Om du vet med dig att du är allergisk mot spoilers och ännu inte spelat den första delen av Burial at Sea - så kan det vara en idé att göra det innan du läser vidare.
Så har det alltså blivit dags att sy ihop Bioshock-sagan i dess skapares regi, det vill säga Ken Levine som ju lagt ner Irrational för att börja på en ny kula. För alla som spelat första delen av Burial at Sea så kommer ni säkert ihåg hur Booker DeWitt blev dödad i slutet i en rejäl twist. Men inget är som man väntar sig när episod två tar sin början på ett fik någonstans i Paris, med Elizabeth i huvudrollen.
Jag får verkligen bita mig i läppen för att inte spoliera alltför mycket, men låt oss säga att flera gamla bekanta snart dyker upp när äventyret sedan fortsätter i Rapture. Till skillnad från i första delen av Burial at Sea så har nyhetens behag av att uppleva den mäktiga undervattensstaden i 1080p och maximal detaljrikedom till PC lagt sig lite och det är inte riktigt samma wow-effekt när jag ger mig av på nya uppdrag.
Dessutom märker man att grafikmotorn börjar åldras. Sedan förra hösten har som bekant de nya konsolerna släppts och Bioshock Infinite-tekniken som inte ens var banbrytande när den kom, börjar nu faktiskt visa tecken på ålderdom. Belysningen är fortfarande väldigt bra och används effektfullt, men omgivningarna är dock sparsmakade, fattigt texturerade och onödigt kantiga. Lyckligtvis bärs detta upp av den direkt makalösa designen som flera gånger får mig att stanna upp och bara insupa atmosfär.
Eftersom man spelar som den svagare Elizabeth har man denna gång flera nya trick att ta till för att hålla sig vid liv. Det mest påtagliga är stealth. Redan tidigt får man en plasmid som gör att man kan se var fiender håller hus genom väggar samt ett alldeles väldigt knäpptyst armborst. Att gå i vatten och på krossat glas för också oväsen och gör att man får spela Bioshock på ett nytt sätt. Det här är något jag verkligen uppskattar, men det känns som att Irrational bara hinner tafsa på potentialen i detta eftersom äventyret bara är runt tre timmar långt och man ganska snart får utökade möjligheter i form av riktiga krutpåkar och andra plasmider.
Men så länge det varar så är det en ny typ av Bioshock jag spelar där det ges möjlighet att nyttja ventilationstrummor för att ta sig bakom fienden, använda omgivningen för att sicksacka sig fram mot intet ont anande måltavlor och vapen som ger möjlighet till tysta nedtagningar. Men efter första timmen faller tempot drastiskt. Striderna blir mer repetitiva och transportsträckorna desto fler. Ken Levine har nämligen väldigt mycket story han vill få ur sig, och det märks.
Det blir liksom lite av korvstoppning där jag i två timmar nästan konstant lyssnar till dialogen eller ljudband för att få en uppfattning om hur allt hänger samman. Nu ska det sägas att det sannerligen inte är någon dålig story, tvärtom hör det till bland det mest välskrivna jag varit med om i spelsammanhang. Jag vågar rent av påstå att det håller sådan hög klass och är så minutiöst genomtänkt att det rent av för spelmediet framåt en nivå. Lite som vi faktiskt vant oss vid att skämmas bort av Ken Levine.
Det här gör den avslutande delen av Burial at Sea svår att recensera. Å ena sidan har jag ett spel vars grafik tekniskt sett inte längre håller måttet sedan de nya konsolerna släppts och som erbjuder seriens hittills svagaste action. Men samtidigt överraskar hela tiden storyn, snudd på chockerar och bjuder på otaliga aha-upplevelser. Det är värt mycket i min bok, och i slutändan är jag ändå nöjd med slutet på Bioshock-sagan. Jag skriver slutet, väl medveten om att det kommer att släppas fler spel i serien men då utan Ken Levines inblandning och sannolikt därmed utan storyn som fullständigt suger musten ur en.
Jag hade dock verkligen önskat att alla dessa goda idéer som tydligen ändå fanns kvar till Burial at Sea fått resultera i ett riktigt fullprisspel. För med ett mer utvecklat gameplay, bättre tempoväxlingar i all action och mindre korvstoppning när det kommer till storyn hade det här kunnat vara höjdpunkten i Bioshock-sviten. Nu känns det trots uppenbara kvaliteter ändå inte riktigt som det magnifika avslut det borde ha varit.
Recensionen av första Burial at Sea-episoden hittar du på denna länk.