Duke Nukem: Manhattan Project

Hertigen beter sig numera svinigt även i min telefon. "Pistolkulor, bomber och brudar, jag har det bästa jobbet i världen", förklarar han innan han försöker hoppa från en plattform till en annan och misslyckas kapitalt. Istället för att landa smidigt som jag planerade faller han cirka 200 meter och landar gud vet vart utan att skadas det minsta. Vi är vilse nu, Duke och jag. Kanske landade vi på helt rätt ställe, kanske har vi en lång och hemsk klättring framför oss. Klart står hur som helst att såväl spelkontrollen som den obegripliga bandesignen vill oss illa.

Duke Nukem: Manhattan Project släpptes ursprungligen till PC för 12 år sedan och upplevdes redan då som en medioker, grå Contra-klon smäckfylld av trötta one-liners, horribelt korkade fiender och välutrustade damer i nöd. När titeln nu lanseras på Ios är det mesta intakt, men den här gången styr jag hertigens framfart genom New York med hjälp av ett plottrigt kontrollschema utplacerat över cirka 70 procent av skärmen på min stackars telefon.

Det tar en stund att vänja sig, men när jag till slut lyckas skifta mellan höger, vänster, upp, ned, hopp, byte av vapen, skjut- och granatknapparna vill Duke ändå inte riktigt göra som jag säger åt honom. Han halkar, springer i fel riktning och vill inte riktigt ta tag i plattformarna som han behöver hoppa till för att rädda tjejer.

Sistnämda är ett stort problem eftersom att så gott som varannan plattform kräver att Duke tar tag i kanten och hivar sig upp, något som hade varit irriterande nog med funktionell spelkontroll och som blir helt fasansfullt när det känns som en ren chansning om han kommer att tag i kanten eller ej. Jag tror att man måste hålla i upp-knappen vid precis rätt tillfälle, men jag är inte helt säker. Det är dessutom helt omöjligt att avgöra hur långt Duke kommer att hoppa då tyngdlagen tycks skrivas om i realtid i takt med att jag spelar.

Nåväl, i takt med att jag klumpar mig vidare får jag kontinuerligt tag på nya skjutdon. Hagelgeväret är bäst. Med hagelgeväret behöver jag bara springa fram till grisarna (som egentligen är människor som har råkat få i sig gift genom Manhattans dricksvatten) och trycka av. Då får jag ofta höra Duke säga något i stil med "skrik som en gris" eller "jag hatar grisar".

Granaten är däremot sämst. Detta eftersom att den bara sprängs ibland. Ofta ligger den bara kvar där på marken tills jag plockar upp den igen. Redan på den första banan innebär det här trubbel eftersom att en gris som står i vägen (på plattformen Duke bör landa på efter att ha klättrat på ett rör i taket) inte kan träffas av pistolkulor. Granaten är det enda som funkar, men den sprängs ju inte. Jag vet inte om det är jag som gör fel eller om granaten helt enkelt bara sprängs ibland. Spelet har inte lärt mig.

Och där ligger Duke Nukem: Manhattan Project:s huvudsakliga brist. Jag har aldrig kontroll över vad som sker på skärmen. Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte varför jag ska dit, spelkontrollen är en pina och bandesignen är så otydlig att det saknar motstycke.

Om jag vill så kan jag spendera riktiga pengar på att köpa köttiga vapen med oändliga mängder ammunition, men det vill jag inte. Då delar jag hellre ut en ordentlig spark mot sprickor på väggarna som tenderar att gömma bonusprylar. Helst av allt stänger jag dock av och undviker Duke Nukem: Manhattan Project helt, för även om det finns ett fåtal punkter som fungerar som de ska så är även dessa utdaterade och kantade av ful grafik, olidlig musik, fattiga ljudeffekter och trasig spelkontroll.