Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

DARK SOULS II

De senaste två veckorna har varit en mardröm för Johannes. Han har dött, gråtit och återuppstått ett otal gånger under From Softwares regi, utan att för den delen någonsin tröttna...


Höga svårighetsgrader förknippas ofta med en svunnen tid då begränsat utrymme innebar att spelens längd utgjordes av andra medel än med faktiskt innehåll. Man var tvungen att arbeta runt problemet med hjälp av utmaning, för att ge sken av att köparen fick valuta för sina dyra pengar. Idag lider vi inte längre av utrymmesproblemet, men folk saknar likväl motståndet som då gavs. From Software såg ett tomrum på marknaden och tog chansen. Resten är historia.

Det är en närmast religiös upplevelse, när man övervunnit det till synes omöjliga motståndet och lyckats döda den sista fienden, segrande och med puls som efter ett svettigt triathlon. Få spel lyckas framkalla dessa känslor på sättet tidigare delar i Souls-serien gjort, och nu när det är dags för deras uppföljare att framkalla magsår och tårade ögonglober har man träffat precis rätt på frustrations- kontra belöningsskalan, och man känner igen sig som om det vore igår.

Normalt sett skulle detta räknas som något dåligt - att man känner igen sig så pass mycket. Vi har ju trots allt börjat vänja oss vid upprepningar, i denna tid av spelproduktioner så dyra att man inte har råd att avskräcka potentiella köpare. Här har istället den hjälpande handen vi vant oss vid slängts ner i avgrundsdjupet, och Dark Souls II känns mer rättvist frustrerande än någon tidigare del någonsin gjorde; de var oftast bara otroligt skitsvåra.

Dark Souls II
Var beredd att volta undan fienders attacker, särskilt om du väljer att göra avkall på den trofasta skölden i striderna.
Detta är en annons:

Skapandet av min karaktär är en smärtfri och rättfram process, med alla förinställda klasser vi vant oss vid från Dark Souls att tillgå från början. Att man numera optimerat stridssystemet ytterligare för att passa strider med ett vapen i vardera hand är känt sedan tidigare, vilket får mig att begrunda och tänka över mina alternativ. "Är det värt mödan att offra den trofasta skölden för ett extra svärd?" bollar jag för en sekund i mitt huvud. Det vackra med Dark Souls är dock att ett definitivt val på den fronten inte nödvändigtvis måste göras under inledningen, utan du kan leka lite med hur min karaktär utvecklas vartefter äventyret fortskrider och hur du trivs bäst att tackla striderna. Klasserna blir därför bara en liten fingervisning för hur du faktiskt kan spela.

Mitt velande blir därför inte långvarigt. Det slutar med att min karaktär blir en riddare, den mest tåliga klassen i spelet med mycket hälsa, men utan någon särskild finess i sina rörelser; den totala motsatsen till hur jag tidigare spelat Souls-spelen, bara för utmaningens skull.

Detta är en annons:

Låt oss kalla det för "naivitet".

Men särskilt utmanande är det till en början inte, åtminstone om man är van vid upplägget sedan innan. Man skulle nästan kunna säga att Dark Souls II strömlinjeformats en aning. En hädelse, i puritanernas blodröda ögon, men en välbehövlig sådan när det väl kommer till kritan. När jag drog mitt svärd i det första Dark Souls (andra spelet i serien) för allra första gången kom jag på mig själv med naglarna skrapandes i hårbottnen och en djup förundran över vad som egentligen försegick på skärmen och i världen i stort. Kontexten blev aldrig särskilt tydlig och jag irrade mest runt bland olika grottor, fick storstryk, harvade mig vidare och upprepade. Känslan av faktisk belöning infann sig alltför sällan.

Dark Souls II
När du slåss i ett område som detta får du istället vara försiktig med ditt voltande, då kanter inte är att lita på och höga fall tenderar att ta ditt liv.

Vi människor är ju trots allt kemiska varelser som upprepar beteenden som belönar oss. Och i fallet Dark Souls II blir upprepandet en del av spelmekaniken och belöningen likaså. Jag vet faktiskt inte om det är en inbillning, men intrycket ges att mina äventyr en bit in i spelet bara blir svårare och svårare, i lagom takt med att jag som spelare bemästrar stridssystemet allt bättre och blir mer och mer investerad i föremålens användningsområden.

Detta har jag delvis den pedagogiska inledningssekvensen att tacka för, som förvånande nog bäst beskrivs som ett otroligt välkommet tillskott i den annars så ödesdigra världen. Där föregångarna höll fast vid att vara lika hänsynslöst svåra att komma in i som att ta sig genom, tycks man till seriens senaste del ha anammat en klart barmhärtigare startsträcka. Det går till och med så långt att jag tappar fokus, slappnar av för en minut och faller till min död efter att en spark i bröstet satt min balans ur spel. Ett ikoniskt läte ljuder ur högtalarna och i skärmens högra hörn dyker en liten trofé upp: "This is Dark Souls."

Detta är en annons: