilen bakom. Han slänger sig på bromsen, kliver ur sin bil och går genast bort till bilen bakom för att starta ett sjuhelvetes gräl med föraren i den bilen. Jag står som förstenad bakom min lilla korvvagn, och tänker "jösses, händer verkligen det här?".

Detaljerna gör spelet, för i övrigt är det oerhört mycket som är precis som vanligt. De där detaljerna, de är magiska. Det går att stå i timmar, stilla, och bara kika på staden och alla dess invånare. Se hur de tar upp paraplyer om det börjar regna, hur de lämnar sin post i postlådorna, slänger sopor, eller blir haffade av polisen för enklare trafikföreteelser.

Niko byter ett kallt östeuropa mot Liberty City. Han flyr sitt hem för att finna lyckan i USA. Och utan mobiltelefon vore han såklart absolut ingenting. Roman ger Niko en gammal telefon vilket visar sig vara spelets centerpunkt, och Nikos viktigaste ägodel. Alla Nikos vänner, uppdragsgivare, tjejer och andra kontaker sparas i mobiltelefonen och många av spelets uppdrag ges till Niko genom just telefonsamtal på hans mobiltelefon. Detta känns som ett modernt och lyckat grepp som Rockstar förverkligat med största bravur. Roligast är det att uppvakta stadens damer med alldeles för täta påringningar (vid helt fel tider på dygnet) bara för att bli utskälld.

Vissa kontakter är exempelvis viktigare än andra. Dejter, barpolare och annat krafs kan man enkelt klara sig utan om man så snabbt som möjligt vill springa igenom spelets grymma story. Viktigare är det dock att hålla sig på god fot med de "större" uppdragsgivarna som man stöter på under sin 20-timmar långa resa mot slutet. Stereoid-pumparen Brucie är exempelvis expert på stulna bilar och hjälper mer än gärna Niko med eventuella problem, medan brajrökande rastakungen Little Jacobs expertis rör skjutvapen, vilket blir viktigare och viktigare ju svårare uppdragen blir.

Vänner är bra, dock inte enbart bra. Jag fann mig själv helt upptagen av att underhålla mina vänner vid ett tillfälle i spelet, och hade helt glömt av att fortsätta med uppdragen/storyn. Det är så roligt att bjuda med sig sin flickvän på en bar för att sekunden senare upptäcka att Niko är den som druckit mest av starkvarorna, att det ibland har varit svårt att återgå till handlingen. Att gå till en bar, hinka i sig ett par flaskor sprit för att sedan försöka köra hem i någon av alla de stulna bilar som Niko gör av med under spelets gång - är inget att rekommendera dock. Det är nämligen ohyggligt svårt att kontrollera sin bil när man druckit, och om polisen ser en använda hela vägen för att ta sig fram, blir man ganska snabbt haffad för rattfylla.

Förutom frekventa bar-besök kan man göra mycket annat med sin dejt. Jag höll kvar vid den första tjej man träffar i spelet (Michelle) genom hela äventyret och tog bland annat med henne ut till hamnen (Coney Island-kopian) för att spela lite bowling. Bowling är precis som biljard-spelet och dart-spelet små enkla minispels-liknande historier som man kan förströ sig med om man tröttnat på att röja runt i stadskärnan och bli konstant jagad av polisen.

Bowling-dejten gick dock hopplöst fel för min del då jag snabbt blev uttråkad av den lugna och harmoniska atmosfär som den ljusrosa bowlingstället osade av. Jag tog istället fram en näve granater och började spränga allt och alla inuti bowlinghallen vilket Michelle inte uppskattade. Efter detta fick jag kämpa ganska duktigt för att återvinna hennes förtroende och få henne att gå med på att dejta mig igen. Vilket jag i och för sig raserade snabbt då jag försökte få mig lite "umgänge" direkt vid nästa träff.

Rent spelmekaniskt har Rockstar ändrat en rad mindre detaljer som gör ganska stora skillnader, i slutändan. Bilfysiken är helt ny, och kräver betydligt mer av spelaren än tidigare. Faktum är att många av bilmodellerna uppför sig oerhört verklighetstroget tack vare den nya och oerhört mycket bättre fysikmotorn som Rockstar stoppat in. I de tidigare spelen räckte det med att peka och gasa, och ville man ta en snäv kurva i hysteriskt fart behövde man bara ge handbromsen en lätt knuff. Så funkar det inte längre.