Plants vs Zombies: Garden Warfare

Ett av de spel som fick mest tid på förra årets E3-mässa, fick mest tid på förra årets Gamescom och som fortsatt få rejält med hype på nätet är PopCaps Plants vs Zombies: Garden Warfare. Idén är lika vansinnig som vansinnigt enkel och handlar i grunden om att ta världens mest populära tower defense-spel och omvandla det till ett actionspel. Detta utan att ändra grundkonceptet där horder av ganska stukade zombies kommer och invaderar ens trädgård fylld av driftiga växter.

Till att börja med vill jag reda ut en sak direkt. Plants vs Zombies: Garden Warfare är ett multiplayerspel, i den bemärkelsen att några kampanjer, storys och liknande saknas helt. Det går dock att spela ensam, men då är det samma koncept som just multiplayer fast med en enda spelare. Vilket är hyggligt skoj ändå, men det är naturligtvis när man är flera som det verkligen lyfter. För det ska sägas direkt, Plants vs Zombies: Garden Warfare är ett mycket roligt spel.

Jag hör till dem som applåderar och tycker att utvecklarna prioriterar helt rätt när de gör spel till aningen single- eller multiplayer. Väldigt sällan lämpar sig spelen för båda delar och antingen får man ett torftigt singleplayer som i Battlefield 4 när det istället borde ha lagts mer krut på multiplayer, eller så får man ett helt menlöst och påtvingat multiplayer i spel som inte behöver det, som i exempelvis Bioshock 2. Och med allt krut lagt på just multiplayer faller det sig naturligt att det är väl utbyggt.

Inför den här recensionen fick Gamereactor besöka EA i London för lite multiplayer mot andra spelmedia i Europa. Vi fick dock med oss spelet hem, så intrycken baseras i huvudsak på det jag spelat i min överdimensionerade soffa i hemmets lugna vrå framför min TV. En av de funktioner som är exklusiva för just Xbox One-versionen är möjligheten att spela med en polare lokalt på delad skärm. Något som fungerar ypperligt och gör det betydligt lättare att hitta folk att spela med.

Initialt finns det tre spelsätt som baseras på klassiska koncept som dödsmatcher eller "herre på täppan" där det gäller att erövra områden. Här finns dock även originella Gardens & Graveyards, vilket närmast för tankarna till Invasion i Halo: Reach. Här gäller det att erövra upp till fem baser på tid innan det vankas en stor slutstrid om ett sjätte mål som exempelvis kan vara att placera ut sex dynamitgubbar i ett extremt välbevakat fort.

Trots den kulörta ytan ska man inte låta sig luras av Plants vs Zombies: Garden Warfare som är betydligt djupare än man kan tro och sitter på en rad originella finesser. Det som sticker ut mest är de booster-packs man kan köpa mellan varje runda. Tradtionella samlarkort som påverkar saker i spelet. Man kan exempelvis få alternativa figurer att spela med, möjlighet att designa om sina stridspittar och få extra fällor att aptera banorna med.

Dessa booster-packs köps med de poäng man samlar på sig under matcherna i alla spellägen (nej, inga mikrotransaktioner), och finns i flera valörer där de dyrare garanterat ger värstinggrejer - man vet fortfarande inte vad dock - och de billigaste ger helt slumpade grejer där man mest får billigt krafs som lösmustascher. För mig som samlade otaliga mängder samlarkort som ung och även har spelat trading card-kortspel i drivor känns det här som ett roligt koncept som gör matcherna mer oförutsägbara och varierande.

Man kan helt enkelt inte spela exakt likadant eftersom man inte vet om man kommer få sina favoritföremål igen. Har jag inga minigun-plantor att ställa framför min bas och inte får några nya när jag handlar booster-packs, så får jag byta strategi. Inte heller får man handla fler booster-packs under matcherna så det gäller att hushålla med det man har. Visst är det lockande att tidigt planera ut en livgivande solros och en hårdslående kålplanta, men då är risken att man inte har några kvar när de verkligen behövs. Det gäller alltså att hushålla med resurserna och att avgöra när rätt tillfälle är inne för vilken pryl är inte det lättaste.

Själva spelandet i Plants vs Zombies: Garden Warfare för tankarna till Team Fortress möter Horde i Gears of War, och sämre multiplayer än så kan man definitivt ha. Alla zombies och plantor har olika egenskaper där den som spelar klent beväpnade zombieprofessorn kan teleportera sig och även hela sina medspelare. Detta medan den som väljer den biffige football-spelaren har tillgång till en urstark minigun som dock tar en livsviktig sekund på sig att komma igång samt kan tackla ihjäl sina motståndare i vansinnesryck.

På samma sätt finns det bland plantorna flera alternativ som exempelvis kaktusen som har tillgång till ett prickskyttegevär, landminor och en radiostyrd vitlök som kan sprida förintelse från ovan medan man själv står i säkert förvar. En tidig favorit tycks dock vara den pirayaplanta som kan gå under jorden i säkert förvar och sedan äta upp det offer som råkar befinna sig rakt ovanför. Hur balansen mellan alla klasser är går inte att säga ännu, men spontant verkar nämnda pirayaplanta vara i kraftfullaste laget. Det lär dock naturligtvis uppdateras och patchas så snart PopCap fått in nog med information om vilka klasser som presterar bättre, och känns inte som något större problem.

Spontant kan jag tycka att trots att jag hela tiden har roligt med Plants vs Zombies: Garden Warfare och känner mig motiverad att spela vidare, är det lite i fattigaste laget på innehåll. Hade det varit ett Xbox Live Arcade-spel hade det betraktats som väldigt matigt och påkostat. Nu säljs det dock som ett vanligt spel och backar inte riktigt upp det med antalet banor, klasser och föremål. Det är också spelets största enskilda brist, att det helt enkelt inte känns så prisvärt som det borde göra, trots att man utan minsta tvivel kommer ha roligt med det.

För man ska vara bra surmulen för att inte tycka att detta är roligt. Den action som erbjuds är både massiv och varierad, banorna är väldigt väldesignade med gott om alternativa vägar. Det stödjer dessutom upp till 24 spelare så det kan bli närmast osannolikt maffigt under de mest hektiska striderna. Lägg till det att zombies kan åkalla andra mer eller mindre kraftfulla AI-zombies som agerar extra distraktion och kanonmat medan plantorna kan ställa ut krukor med extra hjälp i form av växter, svampar och annat och då för ett milt sagt kaotiskt slagfält.

Plants vs Zombies: Garden Warfare är kort sagt ett ganska avancerat multiplayerspel förpackat i ett synnerligen charmigt utseende. Dessutom är det tekniskt kompetent med mjuk bilduppdatering och tjusiga omgivningar. Spelet badar dessutom i trevligt ljus som förstärker de redan starka färgerna och gör det sammantaget trevligt att se på. Däremot är jag inte riktigt lika såld på det lite fjösiga ljudet och hur alla figurer utstöter läten hela tiden. Jag förstår att det är tänkt att passa stilen, men det blir lite för mycket av det goda.

I slutändan tror jag att Plants vs Zombies: Garden Warfare kommer att hitta sin publik, och jag tror att de som börjar spela kommer att fortsätta göra det. Det är nämligen som sagt roligt, men även väldigt vanebildande. Jag kan dock önska att PopCap hade bjussat på lite mer innehåll redan från start för att fullt ut motivera prislappen och hoppas att deras utlovade gratis-DLC släpps snarast, för det är välbehövligt.