Toca: Race Driver 2

Visst är det smarrigt med kakor? Of course! Men hur ska kakor förtäras på bästa sätt då, för en optimal smakupplevelse? En och en kaka är godast eftersom man då hinner man känna smaken bäst och liksom ta sin tid med det man tuggar. Två och två går också bra, speciellt om vi snackar mindre kakor eller kex. Ibland kan jag sträcka mig till tre stycken samtidigt i munnen även om det ofta blir lite väl trångt där inne och en aning jobbigt att tugga. Men vad skulle hända om vi stoppade in, låt säga, 61 kakor i munnen samtidigt? Jo, det skulle bli överfullt, onödigt überproppat och lika smaklöst som omöjligt att tugga. Vi skulle snabbt ledsna på kaksmaken bara på grund av detta överdrivna intag och leta oss mot skåpet för att finna en annan sort, eller kanske till och med byta inriktning till de mer matigt tråkiga mackorna!

Codemasters, de mästerliga utvecklarna bakom spelserier som Colin McRae och Toca, har tydligen inte alls förstått kak-teorin, eller åtminstone aldrig upplevt smulsensationen som rinner ned längs ens hals medan man febrilt försöker tugga 61 kakor samtidigt. För även om mitt osammanhängande bladdrande om fikabröd kan tyckas vara väl fånigt är detta just precis vad som hänt med Toca: Race Driver 2, ett överfullt spel som inte hinner underhålla innan det blir jobbigt att tugga.

Medan det föregående spelet var välfyllt vad gällande licenser och olika tävlingklasser är Race Driver 2 proppat till den absoluta bristningsgränsen. Open Wheel Grand Prix, Super Truck racing, Stockcar Oval Racing, Rally, Rally cross, Is-Racing, Formula Ford, Classic Racing, Convertible Racing, Street Racing, 4X4, Touring Car, GT Racing, och Performance Cars är samtliga inkluderade klasser varav flera också innehåller olika delklasser och mindre grupper. Ni förstår såväl som jag att ett bilspel innehållande välgjord Formula Ford-racing, bra rally-moment och lyckat Touring Car-tävlande inte finns... så inte heller i detta fall. Det har funnits försök tidigare. Utvecklare som trott att de tänkt logiskt, struntat i alla tänkbara kak-teorier. Vem minns inte den överhypade totalfloppen Mario Andretti Racing till Playstation eller varför inte World Racing där trångbodda A-klass-mercor delade plats med McLarens F1-monster. Lets face it, det funkar inte att göra allt på samma gång i ett racingspel, det gör verkligen inte det. När inte ens Sonys Polyphony-studio, (som fortfarande anser sig vara racinggenrens stora frälsare) inte ens kan blanda asfaltsracing med grusrally bör vinken bli ganska tydlig... eller? Men i och för sig kan man argumentera annorlunda, Codemasters har trots allt lyckats med både Touring Car-racing och grusrally tidigare, varför skulle de inte kunna lyckas med en mix av dessa två? Svaret är sömnig fysik och struligt upplägg. Svaret är smulor i näsan, ögonen, på händerna - kakor överallt. Inte gott.

Race Driver 2 är i mina ögon ett sämre spel än det första spelet på flera viktiga punkter även om fortfarande lyckas underhålla i korta stunder. Grunden utgörs fortfarande av en alltför förlåtande fysikmotor som tillsammans med en ganska splittrad helhet aldrig riktigt låter spelaren vänja sig vid en typ av bilar för att sedan kunna finslipa körstilen. Touring Car-klasserna, speciellt de europeiska, är som vanligt de mest genomarbetade typerna av racing och något som jag tycker Codemasters återigen bör satsa mer helhjärtat på. Det var trots allt så allting började på PSOne och PC för snart sex år sedan. Semi-simulerande Touring Car-racing med extremt välavvägd asfaltsfysik fick i alla fall mig att försaka allt vad sömn och föda hette. I Race Driver 2 har spelbarheten förenklats ytterligare och det är nu snudd på omöjligt att komma sist i de olika tävlingarna, detta också på grund av genomgående blek artificiell intelligens. Nu kanske jag låter överdrivet negativ och det kanske verkar som att detta inte är värt plasten skivan är gjord av. Det är dock fel och jag vill poängtera innan jag skriver mer att detta är ett klart godkänt racingspel om än inte alls vad jag hoppats på.

I det föregående spelet var den största snackisen just faktumet att det faktiskt fanns en riktig story där bland all spillolja och varm asfalt. Vi fick följa den kaxige nykomlingen Ryan McKane och hans jakt på podiumplaceringar. I Race Driver 2 har Codemasters spunnit vidare på själva konceptet där spelaren nu står i centrum snarare än en fiktiv karaktär. Detta innebär att samtliga av spelets mellansekvenser visas ur ett förstapersonspersoektiv, något som givetvis ska ge en känslan av att man verkligen är en riktig förare, som tävlar i riktiga racingklasser, med riktiga stallkamrater, rivaler och sponsorer. Jag tycker dock att förra spelets lösning med den hetlevrade ynglingen McKane som handlingens mittpunkt fungerande bättre och bidrog till en mer personlig och genomtänkt helhet. Med det inte sagt att storymomenten är onödig i Race Driver 2, nej nej. Jag har faktiskt redan hunnit blivit svag för hela grejen med handling i ett racingspel och njuter fortfarande av den bitska Gina i Namcos klichéartade R: Racing.

Hur är det då att spela, väl ute på banan alltså? Ja, förutom det redan flerfaldigt upprepade mantrat om sömnigt förlåtande fysik är Race Driver snäppet mer grundläggande och avskalat än föregångaren rent spelmässigt. Bilarna överstyr sådär lagom mycket och det är aldrig några problem med viktiga racingingridienser såsom grepp och tyngd. Den enda klassen som överhuvudtaget erbjuder någon form av utmaning rent körmässigt är den nytillkomna Formula Ford-klassen. Dessa bilar är kraftiga men samtidigt väldigt lätta och det är förhållandevis enkelt att hamna i hjulspinn eller motvilligt roterande vid kurvtagning på grund av alltför häftiga gaspådrag. Dessa "problem" skapar givetvis utmaning såväl som intresse för att fortsätta spela och för att så småningom till fullo bemästra tekniken för att kunna vinna i klassen. Tyvärr finns inte denna typ av nervkittlande spelfysik i någon av de andra klasserna som ofta känns lite som att köra tåg längs en räls. Sämst tycker jag om den amerikanska Touring Car-klasserna där frustande V8-monster känns lika livlöst tråkiga och trafikmässigt supersäkra som vilken strypt Ford Fiesta som helst. Supertruck och Classic Racing är heller inte speciellt blodtryckshöjande delar av Race Driver 2 och framstår mer som irriterande gimmickar än seriösa delar av ett seriöst racingspel.

Men grafiken då? Codemasters har ju som känt valt att inte släppa Race Driver 2 till Playstation 2 eller Gamecube vilket enligt dem själva inneburit att de kunnat fokusera på att skapa en skräddarsydd version med maximal grafik till både PC och Xbox. Vi har bara haft möjlighhet att testa Xbox-versionen vilken i jämförelse med det föregående spelet är knappt märkbart snyggare och lider fortfarande av samma visuella svagheter. Här återfinns svag, ibland frånvarande, kantutjämning på objekten närmast spelkameran. Vi hittar även igen de smått vansinnigt bleka och innehållslösa miljöerna från föregångaren och ett ganska intetsägande effektsystem. Vad som dock är snyggt är exaktheten i modelleringen av alla de olika bilarna i alla dessa olika tävlingsklasser. Allt från DB9:an i isracingklassen till de monstruöst meningslösa lastbilarna i Supertruck-cirkusen är lika detaljerade som de är verklighetstrogna. De storydrivna mellansekvenserna är inte heller av någon vidare värst hög kvalitet, något som spelets designers försökt maskera med hjälp av en grumligt, ljusgult bildfilter som ligger som en matta över alla spelets filmer.

Hur bra är då Race Driver 2? Det fick ju trots allt en sexa i betyg vilket är klart godkänt. Jo, detta är ett struligare och mer ihopskyndat spel än sin föregångare även om det regelbundet uppstår spelstunder som roar, som kittlar och som tvingas mig att genomlida moment såsom isracing, lastbilsracing, veteranracing och terrängracing för att komma till nästa BTCC-kapitel. Det känns dock som om jag förväntat mig en strålande utveckling av det förra spelet, inte minst eftersom Codemasters valt att kalla spelet för "den ultimata racingsimulatorn" i marknadsföringssammanhang. Jag tycker att Codemasters ska återvända till ritbordet redan i sommar med kakteorin ordentligt nedskriven, uppsatt och efterföljd. För många kockar gör ingen soppa, för många kakor gör ingen... hmm... glad. Speciellt inte Sundberg som har i uppgift att dammsuga spelsoffan.

Jag vill se ett mer realistiskt Toca-spel innehållande bara STCC, DTM eller BTCC nästa gång. Ett spel med samma underbara spelbarhet som Toca 2, enligt mig Codemasters bästa spel näst efter Colin McRae Rally och Micro Machines: Turbo Tournament.