Ninja Gaiden II

Ninja Gaiden II sparkar igång med en dam kallad Sonia som letar efter Ryu Hayabusa. Hon hinner inte mer än fråga efter honom för att bara sekunderna senare bli överrumplad av svartklädda och maskerade ninjas, kidnappad och bortförd precis när Ryu dyker upp. Ryu ger sig såklart av för att befria henne och blir därmed insyltad i hans absolut värsta äventyr hittills.

Ninja Gaiden II utspelas i en ytterst fiktiv framtid med både flygande bilar och enorma skyskrapor med små japanska trädgårdar på taket kombinerat med inslag från det feodala Japan. Under första banan passerar man åtskilliga rispappersväggar och blommande körsbärsträd samt ohyggliga mängder ninjas som liksom bara väntar på att få smaka svärd. Så långt är allt sig likt, men Team Ninja har satsat hårt denna gång på att göra Ninja Gaiden II mer följsamt även för dem som inte är vana vid extremt hårdkokta actionäventyr. Något man faktiskt lyckats bra med, bland annat genom ett mer lättanvänt system för hälsa och smartare menyer.

Numera helas man nämligen automatiskt upp efter varje strid och återfår det mesta av sitt liv så man snabbt står redo att ta sig an nästa trupp lönnmördare som väntar runt knuten. Dessutom går det blixtsnabbt att ge Ryu Hayabusa bonusföremål eller byta vapen genom att bara trycka på D-paden utan att trassla i menyerna. Därmed får Ninja Gaiden II ett om möjligt ännu högre och mer frenetiskt tempo än sin föregångare. För de som inte vill ha samma överbrutala motstånd som i det första spelet erbjuds även en mer normal svårighetsgrad som fortfarande känns ganska utmanande. Allt som allt är verkligen Ninja Gaiden II mer lättillgängligt för alla, utan att tappa bort fansen från föregångaren.

Att styra omkring Ryu är som vanligt en dans på rosor. Ninja Gaiden II är nästan som ett fightingspel förklätt i actionkostym där varenda strid är viktig. Det existerar ingen kanonmat och fienden kommer att slåss så länge de andas. Även en till synes helt oskadliggjord men levande fiende kommer direkt försöka spränga sig själv i bitar i en vansinnig kamikaze-attack så det gäller att fort skynda sig att dela ut det slutgiltiga dödande hugget följt av en enorm blodfontän. Ninja Gaiden II är nämligen extremt blodigt och de hugg du gör mot dina motståndare resulterar i rejäla skärsår, och inte sällan med att både armar och ben kapas medan huvuden rullar som bowlingklot längs marken.

När motståndet i Ninja Gaiden II blir övermäktigt, och det kommer det att bli, finns möjligt att använda nin-po för att tillfälligt vända striden till sin fördel. Flera sorter finns och de går att uppgradera samt kontrollera på ett bättre sätt än i föregångaren genom att man kan sikta in sig på den fiende man haft mest problem med. En bra förändring som gör hela spelet mer interaktivt.

Till skillnad från i andra spel är allt blod heller inte bara utsmyckning utan något som stannar kvar. Det betyder att varje strid snart mest kan liknas vid en enorm plats för ritualslakt där varenda centimeter av marken färgats röd, kroppsdelar som i drivor på marken medan blod bokstavligt talat droppar från Ryu Hayabusas skarpslipade vapen. Något Ryu tacklar lagom nonchigt genom att bara skaka av allt blod från marken, sätta det på ryggen och rusa vidare mot nästa storslakt.

Allt detta leder till att slagsmålen hela tiden känns coola, men även nervkittlande och utmanande och kräver konstant vaksamhet. Att plugga grymma slagkombinationer är det absolut bästa sättet att slippa den illröda Game Over-skärmen alltför många gånger. Lägg till det seriens patenterat underbara bossfighter där man enligt klassisk actionprincip först tycker att de verkar vara totalt omöjliga, därefter så sakteliga listar ut deras rörelsemönster, för att sedan ta itu med dem på allvar. Något som alltid känns otroligt tillfredsställande.

Vad som däremot känns som en besvikelse är mängden småtrista banor. Ninja Gaiden var ett färgsprakande urläckert spel med stor miljövariation och smart uttänkt plattformshoppande. Ninja Gaiden II är mer ojämnt och känns bitvis nästan ostrukturerat. Lyckligtvis finns det naturligtvis gott om bra banor som de första striderna bland enorma japanska skyskrapor, slagsmål nedanför gotiska kyrkor i Italien och utforskande av brinnande buddisttempel fyllda med ninjas. Allra bäst blir det under kapitel sju när man får chansen att besöka ett gigantiskt luftskepp. Ninja Gaiden II är dessutom bra mycket längre än sin föregångare, men det känns som sagt ändå inte riktigt lika genomarbetat.

Det är något som även går igenom i det grafiska. Team Ninja regerade under Xbox-eran och samtliga deras släppta spel belönades med betyget tio i grafik. Till Xbox 360 har de haft svårare att få till det och det märks även i Ninja Gaiden II. Visserligen hör animationerna förmodligen till de bästa i ett spel någonsin och jag fullständigt älskar både designen och Ryus märkliga värld, men det förändrar inte faktumet att alla omgivningar är ganska sparsmakade rent detaljmässigt och påminner lite om Xbox-spel i högre upplösning.

Det finns mängder av vapen i Ninja Gaiden II, varav alla kan uppgraderas efter egna önskemål så man ska kunna hitta det som passar den egna spelstilen. Förutom det mest uppenbara som Ryus katana, finns även mer obskyra vapen som klor och skridskoliknande doningar som gjorda för att med välriktade sparkar dekapitera fiender samt även klassikern kusarigama. En sylvass skära med en lång kedja följt av ett klot. Det kanske coolaste vapnet i Ninja Gaiden hittills. Förutom svärdet börjar du Ninja Gaiden II med dina trogna shuriken, kaststjärnor, som mest är till för att störa fiende utan att dela ut egentlig skada. Senare i spelet får du dock både pilbåge och ett maskingevär med vev.

Alla dessa mer eller mindre skarpslipade påkar bidrar till att ge Ninja Gaiden II riktigt skaplig variation och känns precis så olika som man kan tänka sig att de ska vara i verkliga livet. Det går så långt att jag snabbt får olika favoritvapen beroende på vilka jag möter och tack vare det nya menysystemet bläddrar jag smidigt emellan dem. En liten men enkel detalj som gamla Ninja Gaiden-fan garanterat kommer att uppskatta enormt.

Som alla andra japanska ninjor av rang behärskar Ryu Hayabusa även förmågan att kunna springa på vatten. Det gör att man tar sig fram betydligt snabbare än genom att simma och är ett smart sätt att undslippa fiender för att få en sekunds andrum. Tyvärr finns det vattenfiender samt bågskyttar som om de träffar får Ryu att falla och tvingas simma. Vattenspringandet kommer allra mest till sin rätt vid det italienska besöket i en Venedig-liknande stad kallad Aqua Capital men även på andra banor kan man nyttja den fiffiga tekniken, men glöm för guds skull inte att utforska även under ytan eftersom det finns gott om hemligheter där.

Annars är mycket sig likt och för den som vill ha ett bra ninjaspel fyllt av alla ninjaklyschor som finns har hittat rätt. Men även om Ninja Gaiden II är ett riktigt grymt actionspel med följsam och smidig spelkontroll, lagom utmaning, coola bossfighter och riktigt högt tempo så kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. Ninja Gaiden var ett av mina absoluta favoritspel genom alla tider, medan Ninja Gaiden II "bara" är ett mycket bra spel. Mitt slutomdöme blir ändå en rejäl köprekommendation, men förvänta dig inget nytt mästerverk.