Prince of Persia Classic

Innan Prinsen av Persien skaffade kajalpenna och blev mörk och arg var han en fullständig personlighetslös vitklädd hjälte (med ytterst icke-persisk blond frilla), och spelade huvudrollen i Jordan Mechners sadistiska plattformsexperiment. Den otroligt realistiska animationen var spektakulär för sin tid (1989) och spelet var utstuderat elakt med dödliga giljotiner och spikfällor precis där man hade tänkt sätta foten. Efter en lika bra tvåa och en ytterst hemsk 3D-trea vet ni hur det gick. Ubisoft återupplivade Prinsen många år senare, gav honom en historia och en personlighet (vilket förstås var både positivt och negativt) och skapade tre lika spektakulära som välgjorda actionäventyr. En del spelstoppande buggar ej inräknade...

Tekniken som Mechner sysslade med på åttiotalet, hur imponerande den än var (en videokamera och en lagom spänstig bror), tillät inte vilka rörelsemönster som helst, men efter att ha parkourat sig genom tre gigantäventyr är Prinsen redo att återuppleva sitt första äventyr, nu med en rad nya manövrer i bakfickan. Så tillbaka med Jaffar, fixa en namnlös sessa att låsa in och damma av de gamla labyrinterna igen, för nu är det dags för retrotripp.

Det mest fascinerande med Prince of Persia Classic är att det verkligen är en remake i ordets sanna bemärkelse. Det är som Super Mario All-Stars; precis samma spel, ruta för ruta, block för block, bara med otroligt mycket snyggare grafik. När jag hade problem med några av banorna kunde jag ta en guide till originalet till hjälp, så exakt är det. Prinsen hoppar precis lika långt, springer precis lika snabbt och dör precis lika lätt.

Skillnaden, och det som gör spelet överlägset både originalet och den nya trilogin, är de extra rörelserna. De låter egentligen inte Prinsen göra något som han inte kunde förut, men de låter honom göra det så mycket snyggare. Detta är ingen överdrift: Prinsen har det coolaste rörelsemönstret som någon spelkaraktär någonsin har haft (vi får bara se om Mirror's Edges Faith vill ha något att säga till om där). Han kutar upp på väggar, tar sats och slänger sig åt andra hållet. Han springer över kanter och svingar sig med rent rörelsemoment vidare ner och under plattformen. Han gör jämfotavolter baklänges och tar tag i en kant, för att häva sig upp och rulla under en grind som just ska stängas. Han rusar och hugger med fiender mitt i hoppet. Kort sagt, i händerna på en skicklig spelare är det en ren fröjd att se Prinsen leka sig genom alla livsfarliga hinder.

Lyckligtvis är det också precis vad du kan göra. Prince of Persia, som hade en inbyggd sammanlagd tidsgräns på en timme innan du måste ha klarat alla fjorton banorna, är som upplagt för speedruns. Och mycket riktigt kan man kolla in topplistor över de snabbaste spelgenomgångarna som någon har lyckats med och se precis hur de gör. Sedan är det bara att försöka göra samma sak. Själv har jag inte dominerat riktigt hela spelet på det här sättet, än, men jag är förbaskat stolt över att kunna genomföra såna här ruscher åtminstone på spelets första fyra banor.

Något som också överraskar är valet av styrsätt. Visst, D-padden på 360-kontrollen är knappt vatten värd, men få spel är så digitala som Prince of Persia. Ändå styrs spelet enbart med analogspaken... och det fungerar alltså perfekt. Små pyttesteg (för att inte spetsas på taggar) eller vansinniga rusningar sitter alltid precis där man vill ha dem.

Även om spelet främst handlar om att springa och klättra sig fram finns det en hel del fiender att besegra (inte minst Jaffar själv) och det är en hel liten vetenskap. Bara de första fienderna går att spöa med rent knappviftande, men redan på tredje banan ungefär vill det verkligen till att du har trimmat in pareringstekniken för att ha en chans. När man parerar, går till motanfall, pareras, och måste parera igen blir det ibland väldigt spektakulära växlingar som kräver precision och tajming. Det är också djupt tillfredsställande att parera offensivt, tränga sig runt fienden och sedan fäkta honom bakåt mot den fälla man själv hotades av.

Från det allra första fallet (som du givetvis kan dö av om du är oförsiktig) till den sista stöten mot Jaffars bröstparti är Prince of Persia Classic en ren njutning. Det tar varsamt vara på allt som gjorde ettan till en klassiker, samtidigt som det inför nya rörelser som gör spelandet så fantastiskt flytande. Inramningen med topplistor och nerladdningsbara spöktider sätter extra krydda på spelet och skapar en enorm hållbarhet och ännu mer utmaning. Det här är helt enkelt ett absolut måste!