Att få Soul Reaver 2 mellan händerna är som att få nästa kapitel av en efterlängtad bokserie från ens favoritförfattare på utgivelsedagen. Det senaste spelet tog slut hastigt och lustigt, och fans som hade spenderat tiden på att genomföra detta enorma spel kunde bara spekulera kring Nosgoth’s skepnad och Raziels episka hämndtåg. Tack och lov kan dessa och många andra frågetecke nu rätas ut med uppföljaren till det framgångsrika spelet i form av Soul Reaver 2, som ännu en gång bjuder på en rejäl story. Grafiskt har spelet också fått ett lyft och placerar sig i tungviktsklassen, när det handlar om visuell elegans och detaljrikedom.

Soul Reaver serien har alltid varit driven av en tung story - men på ett bra sätt. De ändlösa dialogerna och den stora underbyggda världen är en fascinerande bekantskap, som ännu en gång kan grävas djupare i. Denna gång tar historien avsats i dåtiden och därför existerar The Pillars of Nosgoth fortfarande. I ett spindelväv av bedrägerier och lögner ska Raziel ta reda på vem som egentligen är skyldig till hans död, och om bland annat Moebius är att lita på. Spelaren lämnas konstant i tvivel om Kain’s motiv och när man som bäst tror att han är ens egentliga nemesis, dyker ny information upp. Alla storyvridningar är skapade med spelets egen motor, och då dessa är riktigt välgjorda blir man aldrig uttråkad. Heller inte under de riktigt långa passagerna.

Det mest uppenbara för PSone spelare av originalet är otvivelaktigt grafiken. Denna framstår nu kristallklar och mycket imponerande i både texturer, färger och hastighet. Detaljerna är många och allt från enorma kyrkfönster till facklor och ljuskällor är framtvingade med en sån elegans att man stirrar på dem i timtal. Världen är enorm och när man väl kommer ut från den första borgen och kan gå på upptäcktsfärd i Nosgoth, så går det upp för en hur stort detta spel egentligen är.
Precis som Jak and Daxter streamar spelet fram all information när det behövs, och man har därför ingen laddningstid. Detsamma gäller för den glidande övergången mellan den berättade historien och det egentliga spelandet. Obesvärat byts fokus från historiesekvenser till spelpassager utan förlust av detaljer eller fart. Musiken är likaledes läcker och ger tillsammans med de mycket nobla rösterna en utpräglad grad av fördjupelse i de enskilda karaktärerna. Även om språket stundtals kan vara lite väl Shakespeare-aktigt, så ger det nu likväl mer ballast till den redan fantastiska världen, än de usla amerikanska tredje gradens skådespelare man normalt får dras med.

De få problem som Soul Reaver 2 lider av kan man se igenom fingrarna med, när nu resten av spelet är så helstöpt. I stridssituationer kan kameran gott röra sig från sida till sida, och spärra ens syn. Även med spelets eget Auto-Face system kan det bli ett problem om det finns mer än en fiende. Detsamma gäller kontrollen av Raziel på begränsade kvadratmeter. Ibland krävs precisa hopp, och det kan vara oändligt svårt att utföra dessa när styrningen är så glidande. I stora landskap är detta naturligtvis dock inget problem.

Detta är en annons:

Tack och lov för fortsättningen så handlar Soul Reaver 2 mer om att lösa gåtor än att slakta fiender i mängder, så det är sällan man stöter på större problem. Och just gåtorna är denna gång ännu mer lyckade. De fans som tröttnade på att många av uppgifterna inte handlade mer än om att vrida på en sten kan nu ta en lättnadens suck. De är begränsade till ett absolut minimum och nu finns större variation.

Med Legacy of Kain: Soul Reaver 2 får fans det de har törstat efter en lång tid. En episk berättelse om Nosgoth och i synnerhet Kain och Raziel’s skepnader, väl utspätt med en fabelaktig visuell stil och en mycket stämningsskapande musik. Var man inte fan av det första spelet så finns inget att hämta i fortsättningen, men har man däremot väntat på just detta blir man inte besviken. Det finns dessutom mer att se fram emot under 2002, då Crystal Dynamics släpper nästa kapitel i historien kring Kain’s brokiga liv.