Wipeout HD

"Yta före innehåll, Wipeout har alltid prioriterat fel". En god vän till mig skrev detta igår kväll i en hetlevrad Skype-diskussion (Om nedladdningsbara spel och Wipeout HD:s vara eller icke vara) under en svettigt arbetspass. Jag orkade knappt svara. Hade tusentals bilder att behandla, en planering att finputsa och en recension på Fracture att skriva. Men ja... jag borde ha svarat.

För påstår man på fullaste allvar det som min kompis påstod, har man inte bara fel, utan helt missförstått allt vad Wipeout-serien någonsin handlat om. Det är ytan som är innehållet. Stilen är spelets substans, och det var på det viset som Sony pissade sitt (enorma) revir i spelbranschen. Faktiskt.

De använde sig av tre saker då de ilsnabbt stal viktiga marknadsandelar från giganterna Sega och Nintendo: 1. En CD-baserad spelenhet med fantastiska grafiska kunskaper. 2. Extremgrym marknadsföring/positionering och... 3. Ett spel som lät "ytan stå för substansen", ett spel som gjorde TV-spel "coolt" över en natt. Ett spel som mixade en åtråvärd livsstil proppad med cool ungdoms-subkultur och en kunglig (kompromisslös) spelbarhet.

Det var 1995 det. Mäki hade precis fått utgångsförbud (26 år gammal) medan redaktionens yngling (Elfving) knappt fått mjölktänder. 13 långa år sedan. Snabbspola till idag och det är exakt 48 timmar kvar innan Wipeout HD släpps som nedladdningsbart spel via PSN. Vi har fått vänta länge, och hunnit hypa Studio Liverpools HD-remix rätt kraftigt. Jag har spenderat närmare 25 timmar tillsammans med Wipeout HD, och hade tänkt tvinga dig att köpa det.

Ja. Eller? Tvinga kanske var att ta i. Jag är gammal och ryggsjuk och kan knappt tvinga någon längre (sorgligt men sant), men att hota går ju alltid. Inte minst över internet då man kan vara sådär extra tuff och kaxig.

Wipeout HD är enkelt att beskriva, eller typ sammanfatta. Det är PSP-spelen Wipeout Pure och Wipeout Pulse ihopslagna till ett Playstation 3-spel. Samma banor och samma skepp har ritats om i hiskeligt högupplösta 1920x1080p (Full-HD) och levereras nu via Sonys onlineaffär för cirka 200 spänn. Årets fynd? Ja, det tycker jag i alla fall.

För även om man som i mitt fall redan spelat igenom både Wipeout Pure och Wipeout Pulse till PSP, är Wipeout HD en upplevelse så grann, så storslaget magnifik och härligt sammetslen att man ändå måste köpa det. Att för första gången sedan Virtua Tennis 3 (där bilden bara stod stilla) få njuta av alla de två miljoner bildpunkter som PS3:ans maxupplösning innebär - är sjukt trevligt. Framförallt om du spelar på en TV/projektorbild som överstiger 50".

Wipeout HD är så snyggt att jag vill gråta då jag spelar det. Jag håller bara tårarna tillbaka för att inte framstå som mesig inför kollegorna. Det är detaljerat, ljuvligt färgsatt, underbart snyggt belyst och med heltrevliga effekter. Det är som kristallklart, högupplöst rymdgodis för ögonen. Rakt in i hjärnbalken.

Och snabbt går det. Så in i helvetet snabbt. Efter att ha klarat de tre första "tiers" som spelets karriärläge strukturerats kring kliver hastigheterna upp på klassen Venom och Rapier... och hela huvudet känns som om det ska sprängas. Det handlar då om att gå tillbaka till gamla skolans Wipeout-rötter, nöta banor, memorera, och träna på luftbromstekniken. För trots sinnessjuk svårighetsgrad blir Wipeout HD aldrig omöjligt och precis som i fallet 2097 eller Wipeout 3, vill jag bara fortsätta (trots enorm ilska över konstant AI-spö).

Åtta banor, 16 svävare och hundratals fantastiska tävlingar, alla centrerade kring antingen time trial eller circuit-racing. Tycker man att det datorstyrda motståndet är klent kan man såklart koppla upp sig och tävla mot glada vänner. Onlineläget är hysteriskt smidigt utformat med en perfekt lobby och väldigt jämn skärmuppdatering.

Avbräck från alla vapenbaserad racing får man i form av Zone Mode, som föddes i usla PS2-spelet Fusion men re-designades i Wipeout Pure. Här handlar det om i takt med dunkande tecnho klara av så många zoner på en bana som det bara är möjligt. För varje zon man tar sig igenom utan att krocka sönder sitt specialskepp byter hela banan färg, ett så pass häftigt visuellt inslag att man nästan inte tror att det är sant då man för första gången får bevittna det i 1920x1080p.

Den här delen, Zone Mode, var också den delen i Wipeout HD som resulterade i att spelet försenades. Enligt Sonys testar var dessa banor i beta-versionen starkt epelleppsi-framkallande och har därför gjorts ännu jämnare med mindre blinkande ljus.

Vad finns det mer att hurra över? 5.1-mixat soundtrack, vilket man inte hör särskilt ofta. Ett soundtrack som känns precis så bra och så passande för spelet som sådant, som det gjorde när Wipeout 2097 tog över världen. Man kan även byta ut musiken i spelet mot sina egna skivor som man sparat på maskinens hårddisk, såklart.

Det enda minuset som jag vill ta upp är det faktum att Wipeout HD trots allt innehåller för få banor. Visst, det är billigt, snyggt och enormt skoj... och belönas därför med ett högt betyg, men jag hade verkligen velat se kanske sex banor till. Om Sony hade proppat in tre banor från Wipeout 3 och tre från Wipeout 2097 tror jag att jag inte hade kunnat hålla mig från att ge det här spelet maxbetyg. Så hysteriskt överlyckligt löjlig hade jag då förmodligen blivit. Nu räcker inte riktigt de åtta PSP-banorna till, och det känns hela tiden som om man väntar på att få låsa upp de där riktiga superbanorna.

Split-screen-läget är också ett minus då de hackar ganska rejält, och känns allmänt... ihopkastat. Inte så konstigt att det hackar dock med tanke på att det är två olika bildrutor som måste ritas upp samtidigt som innehåller mer än dubbelt så högupplöst grafik än 99,9% av alla andra PS3-racingspel som finns på marknaden idag.

Sammanfattningsvis är detta dock ett måste för dig som vill uppleva Wipeout-serien storslagna Playstation 3-debut, du som uppskattar en audiovisuell upplevelse av absolut världsklass... eller bara vill åka så snabbt att din hjärna förvandlas till sylt.