Race Driver: Grid

Colin McRae: Dirt var en nystart för racingkungarna hos Codemasters. Djärvare, snabbare, smutsigare och mer kaotiskt än något av studions tidigare alster. Efter Dirt kommer Grid, en asfalterad och mer välvaxad version av Dirt, med samma furiösa tempo, samma fantastiska närvarokänsla och samma underbart arkaddoftande spelbarhet.

Race Driver: Grid är varierad vansinnesracing när den är som allra, allra bäst. Och jag har spenderat en hel månad i den skräddarsydda racingoverall som Codemasters när erbjuder. Det går snabbt, det är våldsamt, bökigt, trångt och överallt på banan ligger det bitar av den svindyra glasfiber-styling som jag tappade på varvet innan. Detta är racing på steroider, racing med flygbränsle, lustgas och vilda dubbelturbos. Det är underbart.

Race Driver: Grid är ett hopkok av mängder av väl implementerade idéer, från en rad olika racingklassiker. Codemasters har blandat Toca: Race Driver med Need for Speed: Pro Street, Toca Touring Car 2, Project Gotham Racing 3 och kryddat med en nypa Juiced. Resultatet är ett spel som EA exempelvis skulle mörda för, ett spel som erbjuder så mycket racing för pengarna att man till en början nästan storknar. Codemasters har med racingserier som Colin McRae Rally och Toca: Touring Car alltid stått för kvalitet, men trots detta har de i och med Race Driver: Grid... överträffat sig själva.

När spelet börjar är du en körglad amatör, envis, ambitiös och tävlingssugen. En sensuell kvinnoröst visar dig ditt improviserade garage där du kommer att spendera mycket av din tid tillsammans med Grid. Till en början saknas finanserna för att inhandla en bil, och man måste därmed istället ge sig ut som fabriksförare, uthyrd till en rad olika etablerade stall, för att vinna ihop 60 000 euro. När man väl gjort det kan man köpa sin första kärra, en gammal restaurerad Turbo-Mustang, och Grid tar fart på allvar...

I ditt garage finns alla spelets olika tävlingar uppraddade som grafiska smörgåsbord. Precis som i Colin McRae: Dirt måste du klara ett antal lopp i karriärlägets första avsnitt för att kunna avancera upp på stegen och komma åt de riktigt svåra loppen. Tävlingarna är från start indelade i tre regionsklasser; amerikanska muskler, europeisk touring car (och open wheel) och japanska tuners. Under dessa tre huvudkategorier finns det sedan mängder av olika racingdiscipliner att välja mellan.

Medan du tävlar och vinner erhåller du respektpoäng vilket gör det möjligt att erhålla fler sponsoravtal. Du tjänar så klart även pengar vilket gör att du kan köpa nya bilar, för att få tillgång till fler tävlingsmoment i fler racingdiscipliner. För Race Driver: Grid inne-håller mängder av olika typer av racetävlingar. Här finns Touring Car-tävlingar, formula-race, regelrätt street racing, Le Mans 24, driftracing freestyle drift och backtävlingar. Variationen är enorm, och till skillnad från Toca: Race Driver 2 är samtliga av spelets bilklasser väl representerade och mycket lyckade.

Det är hiskeligt skoj att hoppa mellan sanslöst vridstarka muskelbilar som Dodge nya Challenger till idiotsnabba supersportbilar som Koenigsegg, och variera flådiga drifting-uppvisningar med benhårda kappkörningar längs slingriga bergsvägar.

Att skapa ett racingspel med den mängden variation som Codemasters har gjort här är svårt, oerhört svårt. Oftast lyckas man med en typ av racing, och håller sig då till denna. Codemasters har dock gjort det till sin egen grej, att bemästra så många olika formar av hjulburet tävlande som det bara går, och i Grid gör de nästan precis allting helt och hållet perfekt.

För varje lopp man vinner, varje mästerskap erbjuds man nya sponsoravtal med en mängd verkliga företag (som Valvoline, Dunlop, Top Secret, med flera). I garaget sedan efter avslutad tävling kan man efter eget huvud sedan placera ut dekaler med dessa sponsorers logotyp för att i nästa race hämta hem fina prispengar från varje sponsor.

Efter ett tag, efter ett par framgångsrika säsonger i spelets karriärläge får man sedan chans att anställa andra förare till sitt team, och (också precis som i Juiced) leja dessa att tävla i samma eller andra lopp där man själv är med, för att vinna ännu mer sponsorpengar.

Bilfysiken doftar starkt av arkadglädje, och precis som Colin McRae: Dirt måste man vänja sig vid den extremt responsiva direktstyrningen som de flesta av spelets bilar är utrustade med. Friktionsfysiken är hutlöst överdriven liksom fartkänslan, och i en vild mix med aggressiv artificiell intelligens, supersnygg presentation och många trånga stadsbanor (fulla av liv, rörelse och med tusentals detaljer) är detta en mycket häftig racingupplevelse.

För trots att Race Driver: Grid är ett renodlat arkadspel har Codemasters byggt fysiken på verkliga grunder, och sedan pumpat alla parametrar med överdrifter, extrem racing och ren och skär spelglädje.

Till en början attackerade Petter kurvorna med allt han hade, försökte åka så brett som han bara kunde med hjälp av handbromsen och slaktade sig fram bland motståndarbilarna. Jag var lika aggressiv mot dem som de var mot mig, och uppmuntrades till Burnout-körstilen av den hysteriska fartkänslan och den vilt överdivna friktionsfysiken (man stannar verkligen på en femöring i Grid, precis som i Dirt).

Det visade sig snabbt vara ett misstag då eder chefredaktör pensionerades från mängder av race, tappade sponsorer och blev av med rätt mycket pengar. Det gäller istället att memorera banorna i Race Driver: Grid, vara noga med att kolla 3D-kartan (direkt från Juiced) i nedre vänstra hörnet) och åka snävt och smart utan att tumma på farten.

Smäller man sin bil hårt nog förlorar den effekt. Ramen kan bli sned, man kan få punktering, eller slå sönder kylaren. Det går även att kvadda bilen helt, och man måste då antingen starta om loppet, ge upp eller använda den flashback-funktion som Codemasters byggt in i spelet. Den här delen av Grid fungerar lite som i Prince of Persia: Sands of Time. Låter kanske som en långsökt jämförelse med bare with me now, jag har en bra poäng.

Om man skulle råka på att skicka in sin nytvättade Challenger rakt in i muren i Grid, och därmed exempelvis knäcka framaxeln, kan man gå in i flashback-minimenyn, spola tillbaka tiden ett par sekunder och sedan aktivera minnet. För den våghalsige är detta såklart en superbt användbar funktion, men man har inte hur många flashbacks som helst. Tre stycken (per lopp) startar man med, och kan sedan vinna flera allt eftersom spelet fortlöper.

Skademodellen i Grid är bland det bästa jag någonsin sätt i ett racingspel. Plåten bucklas på ett oerhört realistiskt sätt, plast knycklas, spricker och flyger av och lacken repas om man gnuggar sig mot staket eller mot motståndarna. Man kan även kvadda sin bil helt och hållet (som jag redan påpekat), bryta av fram- eller bakaxeln, spränga motorn, krocka sönder kylaren samt tappa hjulen. Dessa incidenter inträffar dock enbart då Mäki spelar. Inte när jag kör. Typ.

Sen har vi det grafiska, där Grid briljerar på en helt egen nivå. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle släppas något racingspel i år som kunde utmata det ursnygga Gran Turismo 5: Prologue om titeln världens snyggaste bilspel, men jag hade fel. Race Driver: Grid är snyggare än Sonys semi-simulator, och därmed även snyggare än allt annat i racinggenren just nu, oavsett plattform. Bilmodellerna är underbart detaljerade, banorna helt sjukt iögonfallande och ljussättningen saknar helt motstycke.

Skillnaden melland e tre olika versionerna är liten, men befintlig. Bäst är tveklöst PC-versionen där man med en stark PC kan maxa spelets antialias och även köra det i skyhög upplösning. Precis som tidigare spel från Codemasters är PC-spelet mycket väl optimerat och laddar snabbt.

Mellan konsolupplagorna skiljer det lite mellan flytet och en aning när det kommer till spelets färger. Jag skulle nog säga att Xbox 360-versionen ser aningen bättre ut än Playstation 3-spelet men det handlar om minimala detaljer, ingenting övergripande.

I slutändan är Race Driver: Grid ett briljant spel som tillgodoser samtliga av mina racingbehov. Om du bara ska köpa ett racingspel i sommar; köp för guds skull detta. För ett mer varierat, homogent, utmanande och framförallt supersnyggt bilspel hittar du helt enkelt inte.