Det skulle kunna vara en härlig och fridfull semester på den europeiska landsbygden. Vattnet ligger stilla över den lilla sjön, solen står högt på himlen och fåglarna kvittrar. I en närliggande skogsdunge skulle man kunna duka upp för en romantisk picknick i det gröna, bara ligga och slappa, tycka att livet är skönt och njuta av nuet. Detta förutsätter dock att den ryska granskogen inte exploderar av tung inkommande artillerield! Battlefield: Bad Company är inte en romantisk picknick i det gröna, det är renodlad rysk landsbygdsmangel där dvärgbjörkar, tallar, stenåsar och småskalig bebyggelse förvandlas till damm, av dig.

I Battlefield: Bad Company axlar man rollen som Preston Marlow, infanterist i amerikanska armén. Preston har varit en stygg pojke och gjort något som han hade kunnat få fängelse för, istället för att göra sig av med killen har dock amerikanska armén insett att han kan komma till nytta på annat håll. Istället för krigsrätt slussas han till B-kompaniet. Ett gäng glada killar som inte passar in på andra håll i armén och har hamnat i B-kompaniet på grund av att de kan offras i strid. B-kompaniet har i allmän mun en helt annan betydelse, som spelets titel antyder kallas gänget Bad Company.

Här hamnar misslyckade soldater som inte sköter sig. De soldater som fortfarande kan brukas i strid, men som inte behöver ha någon överdriven chans att överleva medan de försöker göra lite nytta. Gruppen befolkas av sergeanten Redford, en ledare med aukthoritet, en armékille som har gjort sitt i kriget och nu endast jobbar för att få komma åka hem och fiska. Sweetwater, den konstant pladdrande glasögonbärande maskingevärsbärande soldaten som besitter de konstigaste kunskaper. Samt Haggard, den fullkomligt bindgalne Texas-bon som älskar att spränga saker.

Nytillskottet Preston möts med viss skepsis från de ärrade veteranerna i B-kompaniet, vadslagningen om när han ska äta en rysk kula börjar ganska omedelbart. Efter en stund på trupptransport och kroppslig ömhet efter en granatfullträff får man ett par minuter på sig att öva in sig på kontrollerna och efter det bryter det ryska helvetet loss på allvar. Jag får direkt chansen att ta den väg jag så önskar för att komma fram till mitt mål och de stora utomhussektioner som jag bjuds på känns fräscha, även om det självklart finns begränsningar för hur mycket man kan röra sig runt om i spelvärlden. Detta betyder att man kan finna alternativa rutter till fienden och kanske anfalla från en högt beläden granskog, istället för att försöka springa mellan två utkikstorn fyllda med maskingevär.

Detta betyder att mycket av spelet består av tempoväxlingar, något Digital Illusions har utfört med bravur. När det väl är lugnt kan man känna att man befinner sig en renodlad idyll där lugnet är kung och naturen imponerar stort i sin prakt. När det sedan brakar loss är det med buller och bång.

Granater briserar, maskingevärselden ligger tjock över marken, artilleri, stridsvagnar och annat trevligt gör sitt bästa för att holka ur hela landskapet till en gigantisk svärtad grusgrop. Digital Illusions gör ett mästerligt jobb i att förmedla en genuin krigskänsla och vart man än vänder sig faller det ner artillerigranater, byggnader smulas till bitar, det slår lock för öronen och närvarokänslan är fullkomlig.

Under min tid i Battlefield: Bad Company växlar spelet mellan benhårda strider mot fiender som är fast beslutna att ge mig en jordfylld grav och putslustiga mellansekvenser där de fyra "hjältarna" gör de mest konstiga saker. Växlingen mellan seriositet och skämtsamhet fungerar ytterst bra och färgar hela upplevelsen. Medan sergeanten pratar med huvudkvarteret är Haggard fast beslutsam att reta gallfeber på Sweetwater genom att konstant nudda dennes öron, vilket till slut driver Sweetwater lite smått till vansinne. Jag sitter i soffan och, hukad över handkontrollen och utstöter hulkande små skratt, jag kroknar av skratt och låter som en gammal gubbe helt enkelt. Jag gillar starkt.

Mixen mellan krig och skämt korsas konstant och det skulle kunna bli så fel, men det är något som aldrig inträffar. Digital Illusions har sett till att balansera allvar och skämt på ett mästerligt sätt och de välgjorda karaktärerna är fantastiska på att förmedla den känslan som gör Battlefield: Bad Company unikt, humorn, den underbara spelkänslan och stämningen går igen i allt som händer. Även när det blir allvar hänger kepsen lite skämtsamt på sned och det blir aldrig fånigt eller omotiverat dumt. Humorn genomsyrar allt i Battlefield: Bad Company det känns alltid rätt då det är en av grundstenarna i spelet.

Till en början får man utföra uppdrag som går ut på att slå ut fiendeposteringar, försvarspositioner, luftvärnskanoner, radiostörningsutrustning och mycket annat. Efter ett tag visar det sig att ryssen har fått hjälp av en armé legosoldater, dessa soldater får alltid betalt i rent guld och det är här som vår grupp får ett visst intresse för den gula metallen. Även om de för ögonblicket inte lägger någon jättestor tanke bakom det faktum att det någonstans ska finnas en stor guldgömma, finns det i bakhuvudet och till slut gör vårt glada soldatgäng slag i saken och beger sig på jakt efter rikedomarna.

Allt är dock inte guld och söndersprängda gröna ryska granskogar i Battlefield: Bad Company. Det finns tillfällen då jag blivit så arg att jag snudd på varit sugen på att kasta ut allt jag äger på en åker, bara för att köra över det 9000 gånger med en turboladdad skördetröska. Digital Illusions har av någon anledning valt att bestraffa spelaren vid olika tillfällen. Man kan ofta ratta runt i en schysst rysk trupptransport på de ryska landsortsvägarna, bara för att sekunder senare sprängas till tunn pommes av en stridsvagn som står och lurar i en skogsdungen eller mellan två hus uppe på en kulle. Lite lätt irriterande ibland, men det är inte alls det värsta.

Fienden är otroligt pricksäker, även på långa avstånd och med helt vanliga automatvapen. Ibland sätter Digital Illusions mig i ett skruvstäd där det finns få eller inga möjligheter att improvisera, flankera fienden eller komma fram med alternativa lösningar på ett problem. Då försvinner snabbt det roliga och ersätts av ren frustration. Ibland går det att gå runt problemet, man kan ta tallvägen och försöka sätta en granat eller två i sidopansaret eller spränga sandsäcksbunkern med automatgeväret påmonterat. Det finns dock ett par sådana ställen där detta inte går, alls.

Här känns det som att Digital Illusions vill straffa spelaren och tvinga fram ett dödläge där man har riktigt riktigt tråkigt. Att man ibland vill hålla nere spelaren lite kan jag förstå, men att straffa och förnedra, när allt man vill göra är att sprida lite skön död över den ryska marken? Nja, det känns inte helt rätt, nu ska det påpekas att detta inte inträffar jätteofta och att man i nästan alla situationer kan utnyttja det öppna spellandskap som finns till ens förfogande för att ta alternativa rutter till fienden. Annat än att springa rakt in framför den ryska björnen alltså.

Battlefield: Bad Company är bland det vackraste som har kommit till dagens moderna konsoler och förutom sanslöst snygga texturer, karaktärer, fordon, vapen, omgivningar och effekter har Battlefield: Bad Company en visuell inramning som passar det mindre realistiska konceptet perfekt. Färgsättningen är varm och lummig, med nedtonad kontrast och skuggor som lutar mer åt det lättare grå hållet, snarare än det stela, hårda, karga, arga supersvarta man kan träffa på i lite hårdare spel.

Den ryska landsbygden och de andra miljöerna man besöker i spelet är alla klädda i läckra texturer och den förstörelse man sprider omkring sig lämnar underbart härliga tecken efter sig. Kratrar sprängs upp i marken, byggnader förvandlas till smågrus, tegelsten yr omkring en och allt ackompanjeras med en underbar ljudbild. Röstskådespel, vapenljud, fordon, explosioner och allt vad man nu kan finna i sitt öra under en hård eldstrid är av läskigt hög kvalitet.

Som spel är ju Battlefield: Bad Company lite av en ny företeelse, ett handlingsdrivet Battlefield-spel med en utbredd kampanj för en spelare. Tidigare har spelserien fokuserat på mastiga onlinebataljer med massor av deltagare där man ska stoppa bly i fienden och samtidigt slåss om territorier. I Battlefield: Bad Company finner vi självklart samma sak, fast med viss modifikation. I Gold Rush måste ett lag försvara en samling guldlådor, det anfallande laget ska förstöra dessa, antingen med hjälp av vapen eller sprängmedel.

Man väljer sin klass, sitt vapenpaket och sedan är det bara att hoppa in i striden. Dels kan man välja att ploppa in på banan i sin hemmabas där det går att finna en kollektion fordon, förutsatt att inte alla ens så kallade lagkamrater har åkt iväg i var sitt fordon utan sällskap. Detta är oftast den säkraste delen av banan att börja på, dock inte alltid då det alltid finns de fiender som ser sitt nöje i att springa runt och sabotera matriel i fiendens baser.

Det andra alternativet är att man hoppar in i den lagkamrat som befinner sig närmast fienden. Detta kan resultera i att man kommer som blixtsnabb förstärkning och hjälper sin kompis decimera motståndet på ett mycket effektivt sätt, eller att man själv blir perforerad av fiendens automateld. Man ska vara lika delar knäpp i skallen, modig och krigsskadad för att man ska hoppa in mitt i stridens hetta, det kan sluta lite hur som helst, men det är att föredra om man inte vill knata sig tvärs över halva banan.

Självklart finns det ett antal klasser, dels en helt vanlig infanterist med automatkarbin, Support som agerar dels som tung infanterist, men som även bär med sig första hjälpen-lådor och bultdragare för att reparera halvt söndersprängda forfon. Recon ränner runt med ett krypskyttegevär och kan även kalla in flygbombningar. Demolitionist är lite av en personlig favorit, då jag precis som i Enemy Territory: Quake Wars har skapat mig en förkärlek för att spränga stridsvagnar och helikoptrar till småflisor. Förutom raketkastare och hagelbrakare kånkar de även med sig sprängmedel som är ypperligt för att förstöra guldlådor.

Det finns en uppsjö roller att fylla och alla känns i alla fall från början ganska så välbalanserade. Ju mer man spelar och ju mer nytta man gör, desto mer utrustning låser man upp och desto mer kan man använda för att rasera fiendens planer. Striderna utspelas på flera ställen på banan och när anfallarna har kommit till av försvarar-baserna kan man förstöra denna och på så sätt tvinga tillbaka försvarar-laget bakåt, samtidigt som anfallarna får en ny bas närmare fronten.

Onlineläget i Battlefield: Bad Company är något man antingen älskar eller hatar. Man måste gilla storskaligt lagspel där samspelta lag verkligen triumferar över improviserande galenpannor. Detta faller inte helt väl hos alla och även om jag själv skulle vilja ha ett renodlat dödsmatchsläge, måste jag faktiskt säga att jag gillar vad Digital Illusions har gjort, detta utan att jag egentligen har gillat några av de tidigare spelen, alls. Precis som i Team Fortress 2 och Enemy Territory: Quake Wars är jag fast i de mastiga onlinestriderna.

Digital Illusions säger att de kommer att lansera ett Conquest-läge lite längre fram, ett spelsätt där vi ska känna igen oss från de tidigare PC-förlagorna, detta är dock inget vi kan ta hänsyn till nu och de som inte gillar Goldrush lär inte få många roliga stunder online Battlefield: Bad Company. Men actionmängden, fordonen, möjligheten att låsa upp nya vapen och utrustning, rankerna, underhåller mig i massor och de som gillade demot kommer att älska allt man får i övrigt.

Battlefield: Bad Company är ett mästerligt spel från Digital Illusions. Grafik och ljud är bland det bästa man kan få tag på i dessa tider och spelbarheten är nästan uteslutande otroligt underhållande. Dock är det ett litet problem att fiendens intelligens har ersatts av ett välsmörjt sikte som träffar över imponerande avstånd. Den som vill ha samarbetsmöjligheter via delad skärm, eller online kommer att bli besviken då enda chansen att spela med eller mot andra är att delta i Gold Rush. Battlefield: Bad Company är ett läskigt bra spel som ibland sjunker tack vare konstiga designlösningar.

När det är som bäst är det nästan inget annat krigsspel som kommer i närheten, men när det är som sämst ligger det en bra bit efter sina konkurrenter. Jag applåderar ändå Digital Illusions lilla mästerverk och njuter av nästan varje sekund jag spelar.