Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

YAIBA: NINJA GAIDEN Z

Ninja Gaiden har aldrig varit sämre. Chefredaktör Petter Hegevall har svurit och pekat på skärmen mer än vad som bör anses riktigt friskt, men ett betyg har till sist delats ut...


Jag kommer aldrig att glömma det. Jag mötte Tomonobu Itagaki under ett litet spelevent i Cannes 2003. Han var på plats (med tolk och dubbel uppsättning livvakter) för att visa upp Ninja Gaiden till Xbox. Spelet såg fantastiskt ut. Grafiken var i det närmaste pervers och spelkontrollen tight som en tiger. Vi var fem tidningar som alla tagit plats inuti ett trångt, varmt rum för att bevittna en 15 minuter lång gameplay-sekvens, och efteråt var vi alla lika imponerade.

Itagakis tolk frågade om någon ville testa Ninja Gaiden en snabbis och eftersom jag satt närmast TV:n blev jag första man till rakning. Hayabusa stod parkerad i ett litet rum och in genom dörren stormade ett helt gäng vita ninjor. Jag hackade och slog, köttade på knapparna och såg väl såhär i efterhand ut som att jag aldrig tidigare spelat TV-spel. Något som gjorde Itagaki-San rosenrasande. Och jag förstår honom. Hans ursnygga spel såg ut som en riktig amatörfest med mig bakom spakarna.

Tolken viskade till mig att Itagaki-san förklarat att han ville att jag skulle sluta spela hans spel. Vilket jag såklart gjorde, efter en skamsen ursäkt. Tomonobu flinade lite, tog tillbaka handkontrollen och berättade något för sin tolk som fick honom att skratta. Jag frågade vad Mister Itagaki precis sagt varpå tolken förklarade att hans chef och producenten bakom Ninja Gaiden misstänker att min usla spelinsats mest troligt har med mina tjocka fingrar att göra. Efter det fnissade tolken och Tomonobu Itagaki ikapp. Jag återvända till min plats, skamsen och förvånad. Mina fingrar synades under bordskanten och även om de såklart var större, längre och tjockare än de fnissiga japanernas granna småkvistar, var det knappast några frukostkorvar.

Yaiba: Ninja Gaiden Z
Att spela Yaiba: Ninja Gaiden Z är som att hårdtesta sitt eget tålamod.
Detta är en annons:

Hur som helst var det starten på vad som skulle komma att bli ett ganska passionerat hat/kärleks-förhållande med spelserien som skulle leda till att Tomonobu Itagaki lämnade sitt eget utvecklingsteam. Ninja Gaiden har aldrig varit någon favoritserie för min egen del. Skickligt sammansatta actionspel innehållande gastkramande grafik och fenomenal spelkontroll, förvisso, men det blev lite väl dumsvårt för min del. Spelkameran tjurade lite väl mycket i Xbox-spelet och det blev en smula enformigt.

Vi bör konstatera direkt att Ninja Gaiden som spelserie gått från riktigt bra till riktigt dålig. NES-spelen var härliga och Xbox-versionen riktigt bra medan tvåan och framförallt den riktigt risiga trean lämnade massor att önska. Det har märks tydligt att Ninja Gaiden inte längre styrs med Tomonobu Itagakis fasta hand (inklusive små, nätta fingrar) och i nysläppta Yaiba: Ninja Gaiden Z är det mer uppenbart än någonsin att denna fina spelserie gått från bra till horribel på bara några år.

Detta är en annons:

Ett spelkoncept som en gång i tiden handlade om precision, träning, tid, tålamod och skill - har i Yaiba nu decimerats till en prövning i hur många quick time events man som spelare kan uthärda. Och hur många gånger man som spelare orkar trycka på samma knapp, i följd. Mixen mellan en stendum Ninja Gaiden-klon och Dead Rising är direkt vidrig och det är inte svårt att förstå varför vi på Gamereactor aldrig mottog någon förhandsversion av det här spelet eller hörde något på förhand om en tidig recensionskod. Yaiba: Ninja Gaiden Z smygs ut på spelhyllorna eftersom utgivaren vet hur uselt det är, helt enkelt.

Yaiba: Ninja Gaiden Z
Grafiken på dessa bilder (som skickats till oss av utvecklarna) är snygg. Grafiken i själva spelet är grötig och ful.

Här krävs ingen timing, ingen precision, ingen träning och ingen som helst skicklighet. Det enda du kommer att behöva för att orka genomlida det här spelet är tålamod. För förutom Rambo The Videogame är Team Ninjas senaste titel det sämsta jag testat under 2014. Något som känns extra märkligt med tanke på att spelet utvecklats med Keiji Inafune (Dead Rising, Mega Man) som exekutiv producent, en herre vars kritik mot hemlandets slöa spelproduktioner inte vetat några gränser under de senaste åren. Nu står han här, med sitt namn på ett av de sämsta actionspelen på flera år, och har på egen hand släckt den sista lilla livsgnistan i Ninja Gaiden som spelserie.

Hela idén om en dödlig überninja och hans många, dödliga attacker är förenklad till en sörjig soppa av usla spelmoment och det är svårt att inte känns irritation och frustration med handkontrollen i handen. Rent spelmekaniskt handlar det om att så snabbt som möjligt trycka på samma knapp till dess att fienden tröttats ut. Efter det har man möjlighet att antingen hacka vidare i vildsint panik eller slita av valfri kroppsdel. På förhand lät det skoj att kunna rycka av en vänsterarm för att sedan använda den som tillhygge, men i praktiken fungerar det inte mycket bättre än en omgång biljard med en repbit som kö.

Det värsta är dock varken spelmekaniken eller de otaliga timmarna quick time events som man tvingas genomlida, utan det värsta med Yaiba: Ninja Gaiden Z är kameran. Spark Unlimited har försökt eliminera problemet med Team Ninjas stundtals bråkiga tredjepersonskamera genom att fixera spelvyn på ett säkert avstånd och därmed försöka sammanfatta allt som sker i bild, samtidigt.

Yaiba: Ninja Gaiden Z
Ruy Haybusa dyker upp som en miniboss i spelet, för att smiska nya ninjan Yaiba.

Detta är idiotiskt. Rakt igenom ultra-idiotiskt. För kameran ställer sig allt för ofta på för långt avstånd och i kombination med geggan som kastas på skärmen när spelaren blir skadad är det oftast helt omöjligt att se vad som händer. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag dött på grund av att jag inte visste vilken av de många figurerna i bild som jag styrde och vilka som räknas som fiender. Kompositionen liknar för det mesta en bättre begagnad kebabtallrik där Spark blandar geggiga effekter med plottrigt gränssnitt och skrikiga effekter.

Att försöka lägga märke till alla de minimala indikationer som dyker upp på skärmen för att informera mig om att ett quick time event är nödvändigt är i det närmaste omöjligt under långa stunder, vilket dessvärre gör det här spelet till en enda stor, deprimerande serie av misslyckade moment. Precisionen, den som formade hela serien, lyser med sin frånvaro. Inte heller blir det bättre av att hela upplevelsen är så sinnessjukt enformig att det i princip är omöjligt att inte somna av renodlad tristess. Bara en sådan sak som att fiendetyperna loopas genom hela äventyret får detta att kännas som en stressad och framförallt lat produkt där man helt enkelt inte brytt sig om att försöka skapa någon slags variation. Inte blir det mindre plågsamt av det faktum att fienderna väller fram, i horder. Och alla ser (som sagt) identiska ut.

Under vissa banor kan det dyka fram hundratals fiender, och alla kräver samma hjärndöda behandling. Hamra knappar, aktivera ett quick time event, slita av en arm och se hur geggan från zombiesoldatens torso slungas mot skärmen - repetera. Skulle man råka dö i slutet av denna 100-man starka fiendehord börjar hela skiten om, igen. Under vissa stunder med det här spelet har jag vrålat, svurit, pekat på TV-skärmen och bettet mig som en renodlad fullblodspsykopat, och det var länge sedan jag kände en sådan avsky mot ett spel som jag gör mot Yaiba: Ninja Gaiden Z.

Yaiba: Ninja Gaiden Z
Tillsammans med Rambo: The Video Game är detta årets hittills sämsta spel.

Inte blir det bättre när de olika banornas slutbossar kliver in i bild. De, för spelserien annars så ikoniska, bossfighterna är här reducerade till tragiska stunder av sömnigt knappdödande och en hel del plötsliga Game over-skyltar, och det känns sällan som att jag har någon egentlig kontroll över vad som utspelar sig på skärmen. Grafiken då? Kanske kan den rädda upp denna horribla produktion? Inte för en sekund. Tidiga bilder skvallrade om en läckert stiliserad cel shading-design proppad med japansk mytologi och pölar med knallrött cartoon-blod. Det färdiga spelet är dock inget mer än en sörjig soppa av usla designelement och tillkommer gör en märklig mix av olika upplösningar på spelets karaktärsmodeller samt svinfula specialeffekter. Ljudet är risigt också, riktigt dåligt.

Yaiba: Ninja Gaiden Z är ett skräpspel, från början till det bittra slutet. Det andas inte bara lågbudget utan renodlad misär och bör undvikas till varje pris. I och med detta är Ninja Gaiden som spelserie stendöd.

02 Gamereactor Sverige
2 / 10
+
Hayabusa dyker upp som miniboss
-
Horribel spelkontroll, enfaldig spelmekanik, ful design, grötig grafik, olidligt enformigt, korkat checkpoint-system, risig ljudbild, tråkiga fiender

En andra åsikt

Jonas Mäki
Jag har älskat Ninja Gaiden som spelserie sedan slutet av 80-talet och att se Itagakis blodiga kärleksbarn slaktas på det här sättet är direkt plågsamt. Yaiba påminner mest om en uselt sammansatt gratiskopia på Ninja Gaiden och bör därmed undvikas som pesten. 3/10

Medlemsrecensioner

  • Frollo765
    Jag kan verkligen inte förstå hatet mot detta spel. Vad är det folket inte begriper? Det här är ett makalöst innovativt spel utan dess like! Vi... 10/10
Detta är en annons: