Alone in the Dark

Atari har gjort det förut. De är smarta. När ett av deras egna, kommande storspel på förhand mötts av skepsis av en enig (svårflirtad) spelpress - skickas inga recensionsversioner ut innan spelet väl finns ute i butik. Det är smart, frustrerande för oss spelkritiker, men smart. På så sätt får de inga (tidiga) negativa recensioner eller direkta sågningar som kan skrämma köpsugna spelare från att inhandla ett stycke bristfälligt spel. På så sätt låter de inte kritik förstöra den första veckans försäljning. Det hände inför The Matrix: The Path of Neo... och det händer nu.

Ingen tidning eller site, någonstans, har mottagit Alone in the Dark, trots att spelet varit färdigt och i submission-process (och pressning i fabrik) i veckor. Vi kände det på oss, och lade därför en beställning på Alone in the Dark hos en vanligtvis ilsnabb nätbutik - och tro på fan, det anlände redan igår. Nu har jag spenderat åtta jobbiga timmar tillsammans med hjälten Edward Carnby, och här kommer recensionen.

Jag skrev ett förhandstest baserat på en tidig version av Alone in the Dark, för 11 veckor sedan. Jag hatade det, av hela mitt hjärta - och störde mig på i princip allt förutom vissa delar av grafiken. Min avslutning i den texten löd: "Med en månad kvar har Eden tid att putsa. Och även om Central Park-kapitlet känns lite bättre än spelets början, så behöver de tiden för att rädda detta från ett fullständigt magplask. Om de hinner reparera alla irriterande moment som vår förhandsversion innehåller återstår att se, svaret hittar du i nästa nummer av Gamereactor."

Men något svar i Gamereactor 58 fick du ju inte, eftersom vi (som sagt) aldrig fick spelet. Men nu har vi det, jag har klarat det och är redo att berätta exakt vad det var som Eden Studios polerade i jämförelse med det trasiga spel som jag tidigare testade.

Jag förstod snabbt då jag för första gången spelade förhandsversionen, att Alone in the Dark skulle bli riktigt dåligt. Oavsett hur mycket tid Eden skulle få för att försöka förminska/eliminera de allra värsta svagheterna. Vissa saker går inte att laga på fem veckor, (vissa inte ens på fem månader... eller år) och Alone in the Dark är proppfullt av dessa saker. Tyvärr. Detta är ett halvfärdigt spel (at best) rent spelmekaniskt, och ett ogenomtänkt, blekt, stelt, krångligt, styltigt och tråkigt sådant. Eden och Atari har misslyckats... och misslyckats grovt.

För alla som inte känner till Ataris gamla spelserie tänkte jag (innan jag går igång med min sågning) berätta en kortis om spelserien. Det första Alone in the Dark släpptes till PC 1992 och var på många sätt spelet som startade hela skräckgenren (alltså: inte Resident Evil). Spelets story var baserat på H. P. Lovecrafts historier och var både spännande och välgjord. Sedan dess har det släppts fyra spel, och det här är alltså det femte spelet i serien. Jag var en av dem som älskade det första Alone in the Dark (spelade det på min första Mac-dator) och var livrädd under hela tiden, trots hemsk spelkontroll och hemsk grafik.

Denna gången, Alone in the Dark till Playstation 3, Xbox 360 och PC (och Wii/PS2, fast det är en nedbantad version som jag ännu inte kunnat testa) är det sista chansen för gamle Carnby. Det förra spelet i serien sålde uselt och glömdes bort snabbare än snabbast.

I det nya spelet (det här spelet) har New York invaderats av en enorm ondska. En ondskefull superkraft som sväljer hela kvarter i sin ljusröda supertrut... och när äventyret börjar är Edward tillfångatagen av en bunt bumpmappade tölpar som i tighta läderkappor smider elaka planer om världsherravälde. Det har gått 70 år sedan Carnbys senaste uppdrag, han har minnesförlust, ett enormt jätteärr längs hela högra sidan av ansiktet och samma frisyr som han skäggstubbs-hunken från TV-serien Lost.

Vad hände? Hur kunde jag bli 102 bast helt plötsligt och ändå behålla mitt hunkiga utseende? Vart är jag? Hur kom jag hit och varför? Edwards frågor är lika många som spelarens, och i ett tappert försök att berätta allting för Edward i samma takt som spelaren blir varse om vad som hänt med New York, dribblar Edens manusförfattare bort sig i usel symbolik, värdelös dialog och mängder av knasig logik.

Detta är en story som proppats så full med hopplöst mumbo-jumbo och ogenerade idéstölder från en handfull populära TV-serier att man nästan rodnar. Vad hände med "keep it simple, keep it scary?"-parollen som skräckgubben John Carpenter slog fast efter att ha revolutionerat skräckfilmsgenren med Halloween?

Alone in the Dark är, precis som en traditionell TV-serie, uppdelad i episoder. Det blir snabbt uppenbart att Eden haft ambitionen att skapa en spelbar, dramatisk och läskig thriller. Spelet är uppdelat i avsnitt, som i sig är indelade i ett flertal mindre delar... som man under äventyret fritt kan hoppa mellan. Hoppar man framåt i storyn får man dock inte se slutet på just det avsnittet och missar eventuella cliffhangers eller storytwistar. "Ett snyggt sätt att göra spelet mer gångbart hos en bred publik" menar Ataris nye starkeman Phil Harrison. "Ett effektivt sätt att förstöra såväl story (även om den är proppad med problem) som spänning," säger undertecknad.