Ferrari Challenge

Om man som spelutvecklare gjort 007 Racing (3/10), Big Mutha Truckers (4/10), Street Racing Syndicate (4/10), The Fast and the Furious (4/10), Hot Wheels: Beat That! (3/10) och Pimp My Ride (3/10 och världens näst sämsta racingspel, någonsin)... då är man inget vidare på ett snickra ihop racingspel. Det kan man lugnt säga.

Eller?

Efter en hel drös rediga (riktiga) bottennapp har Eutechnyx precis släppt Ferrari Challenge exklusivt till Playstation 3, och jag är imponerad. Rätt rejält dessutom. Det är System 3-bossen Mark Cale som producerat hela rasket, och enligt kortfattad information utskickad av just System 3, är Cale en urbota Ferrari-fantast som själv äger en 430, och har som avsikt att ställa upp i kommande års Ferrari Challenge Trofeo Pirelli.

Bra. Bra tycker jag. Passion, ambition, motivation och enormt engagemang är såklart alla ingredienser som krävs för att som utvecklare lyckas med ett uppdrag som att utveckla ett spel som hyllar ett uråldrigt supersportbilmärke, och samtidigt bjuder på racing som varken känns stel eller försiktig.

För det är väl trots allt det som Gran Turismo alltid misslyckas med nuförtiden. Polyphony vältrar sig i bilporr och låter sammetslen hissjazz smeka de välvaxade formerna i menyerna, reprisfilmerna liknar mer konst än rå racing, och ute på banan känns det aldrig som att man manövrerar ett vridstarkt sportbilsmonster... utan mer en überpolerad stålcontainer, som väger in på halvkraftiga 11200 kg.

Precis där. Precis exakt där - lyckas Ferrari Challenge. Jag känner mig inte hämmad eller tvingad, jag känner mig aldrig tillbakahållen eller som att jag inte får nyttja Ferrari-åkens fulla potential. Nej. Detta är rå, avskalad och riktig racing rakt igenom med snabba, argsinta och våldsamt snabba sportbilar som alla känns olika och erbjuder olika typer av racing.

Ferrari Challenge Trofeo Pirelli hamnar någonstans mellan den överjävulskt oförlåtande mördarsimulationen som erbjuds i svenskutvecklade GTR 2, och den lite mindre kompromisslösa fysikmotorn i Forza 2.

Det är svårt och krävande, men inte mördande. Semi-simulation, helt enkelt. Fysiksystemet i Ferrari Challenge är dock inte perfekt då bilarna ibland (ändå) känns lite för svaga, och ibland nästan känns understyrda, även om man inte styr in i kurvorna med hjälp av vridmoment (steer-in). Balansen väger över mot peak-effekt och därmed känns det som om jag saknar lite vridmoment. Som vanligt i 99% av alla racingspel.

Orsaken till detta? Det ska vara körbart också. För mycket vridmoment, realistiskt simulerat vridmoment i en Ferrari F50 skulle göra att 86% av alla som köpte spelet bara blev stående på gridden med enorma hjulspinn. Som i GTR 2, typ. Om man inte har en fjäderlätt gasfot (läs: inte undertecknad).

Ferrari Challenge Trofeo Pirelli kretsar främst kring det ambitiösa och långvariga karriärläget där man som F430-chaufför ger sig i kast med att vinna Trofeo Pirelli och därmed vinna sammanlagt 16 race på 16 olika banor runt om i världen. De 16 banorna är alla baserade på riktiga tracks såsom Monza, Hockenheim, Seabring, Silverstone och Spa. Vissa av banorna har döpts om av rättighetsskäl, men här finns stor variation och samtliga 16 är väldigt välgjorda.

Som titeln antyder är Ferrari Challenge Trofeo Pirelli designat som en enda lång orgie i Ferrari-porr. Här finns alltså bara Ferrari-bilar och utvecklarna vältrar sig verkligen i de Italienska fullblodens ursköna linjer. Med andra ord är detta ett helt meningslöst spel om du inte faller pladask varje gång du ser en Ferrari, och alltids drömt om att ratta dem alla i ett och samma spel.

När spelet startar smeker kameran runt de ursköna karosslinjerna hos en F430 till tonerna av en högtidlig operett. En skrikig tant gastar något på Italienska medan jag får bevittna Ferrarins skönhet ur alla tänkbara vinklar. Ja, detta är Ferrari-pornografi. Detta är feticsh. Detta är att obsessa ett bilmärke till den milda grad då man nästan bör uppsöka hjälp. System 3-bossen Mark Cale bör uppsöka läkare, eller utveckla en uppföljare.

Ferrari Challenge innehåller hela 52 olika Ferrari-modeller och känns på så sätt som en snyggt förpackat tidslinje över alla ursköna fullblod som den Italienska sportbilstillverkaren spottat ur sig. Den största delen av spelet kretsar (som sagt) kring Ferrari 430 då detta är den bilen som verklighetens Ferrari Challenge Trofeo Pirelli körs med. Med i spelet finns dock även Dino, Testarossan, 355:an, F40 och F50, Enzon och FXX-kärran. Bland annat.

Förutom välbalanserad och lyckad bilfysik är Ferrari Challenge Trofeo Pirelli också riktigt snyggt. Visst, det är inte Gran Turismo 5: Prologue eller Race Driver: Grid-läckert, men ändå iögonfallande, skarpt, snyggt ljussatt och innehållande väldigt välgjorda bilmodeller. Här finns också en relativt detaljerad skademodell som dock tyvärr bara fungerar som ögongodis, och inte påverkar körbarheten.

Ferrari Challenge är ett riktigt bra racingspel. Körkänslan är grym, körskolan (med en täppt Tiff Nedell som instruktör) är kanonbra och karriärläget liksom onlinedelen ger definitivt mersmak. Ibland känns fartkänslan i snålaste laget, jag saknar skadepåverkan på bilens uppförande och de datorstyrda motståndarna är på tok för korkade för att tävlingarna ska bli riktigt spännande. Eutechnyx har dock kommit oerhört långt efter det nästan otäckt usla Pimp My Ride. En sjua får det bli, en stark sådan.