Ytlig poesi känns vid första anblick som en motsägelse. En oxymoron, för att vara lite högtravande så här mitt i veckan. Tengami, däremot, är just det. Dess vackra yta är lika tunn som pappret den efterliknar, och trots en lågmäld och eftertänksam framtoning är det sällan varken tänkvärt eller känslosamt. Men är det verkligen så viktigt?
När Jennifer Schneidereit och Phil Tossell grundade Nyamyam i slutet av 2010 var det med en vision att skapa kreativa, vackra och meningsfulla spel, och Tengami är deras första försök. En minimalistisk men vördnadsvärt vacker berättelse om en förmodad samuraj i en japansk pop-up bok, där ett meditativt yttre och långsam, förenklad mekanik kombineras för att skapa en förhoppningsvis alldeles unik upplevelse. Till viss del lyckas de också, men ett unikt yttre döljer ett fantasilöst inre.
Till skillnad från de kärleksfullt framställda miljöerna har spelets pussel visats långt mindre omsorg, och den högst medelmåttiga speldesignen är en plågsam besvikelse. Medan vissa pussel har intressanta element, och möjligheten att vika upp delar av miljön för att avslöja nya vägar, hinder och föremål att interagera med inledningsvis är fascinerande, blir återanvändningen av pussel snabbt både uppenbar och frustrerande. Det mesta kan lösas utan nämnvärd tankeverksamhet och blir till sist inget annat än ett hinder under en långsam färd mot ännu fler enastående vackra vyer. Trots överflödet av ögongodis blir till slut impulsen att göra annat medan karaktären långsamt traskar fram och tillbaka mellan pussel svår att motstå.
Tyvärr är skönheten inte heller total. Den för atmosfäriska spel livsviktiga musiken är lika ointressant som spelmekaniken. Istället för lågmäld traditionell japansk musik, som hade varit i perfekt samspel med estetiken, bjuds vi på oinspirerat plinkande på fake-harpor och ett ljudspår som hade kunnat höra hemma i vilket medelmåttigt rollspel som helst. Hur, frågar jag mig, kan de ha lyckats så totalt med atmosfären visuellt men fullkomligt fumlat bort musiken?
Det kan jag såklart inte svara på, men jag finner det intressant hur något jag med lätthet skulle kunna betala fyrsiffrigt för i stillbildsform som en tavla eller fruktansvärt dyr affisch plötsligt knappt är värt sina 38kr i spelform. Varannan scen i Tengami skulle jag inte tveka en sekund på att skriva ut och hänga upp på min vardagsrumsvägg, men ändå tittar jag otåligt bort under varje tio sekunders gångpaus. Den uppenbara sanningen är att övergången från vacker stillbild till vackert spel kräver mer än fina färger och fåfäng formgivning. Glömmer utvecklarna bort mekaniken så glömmer användarna bort spelet.
Men Tengami är aldrig sämre än medelmåttigt. Musiken är aldrig plågsam, och pusslen är endast vid ett fåtal tillfällen påfrestande. Ytligheten är ofrånkomlig, men ytan är vacker nog att etsa sig fast i minnet på vem som helst. Tengami är inte vad det hade kunnat vara, men för de på jakt efter avslappning och ögongodis är det inget annat än ett måste, även om den sammanlagda spellängden på knappt två timmar är en smula snål. Särskilt när spel som Sword & Sworcery EP säljs för samma pris.