Jag är inte särskilt stark. Trillade aldrig i någon trolldrycksgryta som barn. Det enda jag överdoserade som liten var en flaska hostmedicin, vilket inte ledde till några superkrafter (men däremot magpumpning). Råstyrka vore trevligt, men jag får nöja mig med att vara bra på knapphamring; vare sig det gäller Guitar Hero eller gamla Track & Field är det få som slår mig där. I Asterix at the Olympic Games kommer de förmågorna väl till pass, men tyvärr känns den här titeln lika fräsch som en romarhjälm från tiden före Kristus.

Asterix at the Olympic Games bygger på den allmänt sågade live action-filmen med samma namn och är en hybrid mellan ett plattformspel och ett hamra-knappar-i-idrottssyfte-spel. Asterix, Obelix, Getafix och Lovestorix (Asterix-världens ordvitsar är faktiskt svåra att värja sig mot) reser till Aten för att stävja Julius Caesars sons onda planer, vilka innefattar en magisk portal till andra dimensioner och en stor portion maktgalenhet.

Här finns en hyfsad mängd grenar för gallerna att tävla i. Vissa av dem känner vi igen från verkligheten, till exempel löpning, längdhopp, spjutkastning och slägga. Andra grenar som professionell romarmisshandel är exempel på spelets lekfullare sporter. Tyvärr tar det ett tag innan den olympiska biten sätter igång. Till en början (och senare under en stor del av hela spelet) är Asterix at the Olympic Games nämligen ett ganska slätstruket plattformsspel där jag springer omkring med Obelix och Asterix och klubbar vildsvin och samlar romarhjälmar. Nog för att omväxling förnöjer, men jag hade hellre sett att man strukit plattformandet helt i förmån för ett mer genomarbetat tävlingsläge.

För grenarna blir snabbt tjatiga. I dragkampen ska det hamras rätt knapp vid rätt tillfälle. Samma sak vid löpning och längdhopp. I den sistnämnda grenen kan man visserligen påverka detaljer som hoppvinkel och tid i luften, men efter varje avklarad gren blir jag aldrig sugen att pröva den igen. Att nita horder av romare med olika slagkombinationer blir det visuellt vackra kaoset till trots fort långtråkigt. En charm genomsyrar hela spelet, men det saknas ett spelmässigt djup. Flerspelarläget innefattar dessutom inte wi-fi och max två spelare kan tävla samtidigt.

Här finns en ganska unik grafisk stil som i samma bildruta kan visa upp en filmad skådespelare bredvid en animerad Asterix, i sin tur bredvid en tvådimensionell, Paper Mario-variant av Miraculix. En märklig blandning i "bästa" Roger Rabbit-anda som vid för höga doser dock retar mitt balanssinne och matsmältningssystem. Precis som i val av spelgenre hade lite renodling behövts på det grafiska planet.

Detta är en annons:

Asterix at the Olympic Games har bitvis en riktigt skön humor liknande den i seriealbumen. Jag fnissar när en av gallerna presenterar sig som Fibraoptix och på en världskarta som illustrerar färden till Aten görs givetvis en snabb avstickare för att sänka ett piratskepp, något som fans vet är ett måste i varje Asterix-äventyr. Jag hade gärna sett fler sådana inslag och lite mindre av den ointressanta storyn om den kärlekskranke Alafolix.

Asterix at the Olympic Games faller inte som en svensk häcklöperska vid första hindret, men kommer ändå inte helt i mål. Här fanns viss potential för ett avspänt underhållande partyspel, men att blanda plattform- och partysport-genren var kanske inte någon lysande idé. Asterix at the Olympic Games är ingen katastrof i stil med Beijing 2008, men heller inget att bli särskilt Entusiastix (förlåt) över.