Det är en hel del tyngd som vilar på Donkey Kongs lurviga axlar. Han förväntas helt ensamt rädda Wii U under våren och till råga på allt kommer vikingar och inte bara invaderar hans sköna bananparadis och fryser dessutom ner tropikerna. Bara att knyta den patenterade slipsen och ge sig ut på ytterligare ett nytt plattformsäventyr för att ställa saker till rätta, alltså.
Jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt blev djupt besviken när Nintendo i somras meddelade att det superbegåvade Retro Studios jobbat med de senaste åren är ett nytt Donkey Kong-spel. Visst är Kong en primatkung av rang, men jag mina förhoppningar låg på ett blytungt actionspel som äntligen visade vad Wii U gick för och erbjöd multiplayer värd namnet. Orsaken till varför jag nämner detta är för att jag verkligen inte känner så längre, för det tar nämligen inte mer än 2-3 banor innan jag inser att jag fått årets hittills bästa spel att recensera.
Det liksom svänger redan från första stund, och då pratar jag inte bara om den medryckande musiken som i sedvanlig ordning gör det svårt att sitta still och spela utan att stampa takten. Allt bara harmoniserar när jag i det frusna charterparadiset möter mina första vikingar i form av murmeldjursliknande krabater med hornhjälmar. Bakgrunderna lever och detaljrikedomen är helt minutiös medan jag introduceras för de olika typer av hemligheter som finns i spelet, däribland pusselbitar och guldmynt, samt såklart samlar de livsnödvändiga bananerna.
Ser man något som ser det minsta misstänksamt ut, så ska det förmodligen också undersökas lite extra. Det gäller att hålla ögonen öppna för om man bara springer igenom en bana kommer man inte ens att ha sett hälften av vad de har att erbjuda. Det är när man börjar blåsa bort lövhögar, granska märkliga avsatser och ta sig till otillgängliga plattformar man börjar inse vidden at hur mycket det faktiskt finns att se. Endast Sonic i hans numera alltför få kvalitativa stunder brukar erbjuda så mycket innehåll per bana. Men det går inte att komma åt allt roligt med enbart Donkey.
I rask takt presenteras jag därför först för Diddy Kong, därefter för Dixie och några banor senare för Cranky. Om man spelar ensam hoppar den aktuella apan upp på ryggen och hänger med som ryggsäck under äventyret, med det lilla tillägget att man får nyttja deras specialegenskaper. Har jag med mig Cranky kan jag exempelvis studsa mig fram som farbror Joakim i Duck Tales, medan Dixie ger möjlighet att flyga kortare sträckor. Men! Och det här kan jag inte säga med nog mycket bestämdhet - spela inte Donkey Kong Country: Tropical Freeze ensam om du inte måste.
Det är nämligen på två spelare det verkligen lyfter. Då kliver aporna av Donkey Kongs rygg och blir istället fullgoda partners till honom, och eftersom alla har olika egenskaper måste man verkligen samarbeta om man vill se till att göra allt. Det går blixtsnabbt att tömma hela förrådet av extraliv om två olika viljor inte kan bestämma sig för vad som ska göras härnäst. Oftast krävs att man fokuserar på att ta allt i lugnt tempo där båda bestämmer sig för vad som är det aktuella delmålet.
Just den biten är dock lättare sagt än gjord eftersom spelet lever upp till sina utmanande föregångare fullt ut. De yngsta kommer inte att ha en chans att klara äventyret och även vi äldre spelare får vara förberedda på att bita i gräset både en, två och tio gånger. Den första världen erbjuder en pedagogisk genomgång av spelmekaniken, men redan i den andra världen skruvas svårighetsgraden upp rejält.
Det är lätt att komma ifrån varandra och plötsligt måste förhålla sig till de olika utmaningar man ställs inför utan att för den sakens skull ställa till det för sin polare. Nästan värst är det när man får chansen att hoppa in i de klassiska tunnformade kanoner som finns längs banorna där båda spelare kan bestämma när det ska avfyras. Är man inte samkörda kommer man ofelbart tajma fel och åka i helt andra riktningar än man avsett och samtidigt se viktiga bonusföremål susa förbi.
Just däri ligger också spelets enskilt största, och kanske även egentligen enda riktiga svaghet. Det är så förbaskat utmanande ibland att man inte har en sportslig chans att klara vissa moment på första försöket. Man måste bokstavligt talat missa grejer eller tappa liv, innan man spelar om banan för att försöka klara det som gick fel. Det här är ett sätt att designa utmaningar jag inte är helt såld på, utan tycker det känns lite billigt och är något som dessutom till stor del saknades i tidigare Donkey Kong Country-spel.
Retro Studios är lyckligtvis till synes själva medvetna om det här och har försökt motverka det på flera sätt. Det inkluderar bland annat att man får tjogvis med extraliv samt att man kan handla bonusföremål av Funky Kong för att kunna starta banan med exempelvis Diddy hängandes på axlarna eller ballonger som gör att man inte dör om man ramlar nedför ett stup. Det här tar udden av den frustration man kan känna när man billigt har dödats av ett hinder som inte gick att förutse, men detta trial and error-upplägg förblir den svagaste punkten i Tropical Freeze.
Lyckligtvis hinner man aldrig vara arg speciellt länge, för allt är så ljuvligt designat att man konstant luras att dra på smilbanden eller rent av skratta. Min sambo spenderade lång tid med att peka på skärmen och fnissa åt grisar med flaggor, mördarpingviner och sköna lederhosen-klädda fiender på spelets Oktoberfest-inspirerade alpbanor. Utan att spoliera nöjet för någon av er finns dessutom flera överraskningar där Retro Studios gör så kreativa saker med grafiken att man inte kan annat än motbjudande le som ett fån över det som utspelar sig på skärmen.
Jag vill även slå ett slag för spelets bossfighter som generellt också hör till höjdpunkterna. Redan tidigt känner man igen den där ljuva känslan från förr när man mötte bossar och inte visste vad de skulle ta sig till. Man fick helt enkelt överlista dem, men ofta hade de sedan något fler trick i rockärmen, varpå man fick försöka klara av det med. Retro Studios har lyckats alldeles fenomenalt med just detta och när man får vad som femton minuter innan var oslagbara megabossar (förpackade med absolut ljuvlig grafik) att bita i gräset utan att ens skadas, är det en ljuvlig känsla av att ha åstadkommit något som moderna spel tyvärr sällan förmedlar.
Dessutom är Donkey Kong Country: Tropical Freeze ytterst tekniskt komplett på det sätt som oftast bara Nintendos spel är. Ingenting har lämnats åt slumpen, det finns inte en tillstymmelse till bristande kantutjämning, sjunkande bilduppdatering, polygoner som går in i varandra eller liknande utan hela äventyret igenom flyter det på som smör och allt som händer på skärmen är rent ögongodis. Enda brasklappen är väl laddningstiderna som är i mastigaste laget.
Jag vet att många i förhandssnacket kritiserat det faktum att Wii U Gamepad-skärmen är helt släckt om man väljer att spela på TV:n (för Donkey Kong Country: Tropical Freeze kan såklart även spelas på handkontrollens skärm). Själv håller jag absolut inte med om denna kritik utan tycker mest det är störande och onödigt att se samma sak på Wii U Gamepad-skärmen som på TV:n. Bara för att möjligheter finns, betyder inte att de ska användas i alla spel och det gäller Wii U såväl som alla andra format. Nu är skärmen istället släckt, vilket sparar en hel del batteritid.
Allt vi lärt oss älska i Donkey Kong Country-serien finns med i Tropical Freeze samt flera nya funktioner som apornas individuella egenskaper och bättre co-op. De som gillade föregångarna kommer ha mycket roligt även med detta, även om man ska vara medveten om att det egentligen inte hänt så mycket spelmässigt. Allt sådant känns dock som petitesser när man studsar runt med en polare vid sin sida. Kreativiteten är enorm, bossfighterna magnifika och musiken absolut ljuvlig - och när jag studsar fram med noshörning Rambi över fallande broar känns det ändå uppenbart att det här är det roligaste jag hittills spelat 2014.