Max Payne (GBA)

Min skepsis inför ett Max Payne på Gameboy Advance var minst sagt stor. Hur skulle en av vår tids största actionrökare kunna anpassas till den lilla skärmen utan att tappa den underbara spelbarheten från ursprungsspelet? Men goda saker kommer i små paket sägs det ju, och visst har Möbius som skött portningen, gjort ett bra jobb. I grund och botten är spelbarheten nästintill bibehållen, om även nedskalad för att kunna anpassa den store Max till Nintendos lilla maskin.

Alla borde känna till Max Payne vid det här laget. En kille som har haft riktigt sumpigt med otur i sitt liv. Det börjar med att ett knarkargäng brutalt mördar hans hustru och nyfödda spädbarn. Efter detta tar Maxs liv en form av en nedåtgående spiral där hans uppdrag är att infiltrera New Yorks undre värld i jakten på de ansvariga för drogen Valkyre. Valkyre var nämligen den drog som mördarknarkarna var påverkade av när de stal Maxs familj ifrån honom. Men det är en skitig värld, full med våld, snusk, knark och allmänt fördärv. Handlingen förs framåt med hjälp av snyggt tecknade serietidningsrutor med tillhörande röster från skådespelarna. Bilderna har självklart blivit grynigare, något annat vore konstigt, men det som har fått ta den hårda smällen är ljudet. Rösterna har komprimerats kraftigt, och när Max och gänget häver ur sig sina repliker, är det allt som oftast brusigt och skränigt. Drar man dock ner lite på volymen, kommer ljudet till sin rätt, även om problemen består, är de inte lika påtagliga på lägre volymer. Speciellt pratbruset. Dock är bruset ett problem som förföljer en även när man spelar, då fiendens dödsskrik snart skär i öronen.

Spelandet känner vi igen. Man kan fortfarande aktivera bullet-time för att få Max att eliminera sina fiender i slow-motion och det är fortfarande underhållande, bantningen till trots. Precis som i storebror på PC/PS2/Xbox fungerar actionhanteringen bäst när man får omvärlden att röra sig i sirap medan man själv kan överösa fienden med bly. Kontrollen är enkel och allt ligger nära till hands, förutom knaprandet av smärtstillande, som har hamnat på select-knappen. En detalj som gör det marigt i svåra bataljer. Grafiken får väl lov att kallas ganska snygg, och Max rör sig med smidighet i de snäva miljöerna från moderspelet. Det man snart märker är att det har fallit bort en hel del i överföringen. Bland annat får man inte spela introduktionssekvensen, där Max tar sin hämnd på de som förgripit sig på hans familj. Även de hemskt dåligt designade drömsekvenserna är borta, vilket jag bara är glad för.

Annars är allt som vanligt, det gäller att kasta sig in i den långsamma verkligheten för att överleva. Ett tiotal vapen finns att tillgå, och de kommer att behövas. Fienderna befolkar i stort sett varenda rum i spelet, och de är inte sena att gå till anfall när Max närmar sig. Siktandet är busenkelt och i stort sett varenda skott verkar hitta en kropp att tränga in i. Grafiken är oftast klar och tydlig, men ibland blir rummen man springer runt i, helt enkelt för stora och det är lätt att dödas av någon man inte ser röken av. Grafiska detaljer finns det i form av blod som skvätter mot närstående väggar och liknande. Enda nackdelen jag har hittat är att det kan gå ganska långsamt om det redan finns ett par lik på skärmen redan. Men detta är ett sällsynt problem och inget som sänker spelet det minsta.

Banorna är konstant ultralinjära, vilket passar sig bra i ett spel som detta. Ett problem som man snart finner är att spelet är ungefär lika långt som en genomsnittlig maffiarulle med Robert DeNiro i en av rollerna. På bara ett par timmar klarade jag av att leda Max genom hans bärbara helvete. Trots att det var ett några roliga och underhållande timmar, fyllda med pytteaction och en intressant story, känns det trots allt inte sådär jättemotiverande att sätta ett högt betyg. Max Payne-spelen har visserligen alltid varit korta, men här har man verkligen tagit i underkant på spellängden. För 500 kronor ska man faktiskt kunna begära lite mer speltid innan man kan lägga spelet på hyllan, för även om det är bra, är det inget man spelar igen gång på gång. Ett bra spel som stympas tack vare otroligt kort livslängd.