Ninja Gaiden Dragon Sword

Ninja Gaiden är ett av mina absoluta favoritspel och Ryus extremt hårdkokta äventyr tar med lätthet platsen på en personlig tio-i-topp över mina favoritspel genom alla tider. Spelkontrollen är mer än perfekt, variationen total, grafiken fullständigt enastående och bandesignen helt otrolig i kombination med att Team Ninja lyckades få pojken i mig att flina lyckligt varje gång Ryu Hayabusa gjorde något riktigt häftigt. Vilket var ofta så jag log mycket när jag spelade Ninja Gaiden.

Visst, Ninja Gaiden II var inte så bra som jag hade hoppats på men jag gav det ändå en fet köprekommendation och trots allt lyser flera av originalets kvaliteter igenom. Ninja Gaiden Dragon Sword, å andra sidan, är precis raka motsatsen till allt vi vant oss med i Ninja Gaiden-sammanhang. Det är tämligen utmaningslöst, inte det minsta hårdkokt, saknar den där superprecisa spelkontrollen och har ingen bandesign att tala om överhuvudtaget.

Därmed inte sagt att det är dåligt, onej, tvärtom är Ninja Gaiden Dragon Sword ett av de roligaste actionspelen jag lirat till Nintendo DS och faktumet är att det här faktiskt i slutändan känns som årets bästa Ryu Hayabusa-spel. Team Ninja har verkligen inte gjort det lätt för sig i skapandet av spelet, och istället för att göra ett actionspel i tredjeperson modell nedbantat Xbox-spel har man gjort precis allt annorlunda och helt utmanat konventionerna för hur ett actionspel ska se ut.

Till att börja med spelas Ninja Gaiden Dragon Sword med din Nintendo DS på tvären, alltså som en bok. Precis allt som att springa omkring, kasta shuriken (kaststjärnor), utföra ninpo, slakta fiender och dräpa enorma bossar utförs istället med stylusen. Enda undantagen är blockeringar som kan utföras med precis vilken knapp du känner för. Ja, och vissa pussel förstås där man använder den sorgligt underanvända mikrofonen till Nintendo DS.

Sistnämnda är en funktion jag vanligtvis är mer än lovligt skeptisk till eftersom den undantaget Project Rub så ofta känns lite krystad om framtvingad. Något som inte alls är fallet i Ninja Gaiden Dragon Sword där man exempelvis får blåsa ut eldar eller ropa för att väcka en sovande lomhörd man. Det är hela tiden logiskt och vettigt och känns finurligt gjort, vilket ger alla spelets pussel helt nya dimensioner.

Men pusslen tar bara upp en bråkdel av Ninja Gaiden Dragon Sword, och plattformande just ingen tid alls. För även om miljövariationen är väldigt bra, är den tämligen finesslös och den mesta av tiden du spelar spenderas istället stridandes mot horder av fiender. Ryus fagra väninna Momiji har nämligen blivit bortrövad, varpå han ridderligt ger sig av för att rädda henne och blir insyltad i en rejäl historia där hans draksvärd visar sig ha en stor betydelse. Något som alltså fått hela arméer att radas upp för strid.

Där jag som Ninja Gaiden-nörd är van att rulla omkring, dyka upp bakom fiender, utföra vansinnes-combos och verkligen se till att ha finslipade tekniker är detta raka motsatsen. Sjuriken kastas jag genom att klicka på mina tänkta mål och hugger gör jag genom att dra streck över mina fiender varpå Ryu elegant gör som jag beordrar honom. Ett system som först förbryllar mig men som bara växer. Snart inser jag hur rätt Team Ninja prioriterat, och hur optimerat det här faktiskt är för Nintendo DS. Det kunde helt enkelt inte ha blivit bättre.

Idag är inte Team Ninja längre kända för sina enastående grafiker. De lämnades kvar i den förra generationen där de var obestridda kungar. Nintendo DS visar de sig dock kunna hantera och jag tvekar inte att utnämna Ninja Gaiden Dragon Sword till formatets absolut snyggaste spel hittills. Det inkluderar fantastisk animation, härlig design och en otrolig mängd detaljer. Som för att göra något bra ännu bättre kan jag ju inflika att även ljudet är av absolut toppklass.

Tyvärr tar det roliga slut lite fortare än jag hade önskat. Ninja Gaiden Dragon Sword är runt 7-8 timmar långt, vilket i och för sig absolut inte är dåligt, men ändå bara halva tiden av vad jag är van vid från de båda spelen till Microsofts konsoler. Det i kombination med en väldigt förlåtande svårighetsgrad där endast bossarna, vilka visserligen är redigt coola, erbjuder någon slags utmaning att tala om kostar det en dryg pinne på totalbetyget.

Men som jag skrev ovan är Ninja Gaiden Dragon Sword ändå ett fantastiskt roligt spel och för min egen del det bästa spelet i serien sedan Ninja Gaiden till Xbox för några år sedan. Att det dessutom visar att Team Ninja fortfarande kan göra grafik bara de vill är ju inte direkt något minus. Och förhoppningsvis får det lite mer förlåtande systemet fler att upptäcka denna eminenta spelserie så vi får se fler till Nintendo DS. För det här gav verkligen mersmak och sätter en standard för hur vi ska förvänta oss att actionspel till Nintendo DS ska se ut fortsättningsvis.