Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

DONKEY KONG COUNTRY: TROPICAL FREEZE

Vår favoritprimat har fått sitt ljuvliga bananparadis invaderat av nesliga vikingar. Bara att knyta slipsen och ge sig av på ytterligare ett förhoppningsvis underbart plattformsäventyr, alltså. Jonas har recenserat...


Det är en hel del tyngd som vilar på Donkey Kongs lurviga axlar. Han förväntas helt ensamt rädda Wii U under våren och till råga på allt kommer vikingar och inte bara invaderar hans sköna bananparadis och fryser dessutom ner tropikerna. Bara att knyta den patenterade slipsen och ge sig ut på ytterligare ett nytt plattformsäventyr för att ställa saker till rätta, alltså.

Jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt blev djupt besviken när Nintendo i somras meddelade att det superbegåvade Retro Studios jobbat med de senaste åren är ett nytt Donkey Kong-spel. Visst är Kong en primatkung av rang, men jag mina förhoppningar låg på ett blytungt actionspel som äntligen visade vad Wii U gick för och erbjöd multiplayer värd namnet. Orsaken till varför jag nämner detta är för att jag verkligen inte känner så längre, för det tar nämligen inte mer än 2-3 banor innan jag inser att jag fått årets hittills bästa spel att recensera.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze
Glöm Mario och hans ganska beskedliga plattformsäventyr. Donkey Kong Country: Tropical Freeze är rejält utmanande efter den första världen.
Detta är en annons:

Det liksom svänger redan från första stund, och då pratar jag inte bara om den medryckande musiken som i sedvanlig ordning gör det svårt att sitta still och spela utan att stampa takten. Allt bara harmoniserar när jag i det frusna charterparadiset möter mina första vikingar i form av murmeldjursliknande krabater med hornhjälmar. Bakgrunderna lever och detaljrikedomen är helt minutiös medan jag introduceras för de olika typer av hemligheter som finns i spelet, däribland pusselbitar och guldmynt, samt såklart samlar de livsnödvändiga bananerna.

Ser man något som ser det minsta misstänksamt ut, så ska det förmodligen också undersökas lite extra. Det gäller att hålla ögonen öppna för om man bara springer igenom en bana kommer man inte ens att ha sett hälften av vad de har att erbjuda. Det är när man börjar blåsa bort lövhögar, granska märkliga avsatser och ta sig till otillgängliga plattformar man börjar inse vidden at hur mycket det faktiskt finns att se. Endast Sonic i hans numera alltför få kvalitativa stunder brukar erbjuda så mycket innehåll per bana. Men det går inte att komma åt allt roligt med enbart Donkey.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze
Simbanorna är tillbaka igen och hör till äventyrets höjdpunkter.

I rask takt presenteras jag därför först för Diddy Kong, därefter för Dixie och några banor senare för Cranky. Om man spelar ensam hoppar den aktuella apan upp på ryggen och hänger med som ryggsäck under äventyret, med det lilla tillägget att man får nyttja deras specialegenskaper. Har jag med mig Cranky kan jag exempelvis studsa mig fram som farbror Joakim i Duck Tales, medan Dixie ger möjlighet att flyga kortare sträckor. Men! Och det här kan jag inte säga med nog mycket bestämdhet - spela inte Donkey Kong Country: Tropical Freeze ensam om du inte måste.

Det är nämligen på två spelare det verkligen lyfter. Då kliver aporna av Donkey Kongs rygg och blir istället fullgoda partners till honom, och eftersom alla har olika egenskaper måste man verkligen samarbeta om man vill se till att göra allt. Det går blixtsnabbt att tömma hela förrådet av extraliv om två olika viljor inte kan bestämma sig för vad som ska göras härnäst. Oftast krävs att man fokuserar på att ta allt i lugnt tempo där båda bestämmer sig för vad som är det aktuella delmålet.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze
Genom att handla exempelvis flaggor som gör att man inte dör när man faller i hål i marken kan man ta udden av svårighetsgraden något.

Just den biten är dock lättare sagt än gjord eftersom spelet lever upp till sina utmanande föregångare fullt ut. De yngsta kommer inte att ha en chans att klara äventyret och även vi äldre spelare får vara förberedda på att bita i gräset både en, två och tio gånger. Den första världen erbjuder en pedagogisk genomgång av spelmekaniken, men redan i den andra världen skruvas svårighetsgraden upp rejält.

Det är lätt att komma ifrån varandra och plötsligt måste förhålla sig till de olika utmaningar man ställs inför utan att för den sakens skull ställa till det för sin polare. Nästan värst är det när man får chansen att hoppa in i de klassiska tunnformade kanoner som finns längs banorna där båda spelare kan bestämma när det ska avfyras. Är man inte samkörda kommer man ofelbart tajma fel och åka i helt andra riktningar än man avsett och samtidigt se viktiga bonusföremål susa förbi.

Detta är en annons:
BETA +