Yoshi har, med sitt senaste äventyr, inte spänt upp många nya strängar på sin lyra. Faktum är att precis samma lyra har plockats fram, men sångerna som spelas på den känns denna gång som gamla covers. De svänger fortfarande, för all del, men så finstämt som förr klingar de inte.
Det är snart tjugo år sedan som Yoshi's Island välsignade Super Nintendo på dess ålders höst. Som en direkt uppföljare till det hyllade Super Mario World, sågs det av många, däribland av mig som barn, som en av konsolens bästa spel. Därför är det varken konstigt att en ny del i serien möts av höga förväntningar, eller att denna nya del på många sätt är en besvikelse. Den är nämligen inte så mycket mer än en otightare, osäkrare kopia av sin föregångare.
Redan från start börjar den déjà vu-kavalkad som är Yoshi's New Island. Likt det första spelet drar det nya äventyret igång med en mycket kysk, kvasikristlig gullegull-historia om en förvirrad storks uppdrag att leverera bebis-bröderna Mario till ett föräldrapar, som vi får anta skolkade under sexualkunskapen.
Den fullkomligt ansvarslösa storken klantar sig även denna gång och låter Luigi kidnappas, och tappar greppet om Mario som störtar hundratals meter mot marken. Mirakulöst nog landar Mario mjukt hos den vimsiga Yoshi-klanen. Eftersom de sockersöta dinosaurievalparna, som är lika bedårande som alltid, inte tycks ha något bättre för sig än att slappa och slå dank, hjälper de Mario att hitta sin bror.
När spelet väl dragit igång står det klart att det är mer än bara den gulligt hjärndöda storyn som är sig likt. Även denna gång är det upp till spelaren att via Yoshi agera god kurir och beskyddare, och bära Mario på ryggen genom varje klassisk plattformsbana. Mario fungerar på sätt och vis som en omtolkning av en traditionell livmätare. Stöter Yoshi på någon skurkaktig varelse som vill mucka gräl, flyger Mario av ryggen och en timer börjar ticka ned. Når den noll, innan Yoshi åter hunnit sätta Mario i säkerhet, är det kört och banan börjar om.
För att göra det lättare för sig kan Yoshi käka upp sina fiender, låta dem snabbt glida igenom hela systemet, och göra sorti genom andra änden i form av ägg som kan kastas iväg som projektiler. Även här, bland metabolism och äggvärpning, tycks någon varit lite väl disträ under biologi-lektionerna, men låt oss bara blunda för det.
Något som inte är likt föregångaren, men gärna hade fått vara det, är den undersköna griffeltavla-grafiken som gjorde att varje karaktär på skärmen såg ut som en levande kritmålning. När hela presentationen som var helt byggd för de krispigt platta två dimensionerna, nu görs om i 3D-grafik, går i stort sett allt som var så estetiskt briljant med Super Nintendo-spelet förlorat, och lämnar Yoshis New Island med en oerhört förvirrad grafisk profil. I övrigt är så gott som varje spelmoment och all spelmekanik direkt copy-pejstat från 1995.
Nog för att konceptet än idag är en rätt exotisk tagning på plattformsgenren, men utvecklaren Arzest har tyvärr förvaltat det arvet med något bristfällig finess. Många gånger märks det inte. Många gånger är grunden såpass stark att spelet ändå är riktigt skoj. Men många gånger märks det också att hela utförandet överlag har gjorts med en fumligare hand.
En av de få spelmässiga nyheterna som med hjälp av både ljus, lykta och strålkastare går att hitta är att Yoshi-gänget blivit än mer omättliga och frossiga gourmander än tidigare. De nöjer sig inte längre med att sluka varelser i sin egen storlek, utan kan nu svälja vissa många gånger större sådana, för att på så vis skapa vissa många gånger större ägg. Det finns också nytolkningar av de tillfällen då Yoshi i föregångaren förvandlades till diverse fordon, som nu istället kontrolleras med de rörelsekänsliga egenskaperna som Nintendo 3DS besitter.
Dessa nyheter är dock slappa och väldigt små avvikelser från grundkonceptet, som på förhand faktiskt presenterats som stora förändringar. Inte nog med att det inte utgör särskilt kreativa fortsättningar på idéerna de byggts på, men de, liksom flera andra spelmoment, är väldigt tydligt utplacerade, nästan isolerade i sig själva, och skapar således en väldigt osammanhängande bandesign. Fler tecken på det syns i spelets svårighetsgrad. Banorna i sig är egentligen ganska enkla, men Arzest använder de samlarmoment som även fanns i föregångaren, för att krydda utmaningen en smula. De svåråtkomliga samlarobjekten som går att hitta på varje bana, förlänger på pappret äventyret hyfsat avsevärt, men är inte särskilt smidigt sammanvävt med banornas naturliga flöde. När mödan av att ha samlat allt på en bana sedan inte ens visar sig ge någon vidare utdelning, blir obalansen som tynger spelet lite väl tydlig även där.
Yoshi's New Island är absolut inte dåligt på något sätt samt varken trasigt eller tråkigt. Jag har definitivt trevliga stunder med spelet, till och med flera stycken. Det finns både kvalitet och underhållning att hämta tillsammans med den kepsklädde bebisen och hans gröna hingst. Men det är med kritik sprunget ur kärlek för seriens historia, som gör det svårt att se förbi de konstiga beslut som Nintendo och Arzest ändå tagit i den nya delen. Det är som att de på allt för många plan valt att behålla det som borde ha förnyats och ändrat på det som gott kunde ha varit. Slutresultatet är fortfarande helt okej på de flesta plan, men dock en något för efterapande och lite för obalanserad omtolkning av något som hade så väldigt mycket mer potential.